Pu-leeze, Mr Wiksten! (hela storyn)

(Här kommer hela storyn, arkiverad i kategorin Amandanoveller.)

Amanda Jenssen i

"PU-LEEZE, MR WIKSTEN!"



Amanda: God morgon!
Joan: På vilket sätt är den god?
Ginger: Veckan börjar dåligt, sa han som hängdes på en måndag.
Ruby: Det ordnar sig, flickor! Jag ska på audition på onsdag. Snart har vi jobb allihopa!
Ginger: Förra veckan var jag på fyra auditioner.
Ruby: Blev det något?
G: Nej. Det kallas depressionen, kära du.
A: Ja, det var bättre på det glada tjugotalet.
J: Då var väl du knappt född!
A: Äh, det är faktiskt bara 1933!
J: Jag fick min senaste roll för bara två månader sedan.
A: Hur gick det?
J: De lade ner föreställningen. Inga finansiärer.
G: Apropå finansiering...jag tror jag ska gifta mig med en miljonär.
J: Var ska du träffa en miljonär? I det här kyffet?

Dick Wiksten: Knackelibank på dörren!
A: Vem där?
D: Hannibal!
A: Vilken Hannibal då?
D: Han i baljan där borta är min farfar! Hej flickor! Varför så dystra?
A: Får jag presentera den store schlagerkompositören Dick Wiksten...Hälften svensk, hälften idiot.
D: Du är på ditt vanliga spexhumör hör jag... Jag har komponerat en ny melodi till dig, Amanda. Den kommer att bli en stor hit på Broadway.
A: Eller i en ljudfilm.
D: Ljudfilmen är överskattad. Folk vill se shower på riktigt. I färg.
J: Har du inget till mig?
D: Jag trodde inte du ville ha något av mig.
J: Det vill jag inte. Men det är ändå orättvist att bara Amanda får en sång.

A: Vilken tur att hyresvärden lämnade kvar ett piano här.  Sätt dig ner, spela din melodi och var som en människa, Dick!
D: Det behöver du inte säga två gånger.
A: Vad heter sången?
D: Den har inget namn ännu...och ingen text. Okej, så här går den...

(Melodin Pu-leeze Mr Wiksten  spelas på piano)

A: (sjunger) Mmmm-m-m Mmmm-m-m M-m-m-m-m-m-m Pu-leeze Mr Wi-iksten!
D: Bra, fortsätt! Det svänger!
A: Kan du ta en lite lägre tonart?

(Melodin byter tonart)

A: (sjunger) Jag vill ha en flott man, men inte någon grottman...
D: Bra!
A: Var cool, var sval, men var inte sentimental...nej.
D: Vi tar om refrängen! En gång till!
A: (sjunger) Mmmm-m-m...

Harry Winston: Knackelibank på dörren!
G: Vem där?
H: Harry!
G: Vilken Harry då?
H: Harru knäck i lurarna? Ha ha ha? Nej, det är Harry Winston!
J: Om du kommer från hyresvärden så ska vi betala när vi fått jobb.
H: Jag kommer inte från hyresvärden, jag kommer från Broadway.
R: Och vad vill du oss?
H: Busby Berkeley skickade mig.
A: Menar du DEN Busby Berkeley? Den galne koreografen?
H: Ja, min gode vän Busby Berkeley ska sätta upp en legshow och erbjöd mig att köpa en andel i föreställningen. Att köpa hela föreställningen, faktiskt.

G: Nu börjar det låta intressant! Och vem är du?
H: Äh, jag jobbar bara med ett trist företag i Sydafrika, långt från Broadways glitter och glamour som ni flickor är vana vid.
G: Vilken bransch är du i?
H: Diamanter.
G: Och det säger du inte förrän nu? Kom och sätt dig, det finns plats bredvid mig i soffan, Mr Winston!
H: Åh, jag ber...säg Harry.
G: Kom och sätt dig, Harry! Jag heter Ginger. Vet du vad som ger en man sex appeal?
H: Nej...
G: Att han sitter på en säck diamanter!
H: Ha ha ha ha!

D: Hej Harry! Ni behöver inte lite nyskriven musik till showen? Jag råkar vara schlagerkompositör.
H: Några sånger man känner till?
D: My Handy Man om den är bekant.
J: Dick, den enda låt du har skrivit är "Dra över i klöver"!
H: Ha ha ha ha! Dick, var det din musik jag hörde i trapphuset?
D: Ja, det var en ny komposition.
A: Och det var jag som sjöng. Jag heter Amanda, förresten.
H: Angenämt att få göra din förtjusande bekantskap, Amanda!
G: Klä på henne med blicken igen, Harry! Flickstackaren fryser ju.
H: Ha ha, ni får mig att minnas min ungdom.
A: Den måste ha vuxit upp och ha blivit stor vid det här laget!
H: Ha ha ha. Jo, min gode vän Busby sade att ni flickor kunde övertala mig att finansiera showen. Kan ni det?
J: När tigrar kvittrar och kanariefåglar ryter...så kan vi inte övertala dig!
H: Jag tror bestämt jag har hamnat i ett gäng med riktiga golddiggers.
G: Guld? Var det inte diamanter du sysslade med?
H: Ha ha. Nå, ska vi ge oss iväg till teatern då? Min chaufför väntar på gatan.
A: Home James, and don't spare the horses!

Busby Berkeley: Är det dags att komma nu? Vet ni när vi börjar på den här teatern?
A: Nej, ni har alltid börjat när jag kommer.
BB: Jag undanber mig dumma skämt. Jag försöker sköta ett företag. Okej, hissa upp kjolarna!
A: Skämtar du, eller?
BB: Ska ni bli balettflickor måste ni ha snygga spiror. Kom igen, minst halvvägs till knäna! Sådär ja...okej, ni duger. Tag plats på scenen!
R: När blir det lunchpaus?
BB: Klockan tolv. I morgon alltså, vi har mycket att göra och kör hela natten. Du där, komikern! Vad heter du?
A: Amanda.
BB: Skynda på, blir du inte trött på att gå och dra benen efter dig så där?
A: Jo ibland, men då sätter jag mig ner och vilar.
BB: Snabbt! På en rak linje! Ett, två, tre, kick! Ett, två, tre, kick! Fortsätt! Se gladare ut!

(pianist spelar)

J: När får vi betalt?
BB: Håll tyst och dansa! Nå Harry, vad tycker du? Harry, vakna!
H: Vad? Jo...vackert, mycket vackert.
BB: Och hur tycker du att de dansar?
H: Kan de dansa också?
BB: Nå unge man, vad tycks om musiken?
D: Jodå, det är en toppenlåt, men jag har hört den förut.
BB: När då?
D: 1914.
BB: Mycket lustigt.
D: Det här är corny. Ni skulle behöva lite ny och modern musik.
BB: Och du vet förstås var jag kan få tag på sådan?
D: Jag trodde att du aldrig skulle fråga. Jag skriver lite schlagers, ja ihop med Amanda alltså.
BB: Så komikern är kompositör också?
D: Och textförfattare. Och sångerska.
BB: Okej, i den här branschen måste man kyssa många fula grodor för att hitta en prins.
A: Groda kan du vara själv!
BB: Nästa gång vi tar paus får ni visa vad ni har att komma med. Håll takten, ett, två, tre, kick!
J: Han är inte klok, tvinga oss att dansa flera timmar i sträck!
R: Det är kanske därför han kallas Den Galne Koreografen.
BB: Tyst i ledet, det här är ingen flickskola! Gladare! Mer känsla! Vi fortsätter tills det sitter perfekt eller ni bärs ut på bår.

Berättaren: Mycket senare

BB: Okej, ta fem minuter.
J: Aj, mina fötter!
A: Jag har ont överallt.
BB: Komikern och musikgeniet, visa vad ni kan! Pianot står där borta. Gör mig fascinerad.
A: Vi tar den där nya låten.
D: Men vi har ingen text.
A: Lugn, jag hittar på vartefter.
BB: Blir det något?
D: Javisst, Mr Berkeley. Kom Amanda, ställ dig bredvid mig vid pianot.
BB: Vi har inte hela natten på oss.

(Pianot spelar intro till Pu-leeze Mr Wiksten)

A: (sjunger)
Han var en krigsman
Som aldrig prata strunt
Nu är han en tricks-man
Som lovar runt och håller tunt...

BB: Jag är fascinerad! Fullständigt fantastiskt faktiskt. Okej, slut på rasten!
A: Får jag sjunga den i showen?
BB: Nej, det ska vår primadonna göra. Än så länge är du bara en balettflicka.
D: Amanda ska sjunga, annars får du inte låten.
A: Fåna dig inte!
BB: Just det, fåna dig inte. Men låten är bra, kabaretkänsla och lite lagom jazzig, precis som jag vil ha det.
A: Tack Mr Berkeley, ni kommer inte att ångra er.
D: Just det, ångra er kommer ni inte att göra.

Berättaren: Och så närmade sig den stora premiären.

Primadonnan: Jaha, då är det dags för premiär igen. Ja, nu kan inget stoppa mig.
D: Break a leg!
BB: Se upp för bananskalet där!
P: Vilket bananskaaaaaa...aj!

BB: Hur gick det?
P: Stå inte bara där! Ring ambulans, jag tror jag har brutit benet.
BB: Primadonnan har brutit benet och premiären är imorgon. Vi får ställa in.
Alla: Nej, inte ställa in!
BB: Och vem ska göra primadonnans roll då om jag får fråga?
A: Mr Berkeley...
BB: Vad är det, Amanda?
A: Jag kan alla sångerna. Ja, det är ju faktiskt jag som har skrivit dem.
D: Och jag!
BB: Tror du verkligen att du skulle klara av det?
A: Absolut, jag lovar.
BB: Vad har jag för val? Okej, vad väntar ni på? Då kör vi genrep med Amada som primadonna! Sätt fart!

Berättaren: New Yorks elit sitter i salongen. Orkestern spelar ouvertyr och Amanda gör sig beredd att gå upp på scenen.

Dick Wiksten: Amanda, nu gäller det. Var inte nervös. Tänk inte på att allt hänger på dig. Mitt liv, ditt liv, hela ensemblens liv, Busby Berkeleys heder, Harry Winstons pengar. Allt står och faller med hur du lyckas när du går ut på scenen nu. Tänk inte på det. Gå bara in som en vanlig ung tjej och kom ut  som en stjärna. Break a leg.

Amanda: Inga fler benbrott, tack. Ja, nu ska jag gå in och ta alla med storm.

BB: Stå inte där och dröm, Amanda! Du ska in. Om du inte är bra mördar jag dig.

(Orkestern spelar intro till Pu-leeze Mr Wiksten)

A: Okej, Dick. Hur det än går nu, så var det roligt att skriva låtar med dig.

(applåder)

Amanda (sjunger)

Han var en krigsman
som aldrig prata strunt
Nu är han en tricks-man
som lovar runt och håller tunt
Förr när han tog fram en stor kanon
Det var en vinst värd minst en million
Nu så är han rena straffet
och han sätter blott på kaffet
-Pu-leeze, Mr Wi-i-ksten!

Han var en brandman
som blåste på min glöd
Han var en handman
nu ser han ut som han var död
Ja han var en mycket händig man
Men hans händighet försvann
Nu så ler han underdånigt
Men om han beter sig fånigt
-Pu-leeze Mr Wi-i-ksten!

Jag vill ha en flott man
det är mitt ideal
Men ingen grottman
för en sån kan vara för brutal
Han ska göra allt en kvinna vill
kunna allt och lite till
Han får gärna va gigantisk
Men om han blir för romantisk
-Pu-leeze Mr Wi-i-ksten!

Busby Berkeley: Titta noga nu allihopa, för ni ser en stjärna födas.
Harry Winston: Betyder det att mitt riskkapital är säkrat?
BB: Tja, det beror på vad kritikerna skriver också, men det här kommer säkert att bli en succé. Alla älskar en over-night sensation. Amanda kommer att bli hela Broadways lilla älskling.
Ginger: Hörde du Harry? Så bra, då kan vi gifta oss.
H: Gifta oss? Med varandra?
G: Ja, men du vet inte om det ännu.
H: Gör jag inte?
G: Nej. Men får du gifta dig med en balettflicka för din mamma?
H: Min salig mor ler nog på andra sidan när hon ser vilken fin flicka jag hittat.
G: Hittat? Det var ödet som förde oss samman. Vi hör ihop, du och jag. Vi är skapade för varandra. Tvillingsjälar. Var det i Sydafrika din diamantgruva låg?
Joan: Ni är ett perfekt par - i genomsnitt är ni lagom medelålders.
G: Fåna dig inte Joan, blondiner föredrar gentlemen.

Ruby: Nu är det väl ingen risk att föreställningen läggs ner? Det här är nästan för bra för att vara sant - jag står på scenen igen.
BB: Stående ovationer inför öppen ridå i första akten, då torde risken för nedläggning vara minimal, unga fröken.
R: Unga fröken? Säg Ruby nu när vi ska bli kollegor, Mr Berkeley.
Dick Wiksten: Och min...vår...Amandas musik kommer att visslas av varje springgrabb på fyrtioandra gatan.
J: Är det Amandas musik nu?
D: Äh, jag är helt nöjd med att vara Amandas sidekick. Det är inte många 18-åriga balettflickor, som kan gå rakt in på scenen och domptera en hel premiärpublik med både Rockefellers och Vanderbiltar. Det är det som gör henne så alla tiders.

R: We're in the money.
J: We're in it honey.
G: And when we see the landlord, we can look that guy right in the eye.
R: Men man blir väl inte direkt rik på en balettflickas lön, förstås...
G: Nej, men på att gifta sig med en miljonär.
H: Skulle du älska mig lika mycket om jag vore fattig?
G: Jo, men då skulle jag nog ha svårare att visa det.

BB: Nu kan bara en stor och oväntad katastrof hindra vår succé.
Brandman: Elden är lös! Utrym lokalerna! Ingen panik, alla på en gång!

Berättaren: Senare på Busby Berkeleys hotellrum.

Harry Winston: Pengar är inte allt.
Ginger: Nej, det finns ju diamanter också.
Dick Wiksten: Vem vill bli en stor kompositör och erövra hela världen? Det är säkert bara jobbigt med alla trista cocktailparties och efterhängsna skandaljournalister. Och alla unga, blonda, kurviga, fnittrande, helt underbara golddiggers. Jag är faktiskt helt nöjd med att få "sätta på" kaffet. Förresten är det lika bra att det inte blev något, eftersom jag är helt värdelös.
Amanda: Nej, nu är du orättvis. Det är jag som är helt värdelös.
Busby Berkeley: Stopp och belägg, ungdomar! Om det är någon som är värdelös, så är det jag!
D: Ja, när du säger det så kanske du börjar bli lite omodern...
BB: Jag är inte lite omodern, jag är helt passé. Folk har tröttnat på att se balettflickor marschera omkring i formationer, som rekryter på en kaserngård.
D: Men folk vill se balettflickor. De struntar i vem som har skrivit musiken, bara showen har tillräckligt med "dames". Därför är det så meningslöst att skriva musik till shower. Jag är faktiskt glad att det gick som det gick.
A: Du ser inte särskilt glad ut.
D: Jag ser ledsen ut på utsidan, men jag skrattar inom mig.
A: Gör du verkligen det?
D: Nej, ärligt talat så gråter jag inom mig. Förr hade jag åtminstone en framtid, nu har jag framtiden bakom mig. Det kan helt enkelt inte bli värre än så här.
R: Var inte så pessimistisk. Det kan säkert bli mycket värre än så här!
Joan: Då kanske det enda som återstår är att vi hoppar från Brooklynbron allihopa?
D: Ett utmärkt förslag. Ska vi rösta?
BB: Jag röstar för.
A: Alltså, det är väl inte över förrän den feta damen har sjungit?

Hotelldirektören: Knackelibank på dörren!
Alla: Vem där?
HD: Sara!
Alla: Vilken Sara då?
HD: Sa ra' ha en snyting? Allvarligt talat, så väntar pressen på ett uttalande. Hela lobbyn är full med journalister och fotografer. De vill höra primadonnan berätta hur hon överlevde katastrofen. Med alla hjärtknipande detaljer. Och så vill de veta när showen öppnar igen, nu ska tydligen hela New York se showen alla pratar om. It's the talk of the town!

D: Alltså...Busby, jag menade inte det där med att du börjar bli lite omodern...Du förstod väl att jag skojade?
BB: Inga hårda känslor. Och jag ska sluta kalla dig babian.
D: Varför det?
BB: För att det är en förolämpning mot babianerna.

HD: Ursäkta att jag avbryter en diskussion mellan två genier, men pressen börjar bli otålig.
BB: Okej, Amanda! Nu är det putting on the Ritz som gäller! Och sätt lite rött på läpparna, nu ska du möta pressen i ditt livs största roll - som Broadways hetaste stjärna. Sa jag Broadways? Jag menade förstås Amerikas!
G: Fixa till dig nu, Amanda! Vätesuperoxiden står i badrummet, kära du.

Berättaren: Efter ett mycket långvarigt besök i badrummet möter Amanda den församlade pressen. Den förtjusande ingenyn poserar först för fotograferna, som om hon aldrig gjort något annat.

(Klicka på "Amanda-kollen" i menyn för att se en bevarad bild från detta historiska tillfälle, FRA-agentens anmärkning.)

Berättaren: Avbryt inte, jag försöker skapa en dramatisk stämning här! Då fortsätter vi... Amandas skönhet, mänskliga värme, intelligens och charm gör henne omedelbart till hela medias kelgris. Alla vill höra Amanda berätta allt om sig själv, sin musik och den dramatiska premiären. Inte ett öga är torrt, blixtarna blixtrar och pennorna raspar mot de snart fulltecknade anteckningsblocken.

Journalist: Bara en fråga till, Amanda: HUR KÄNNS DET?

Väckarklockan: RRRRRRRRRING!

Amanda Jenssen: Shit, typiskt att man alltid ska vakna när drömmen börjar bli bra!

Telefonen: RRRRRING!

AJ: Hallelu...hallå. Amanda speaking.
Claes af Geijerstam: Spikar du plank?
AJ: Vad är det för idiot?
CAG: Elsa.
AJ: Vilken Elsa då?
CAG: 'elsa dom där hemma, hälsa far och mor...Jaussa, jaussa!
AJ: Skulle det där vara roligt? Och du låter som den där Clabbe.
CAG: Det kan bero på att jag är den där Clabbe. Jaussa, jaussa!
AJ: Varför ringer du och väcker mig?
CAG: Jag ska bara övertala dig att ställa upp i det utmärkta teveprogrammet Idol. Jaussa, jaussa!
AJ: Okej, övertala mig!
CAG: Du kan bli en stor stjärna, få möta pressen och posera för fotograferna i balla kläder.
AJ: Har fotograferna balla kläder? Men att möta pressen och posera för fotografer har onekligen en viss charm...
CAG:  Verkligen?
AJ: Ja, när jag berättade att Rockefeller snubblade på Vanderbilts höga hatt så det blev panik, kunde man höra en knappnål falla. Vid närmare eftertanke säger jag ja.
CAG: Yes, yes, my baby said yes yes, My baby said yes, yes, instead of no, no. Jaussa, jaussa!
AJ: Men på ett villkor.
CAG: Vadå?
AJ: Min första låt i Idol ska vara en schlager från början av 1930-talet.
CAG: Du är en stenhård förhandlare Amanda, men okej då.
AJ: Och vad händer nu?
CAG: Åk till Stockholm, så hämtar jag dig med min stadsjeep på Centralen.
AJ: Okej, då ses vi. Är du med i juryn i år?
CAG: De hotar med att ge mig sparken, men det vågar de nog inte göra. Hej då, vi ses!
AJ: Hej då Clabbe, sköt om dig. Mamma!

Mamma: Ja, vad är det min lilla flicka? Är katten sjuk?
AJ: Nej, mamma. Det är goda nyheter. Jag ska till Stockholm och vara med i Idol.
M: Men du sade ju att Idol inte var något för dig.
AJ: Jag vet, men jag har ändrat mig. Jag trivs i rampljuset och där kan jag tänka mig att bo. Jag vill bli Broadways, jag menar Sveriges, hetaste artist och stå framför alla fotografernas blixtrande systemkameror. 
M: Vad ska du ha på dig då? Behöver du få något tvättat  och struket?
AJ: Idol håller nog med kläder. Men jag behöver något till den första auditionen.
M: Då ska jag stryka den rosa klänningen, du är så söt i den.
AJ: Mamma jag vill inte vara söt, jag vill vara cool.
M: Sade jag söt? Jag menade naturligtvis att de ser cool ut i den rosa klänningen.
AJ: Okej, stryk den då. Jag måste blondera håret och plocka ihop lite prylar.
M: Glöm inte din medicin.
AJ: Nej då, mamma, jag ska inte glömma den.
M: Hittar du i Stockholm då?
AJ: Det behövs inte. Claes af Geijerstam kommer och möter mig.
M: Claes af Geijerstam? Lever han fortfarande?


EPILOG

Hur gick det sedan för vårt glada gäng från 1933? Ett gulnat exemplar av The New York Times från 1934 ger oss svaret på denna fråga. Våra vänner satsade tydligen på tidens melodi: Ljudfilm.

Published: August 16, 1934


"Dames," Warner Brothers' latest musical film, had its première at the Strand last night, and perhaps the best way of dealing with it is to report that most members of the first-night audience left the theatre humming or whistling "I Only Have Eyes for You" and were able to look, with eyes grown accustomed to brilliant spectacle, into a battery of arc lights trained upon the theatre's entrance.


In the cast are Amanda Jenssen, Joan Blondell, Dick Wiksten and Ruby Keeler for romance, and Guy Kibbee, Zasu Pitts and Hugh Herbert for comedy. Busby Berkeley engineered the song and dance numbers and the Jenssen-Wiksten writing team turned out the music.


After this expansive introduction, it is only fair to hint that the picture does not quite attain the standard set by "Forty-second Street," even though it is amply eye-filling. There is a deal more comedy, but a deal less good music. Miss Keeler's chief asset, her dancing ability, is not given much leeway; her speaking voice, which seems a bit flat, gets too much. Amanda Jenssen sings pleasantly, as always, but "I Only Have Eyes for You" is the only really tuneful melody.


Speaking of the spectacles-which, after all, are the essence of "Dames" and its ilk-the black-and-white effects in the "Dames" number certainly are as striking as any ever filmed. It is almost unforgivable to say that the audience gasped. However, "the audience gasped."


 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0