Amanda Jenssen i "Pu-leeze Mr Wiksten" del 2

Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) i

"Pu-leeze Mr Wiksten del 2"

Berättaren: Broadway 1933. När primadonnan bröt benet dagen före den stora premiären fick balettflickan Amanda hoppa in och göra hennes roll. Nu har fröken Amanda sjungit sitt första nummer och gjort stor succé. Klart som korvspad, eller hur? Bra, då fortsätter vi!

Busby Berkeley: Titta noga nu allihopa, för ni ser en stjärna födas.
Harry Winston: Betyder det att mitt riskkapital är säkrat?
BB: Tja, det beror på vad kritikerna skriver också, men det här kommer säkert att bli en succé. Alla älskar en over-night sensation. Amanda kommer att bli hela Broadways lilla älskling.
Ginger: Hörde du Harry? Så bra, då kan vi gifta oss.
H: Gifta oss? Med varandra?
G: Ja, men du vet inte om det ännu.
H: Gör jag inte?
G: Nej. Men får du gifta dig med en balettflicka för din mamma?
H: Min salig mor ler nog på andra sidan när hon ser vilken fin flicka jag hittat.
G: Hittat? Det var ödet som förde oss samman. Vi hör ihop, du och jag. Vi är skapade för varandra. Tvillingsjälar. Var det i Sydafrika din diamantgruva låg?
Joan: Ni är ett perfekt par - i genomsnitt är ni lagom medelålders.
G: Fåna dig inte Joan, blondiner föredrar gentlemen.

Ruby: Nu är det väl ingen risk att föreställningen läggs ner? Det här är nästan för bra för att vara sant - jag står på scenen igen.
BB: Stående ovationer inför öppen ridå i första akten, då torde risken för nedläggning vara minimal, unga fröken.
R: Unga fröken? Säg Ruby nu när vi ska bli kollegor, Mr Berkeley.
Dick Wiksten: Och min...vår...Amandas musik kommer att visslas av varje springgrabb på fyrtioandra gatan.
J: Är det Amandas musik nu?
D: Äh, jag är helt nöjd med att vara Amandas sidekick. Det är inte många 18-åriga balettflickor, som kan gå rakt in på scenen och domptera en hel premiärpublik med både Rockefellers och Vanderbiltar. Det är det som gör henne så alla tiders.

R: We're in the money.
J: We're in it honey.
G: And when we see the landlord, we can look that guy right in the eye.
R: Men man blir väl inte direkt rik på en balettflickas lön, förstås...
G: Nej, men på att gifta sig med en miljonär.
H: Skulle du älska mig lika mycket om jag vore fattig?
G: Jo, men då skulle jag nog ha svårare att visa det.

BB: Nu kan bara en stor och oväntad katastrof hindra vår succé.
Brandman: Elden är lös! Utrym lokalerna! Ingen panik, alla på en gång!

Berättaren: Senare på Busby Berkeleys hotellrum.

Harry Winston: Pengar är inte allt.
Ginger: Nej, det finns ju diamanter också.
Dick Wiksten: Vem vill bli en stor kompositör och erövra hela världen? Det är säkert bara jobbigt med alla trista cocktailparties och efterhängsna skandaljournalister. Och alla unga, blonda, kurviga, fnittrande, helt underbara golddiggers. Jag är faktiskt helt nöjd med att få "sätta på" kaffet. Förresten är det lika bra att det inte blev något, eftersom jag är helt värdelös.
Amanda: Nej, nu är du orättvis. Det är jag som är helt värdelös.
Busby Berkeley: Stopp och belägg, ungdomar! Om det är någon som är värdelös, så är det jag!
D: Ja, när du säger det så kanske du börjar bli lite omodern...
BB: Jag är inte lite omodern, jag är helt passé. Folk har tröttnat på att se balettflickor marschera omkring i formationer, som rekryter på en kaserngård.
D: Men folk vill se balettflickor. De struntar i vem som har skrivit musiken, bara showen har tillräckligt med "dames". Därför är det så meningslöst att skriva musik till shower. Jag är faktiskt glad att det gick som det gick.
A: Du ser inte särskilt glad ut.
D: Jag ser ledsen ut på utsidan, men jag skrattar inom mig.
A: Gör du verkligen det?
D: Nej, ärligt talat så gråter jag inom mig. Förr hade jag åtminstone en framtid, nu har jag framtiden bakom mig. Det kan helt enkelt inte bli värre än så här.
R: Var inte så pessimistisk. Det kan säkert bli mycket värre än så här!
Joan: Då kanske det enda som återstår är att vi hoppar från Brooklynbron allihopa?
D: Ett utmärkt förslag. Ska vi rösta?
BB: Jag röstar för.
A: Alltså, det är väl inte över förrän den feta damen har sjungit?

Hotelldirektören: Knackelibank på dörren!
Alla: Vem där?
HD: Sara!
Alla: Vilken Sara då?
HD: Sa ra' ha en snyting? Allvarligt talat, så väntar pressen på ett uttalande. Hela lobbyn är full med journalister och fotografer. De vill höra primadonnan berätta hur hon överlevde katastrofen. Med alla hjärtknipande detaljer. Och så vill de veta när showen öppnar igen, nu ska tydligen hela New York se showen alla pratar om. It's the talk of the town!

D: Busby, jag menade inte det där med att du börjar bli lite omodern...Du förstod väl att jag skojade?
BB: Inga hårda känslor. Och jag ska sluta kalla dig babian.
D: Varför det?
BB: För att det är en förolämpning mot babianerna.

HD: Ursäkta att jag avbryter en diskussion mellan två genier, men pressen börjar bli otålig.
BB: Okej, Amanda! Nu är det putting on the Ritz som gäller! Och sätt lite rött på läpparna, nu ska du möta pressen i ditt livs största roll - som Broadways hetaste stjärna. Sa jag Broadways? Jag menade förstås Amerikas!
G: Fixa till dig nu, Amanda! Vätesuperoxiden står i badrummet, kära du.

Berättaren: Efter ett mycket långvarigt besök i badrummet möter Amanda den församlade pressen. Den förtjusande ingenyn poserar först för fotograferna, som om hon aldrig gjort något annat.

(Klicka på "Amanda-kollen" i menyn för att se en bevarad bild från detta historiska tillfälle, FRA-agentens anmärkning.)

Berättaren: Avbryt inte, jag försöker skapa en dramatisk stämning här! Då fortsätter vi... Amandas skönhet, mänskliga värme, intelligens och charm gör henne omedelbart till hela medias kelgris. Alla vill höra Amanda berätta allt om sig själv, sin musik och den dramatiska premiären. Inte ett öga är torrt, blixtarna blixtrar och pennorna raspar mot de snart fulltecknade anteckningsblocken.

Journalist: Bara en fråga till, Amanda: HUR KÄNNS DET?

Väckarklockan: RRRRRRRRRING!

Amanda Jenssen: Shit, typiskt att man alltid ska vakna när drömmen börjar bli bra!

Telefonen: RRRRRING!

AJ: Hallelu...hallå. Amanda speaking.
Claes af Geijerstam: Spikar du plank?
AJ: Vad är det för idiot?
CAG: Elsa.
AJ: Vilken Elsa då?
CAG: 'elsa dom där hemma, hälsa far och mor...Jaussa, jaussa!
AJ: Skulle det där vara roligt? Och du låter som den där Clabbe.
CAG: Det kan bero på att jag är den där Clabbe. Jaussa, jaussa!
AJ: Varför ringer du och väcker mig?
CAG: Jag ska bara övertala dig att ställa upp i det utmärkta teveprogrammet Idol. Jaussa, jaussa!
AJ: Okej, övertala mig!
CAG: Du kan bli en stor stjärna, få möta pressen och posera för fotograferna i balla kläder.
AJ: Har fotograferna balla kläder? Men att möta pressen och posera för fotografer har onekligen en viss charm...
CAG:  Verkligen?
AJ: Ja, när jag berättade att Rockefeller snubblade på Vanderbilts höga hatt så det blev panik, kunde man höra en knappnål falla. Vid närmare eftertanke säger jag ja.
CAG: Yes, yes, my baby said yes yes, My baby said yes, yes, instead of no, no. Jaussa, jaussa!
AJ: Men på ett villkor.
CAG: Vadå?
AJ: Min första låt i Idol ska vara en schlager från början av 1930-talet.
CAG: Du är en stenhård förhandlare Amanda, men okej då.
AJ: Och vad händer nu?
CAG: Åk till Stockholm, så hämtar jag dig med min stadsjeep på Centralen.
AJ: Okej, då ses vi. Är du med i juryn i år?
CAG: De hotar med att ge mig sparken, men det vågar de nog inte göra. Hej då, vi ses!
AJ: Hej då Clabbe, sköt om dig. Mamma!

Mamma: Ja, vad är det min lilla flicka? Är katten sjuk?
AJ: Nej, mamma. Det är goda nyheter. Jag ska till Stockholm och vara med i Idol.
M: Men du sade ju att Idol inte var något för dig.
AJ: Jag vet, men jag har ändrat mig. Jag trivs i rampljuset och där kan jag tänka mig att bo. Jag vill bli Broadways, jag menar Sveriges, hetaste artist och stå framför alla fotografernas blixtrande systemkameror. 
M: Vad ska du ha på dig då? Behöver du få något tvättat  och struket?
AJ: Idol håller nog med kläder. Men jag behöver något till den första auditionen.
M: Då ska jag stryka den rosa klänningen, du är så söt i den.
AJ: Mamma jag vill inte vara söt, jag vill vara cool.
M: Sade jag söt? Jag menade naturligtvis att de ser cool ut i den rosa klänningen.
AJ: Okej, stryk den då. Jag måste blondera håret och plocka ihop lite prylar.
M: Glöm inte din medicin.
AJ: Nej då, mamma, jag ska inte glömma den.
M: Hittar du i Stockholm då?
AJ: Det behövs inte. Claes af Geijerstam kommer och möter mig.
M: Claes af Geijerstam? Lever han fortfarande?

Berättare: Och resten är, som man säger, historia. Tag det lugnt där ute och tro på era drömmar. För: Even if the sky looks cloudy - the sun might say a sudden "Howdy"!


MUSIKHISTORISK NOT

Den här berättelsen är en pastisch på musikalfilmer från början av 1930-talet, som 42nd Street, Gold Diggers of 1933 och Footlight Parade. Dessa filmer var intill förväxling lika varandra och i bästa fall koreograferade och regisserade av Busby Berkeley.

Var de amerikanska sångtexterna verkligen så här vågade? Nej, men för att göra det hela lite roligare tänkte jag först översätta engelska superstjärnan Elsie Carlisles småfräcka texter från samma period. Det var dock inte helt lätt att översätta fraser som "He used to have so much endurance - now he looks like he needs life insurance". Istället blev texten en pastisch på tre av hennes stora hits: Pu-leeze Mr Hemingway, My man of war och My handyman ain't handy no more. Texterna kunde innehålla fraser som "he gets me in the rear" och "he never misses when he brings out his big artillery". Detta var på den tiden tillräckligt fräckt, för att en och annan radiostation skulle svartlista vissa sånger. England hade dock en fin tradition med fräcka texter inom Music Hall. När Povel Ramel skulle göra en svensk text till "I got a lovely bunch of cocoanuts" fick han förhållningsregeln att det ekivoka i originaltexten inte fick finnas kvar. Han funderade då på vad det var för roligt med en kokosnöt. Jo, den är svår att öppna. Så föddes texten Far, jag kan inte få upp min kokosnöt - garanterat asexuell.

Två modernare filmer på Golddiggers-tema är How To Marry a Millionaire och Gentlemen Prefer Blondes, båda med Marilyn Monroe.

Nyinspelningen av Det våras för Hitler är något av en hyllning till den gamla musikalfilmen. Här är det som omväxling den manlige stjärnan som bryter benet och ersätts av en okänd talang.

Egentligen är hela konceptet, med balettflickan som tar stjärnans plats, inte trovärdigt. Stjärnor blir sjuka ibland och teatrarna brukar ha ersättare i beredskap. Men på bio kan alla drömmar gå i uppfyllelse och för den arbetarklass, som utgjorde Warner Brothers publik, var sagan om den vanliga flickan, som blev firad stjärna över en natt, mycket tilltalande.

Under depressionen kunde en billig biobiljett ge den stund av verklighetsflykt, som de av lågkonjunkturen drabbade så väl behövde. Det är därför ingen slump att depressionens populärkulturella filmer flödade över av lyx, flärd, glitter, glamour och framförallt "dames" - underbart vackra flickor. Vem som skrev musiken brydde publiken sig inte om, så länge filmen hade tillräckligt med dames.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0