Amanda - Oh boy, vilken toppentjej!

Först ett stänk ur bloggfloden om Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen).

Pauline Lag: Amanda Jenssen, du är underbar!
http://sofiapauline.blogg.se/2008/september/amanda-jenssen-du-ar-underbar.html

Att Amanda Jenssen är underbar torde numera vara ett allmänt accepterat faktum, men varför är Amanda Jenssen så underbar som hon är? Jag har en teori om att Amanda är så fel, så hon blir helt rätt. Eller mer korrekt uttryckt: Kan Amanda göra något fel? Nej. Hur hon än gör, så blir det i slutänden rätt.

Det är inte bara Amandas musik som fascinerar mig. Bra musik finns det gott om, Alice Babs och Ulla Billquist är ju också alla tiders. Det som gör Amanda så förtrollande är hela hennes uppenbarelse. Denna uppenbarelse är på sätt och vis en enda stor paradox. På många sätt är Amanda Jenssen, med nutidens mått mätt,  helt fel - men ändå helt rätt. Denna inbyggda motsägelse gör Amanda så unik och spännande.

När det personliga varumärket (och sociogrammet) är allt, så är det kul att leka med elden, att lite grann ägna sig åt det som är helt fel. Det ökade intresset för kalkon, kult, stofilt och old-fashioned är säkerligen ett uttryck för detta. I den senmoderna skivhyllan kan Frank Zappa stå sida vid sida med Pop-Sixten, Tom Waits trängas med Lapp-Lisa och Mari Boine luta sig mot Den Rockande Samen. VHS och vinyl kan existera parallellt med det senaste inom prylhysteri. Loppmarknadsgrammofoner och tavlor med gråtande barn är så ute, så bara de som verkligen är inne törs köpa dem.

Det är knappast någon slump att Pop-Sixtens myspace-vänner är några av Sveriges coolaste musiker. Bara de coola kan kosta på sig att vara så ocoola - och bli ännu coolare på köpet.

Pss kan bara de rika kosta på sig att vara snåla. De fattiga säger: Vi har inte råd med ett par nya skridskor åt dig, just därför ska du få ett par. De fattiga skäms om de måste vara snåla. De rika köper skridskor åt barnen på loppmarknaden och känner sig miljömedvetna och antimaterialistiska. Plus att de får några spänn extra att investera i något skatteparadis. De fattiga försöker unna sig saker, men efter varje gång grämer de sig en vecka för att de varit så slösaktiga.

I den rikes värld är snålhet en kul grej och i den cooles värld är det ocoola ballt. Därför blir det som är helt fel automatiskt helt rätt, speciellt i en värld där "unik" är det finaste man kan vara. De flesta använder sin obegränsade frihet till att välja exakt samma saker som alla andra. De riktigt coola går sin egen väg, men utan att hamna i samma fack som byoriginal och allmänt underliga personer. Det gäller att vara lite kufisk, men kufisk på rätt sätt.

Amanda tycks ha en inbyggd radar, som får henne att göra allt rätt i både med- och motgång. Häromdagen var Amanda sjuk, när hon skulle uppträda på en regnig och kall utomhusscen. Kom hon i en liten klänning, med blåfrusna ben och skyttegravsfötter? Nej, Amanda-som-aldrig-har-jeans-och-T-shirt kom i (just det) jeans och T-shirt. Plus stövlar, jacka och pälsmössa. Bandet körde dress-down för att matcha hennes stil. Och naturligtvis blev det helt rätt.

Hur man än vänder sig har man ändan bak. Hur Amanda än vänder sig blir allt rätt. Om Amanda satte på sig en dansbandsuniform från 70-talet skulle folk tala om att hon upphöjer folklig kitsch till återupplivad postmodernism. Om Amanda rapade på scenen skulle man analysera hennes queerfeministiska performancekonst.

Å andra sidan, om det vore enbart barnsligt att rapa på scenen, så skulle Amanda aldrig rapa på scenen. Detta skiljer henne från alla gränsöverskridare, som bara blir pinsamma.

Amandas scenkonst är en del av hennes uppenbarelse, hennes varumärkesbyggande en annan. Miljoner unga kvinnor försöker sälja sig själva i CV:n, på dejtingsajter och via sociala plattformar.

Klyschorna ekar i cyberrymden: -Glad och aktiv kvinna finnes. Jag har många bollar i luften och ett fulltecknat schema. Så mycket att göra och så lite tid. Dessutom har jag världens roligaste jobb och är helt oumbärlig, eller åtminstone oersättlig.

Amanda säger: Mina intressen är att dega, chilla, spela tevespel, äta snabbmakaroner framför teven och mysa med mig själv.

Den vågade vinkännaren dristar sig att säga: -Rödvinet till osten kan faktiskt bytas ut mot ett vitt vin från Alsace.

Amanda säger: -Lite rödvin till glassen kittlar dödsskönt i kistan.

Andra säger: -Jag börjar dagen med att tänka tre positiva tankar, äta en GI-frukost och simma i havet.

Amanda säger: -Jag börjar dagen med att gå på dass.

Andra säger: -Jag är alltid glad och stresstålig.

Amanda säger: -Jag är antingen jätteglad eller jätteledsen. Utom på morgonen, då är jag bara helt borta.

Medvetet eller omedvetet utmanar Amanda allt det sämsta i vår tid: Den fascistiska människosynen, konformismen, egoismen, självförhärligandet, skrytet, föraktet för svaghet samt den påklistrade hurtigheten. Det är så vackert att se, så jag blir alldeles tårögd.

Amanda Jenssen är så mycket mer än sin musik och sina scenshower. Hon gör sig själv till en installation, ett konstverk i senmoderniteten.

När andra säljer sin själ för att få gå förbi en krogkö eller synas i media, går Amanda sin egen väg och hamnar just därför på de rätta gästlistorna och kultursidorna.

Ett par dagar till är Amanda Jenssen en tonårsflicka. Just därför är det extra anmärkningsvärt att hos henne kunna se det man annars bara ser hos stora vishetslärare och konstnärer i mogna åldrar. I det hon säger, men ännu mer i det hon gör, så uttrycker Amanda ett budskap om villkorslös kärlek till sig själv och andra. Precis det budskap vår status- nytto- och projektförgiftade samtid så väl behöver.

Men Amanda vore inte Amanda, om hon inte kunde kombinera denna snällhet mot sig själv och andra med stenhård målinriktning och kompromisslös integritet. Detta borde vara omöjligt, men Amanda gör det som borde vara omöjligt möjligt.

Man kan ju bli amanda-evangelist för mindre.

Kommentarer
Postat av: Emmy

"Hur man än vänder sig har man ändan bak. Hur Amanda än vänder sig blir allt rätt. Om Amanda satte på sig en dansbandsuniform från 70-talet skulle folk tala om att hon upphöjer folklig kitsch till återupplivad postmodernism. Om Amanda rapade på scenen skulle man analysera hennes queerfeministiska performancekonst."



En annan får vara glad om man lyckas komponera ihop en mening om Amandas storhet som kommer ut som något annat än "Öh, bla".



Alla är väl sig själva - även de som måste "försöka" vara det. Men så finns det människor som Amanda som kan berätta om hur det enda hon kan tänka på om morgnarna är att slå en drill - och den kommentaren gör henne minst lika älskvärd som när hon delar med sig av sin upplyftande livsfilosofi.



Det starkaste med Amanda är att hon är inkapabel till att ha ett oärligt ögonblick. Att ha "nerverna utanpå kroppen" som någon reporter så pricksäckert beskrev det en gång gör att man aldrig behöver oroa sig för att Amanda ska göra sig till.



Just den egenskapen måste varit det som fick Heden-spelningen att generera så mycket känslor hos folk. Trots den uppenbara sårbarheten verkar det ha strålat en ofantlig mängd kärlek och glädje från Amanda. Genomäkta uttryck genom att bara vara, det vill säga.

2008-09-09 @ 22:39:56
URL: http://emiliekilstrom.blogg.se/
Postat av: Roger Krook

Emmy: Tack, tack, tack! ...Och efter att du påstått att du får vara glad om du kan skriva en vettig mening skriver du tre stycken där du fångar Amandas kärleksfullhet så klockorna stannar! :)

2008-09-10 @ 15:05:39
Postat av: Sasty

Tänkte samma sak som Krook: Emmy kan verkligen konsten att formulera sig om Amandas storhet! Tack både för inlägget och kommentaren.



På tal om detta så "kom jag ut" som amandist för en släkting i går, i varje fall avslöjade jag att sett henne live åtta gånger i sommar. Detta genererade den vanliga "stalker"-anklagelsen och en fråga om det verkligen var så bra musik. Och ja, det är det ju. Men jag tror att jag skulle ha nöjt mig med en mer "normal" konsumtion av Amandas musik om det inte vore så att hon var en fantastiskt inspirerande människa också.

2008-09-10 @ 17:01:45
Postat av: Roger Krook

Sasty: Tack! Ja, när tom Dagens Industri skriver att Emmy kan formulera sig om Amanda, så måste det ligga något i det. :)



Att folk bara kan associera till "stalker" om man hittat någon man gillar som konstnär, filosof och människa är egentligen ganska komiskt. Eller tragiskt, de som tänker så måste ha missat mycket. Många av mina släktingar gillar bara grillning. För att bli riktigt accepterad av dem skulle jag helst byta ut Amanda mot en utegrill.



Men, som någon sade: -Don't try to get a certificate from the ignorant. Hur skulle den som inte är MAC-drabbad kunna veta hur det känns? När jag kallas besatt, stalker, förälskad eller idiot blir jag faktiskt riktigt glad. Mitt budskap har bevisligen gått fram och fått folk att reagera, precis som jag ville! :)

2008-09-10 @ 17:44:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0