Amanda Jenssen, fans och idoldyrkan

Idoldyrkan (som tex kan gälla Amanda Jenssen aka Amanda Jensen) tycks märkligt outforskad. Det bästa som skrivits är Fredrik Strages bok, som tar upp mer eller mindre galna fans, bla kvinnan som brände ner Evert Taubes Sjösala. I ett teveprogram nyligen sade Strage att denna kvinna måste vara världens värsta stalker. Men nu är ju stalking och idoldyrkan två skilda saker. Stalking är resultatet av psykotiska vanföreställningar, som att man är gift med någon känd person. Förr blev psykiskt avvikande människor inspärrade på dårhus, lobotomerade och utsatta för diverse chockbehandlingar. Idag är dårhusen dessbättre stängda, men en del människor, där hissen inte går hela vägen upp, är ute i samhället. Nästan alla är rädda och många vågar inte gå ut.

Stalking är naturligtvis tråkigt för dem som drabbas, men att fokusera på detta problem kan förstärka fördomarna om både psykiskt sjuka personer och helt vanliga fans. Liksom seriemördare är stalkers ett av de minsta problemen i vårt samhälle.

Vad är då idoldyrkan? Jag tror den kan liknas vid en förälskelse. Den avgudade personen idealiseras, upplevs som en helt underbar person, fel och skönhetsfläckar gör den bara ännu gulligare. I Sommarkrysset hoppades jag alltid att Fröken Duckmark skulle få upp numret sextio-sex. Jag tyckte hennes läspande var supergulligt - och då var hon inte ens min idol! Därigenom kan idoldyrkan likna den ovillkorliga kärleken till en bebis eller en kattunge. Små fel och brister gör bara att man älskar idolen ännu mer. Om idolen säger: -Jag är inte ett dugg rolig privat, svarar det mysande och småleende fanset bara: -Så säger alla som är riktigt roliga privat!

Samtidigt är man alltid rädd att förlora det man har, att bli lurad, sviken och övergiven. Som all annan kärlek har kanske därför även idoldyrkan en mörk, ångestladdad sida. Kanske inbillar man sig, kanske har de som säger att man är barnslig eller galen rätt? Kanske sätter man idolen för mycket på piedestal?

Precis som präster eller munkar ibland kan tvivla på sin tro, så kan idolens fans tvivla på sin tro. Kan Gud verkligen vara både god och allsmäktig, när det finns så mycket ondska i världen? Kan idolen verkligen vara så fullständigt underbar som man tror, när den trots allt bara är en vanlig människa?

Filosofiskt är detta komplicerade frågor, som handlar om vad Gud respektive idolen "egentligen" är i förhållande till verkligheten och vår egen roll i det hela. Detta har filosofer diskuterat i tusentals år och ännu har inget slutgiltigt svar kunnat ges. Kanske handlar det i grund och botten om vår förmåga att  kunna se det gudomliga i tillvaron?

Argumenten mot idoldyrkan handlar om det ojämlika förhållandet: Idolen betyder allt för dig, du betyder ingenting för idolen. Just därför anstränger sig idolerna och deras PR-folk sig för att skapa en bra relation till fansen, att överbrygga den objektiva distansen och fansens anonymitet i förhållande till idolen. Alla känner ju apan, men apan känner ingen.

Förutom konserter är bloggar, bilddagböcker och signeringar verktyg för att skapa en mer personlig relation till idolen. Bara att få möta idolens blick i verkligheten, på en signering eller från scenen, kan ge livet ny mening för ett hängivet fans.

Vad anser jag själv om allt detta? Ärligt talat tycker jag inte att något spelar någon roll, förutom att man har något att tro på. Hur idolen, vi själva, Gud eller universum "egentligen" är får vi aldrig något slutgiltigt obektivt svar på. Och om kunde få det, den som mest vet hur allt "egentligen" är när han dör, vinner inte. Det viktiga är att vi får lite skönhet, kärlek och musik i våra liv. Dopaminnivån i hjärnan är lika verklig, oavsett vad som orsakat den.

Ibland tvivlar jag, som alla andra, på min idol Amanda Jenssen. Då sätter jag mig i ett hörn och väntar tills anfallet går över. Nej, då tänker jag på ett mycket speciellt ögonblick. Och då blir jag raskt som folk igen.

Mer komplicerat än så behöver det inte vara!

Kommentarer
Postat av: Anonym







2008-09-24 @ 00:42:36
Postat av: Sasty

Ofta är dina inlägg så bra att de verkligen de förtjänar lite feedback, men just för att de är så bra finns strängt taget inget mer att tillägga. Det här är ett sådant. Men jag försöker ändå.



Ibland har jag anat att det kanske finns ett glapp mellan AJ:s faktiska kvaliteter och min personliga upplevelse av dem. I det fallet är det min personliga upplevelse som får vara facit, för vad är konsten utan det som händer i personen som åtnjuter den? Precis som du skriver är dopaminnivåerna något högst påtagligt för den som erfar dem - precis som tårarna, gåshuden, rysningarna, knäsvagheten och alla andra fysiska symtom på M.A.C.



Det händer att personer antyder att M.A.C. är ett av mig själv framkallat tillstånd, något jag skapat för att jag behövde det. Än sen, om det skulle vara så? Det är lika verkligt och lika ljuvt för det.

2008-09-25 @ 12:00:28
Postat av: Roger Krook

Sasty: Tack! Din kommentar är så bra att jag inte har något att tillägga. ;)



Allvarligt talat, så håller jag med: Det skulle inte ha någon betydelse om AJ "egentligen" vore mindre fantastisk än man tror, eller om MAC är ett resultat av självsuggestion. Dels är glädjen (reaktionen i hjärnan)lika verklig ändå, dels kan man tänka sig att AJ, eller ens egen fantasi om AJ, fungerar som ett titthål in i en högre verklighet, där allt verkligen är precis så gudomligt som man tror. :)



2008-09-25 @ 18:58:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0