Amandophilia is good for anything that ails you.

Kan, får och bör man vara amandofil? Vad innebär det i så fall att vara amandofil?

Med amandofil menar jag amanda-älskande, en person som älskar Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen). Det är denna kärlek som är hela poängen med amandofilin, är mitt budskap i det här inlägget. Love is good for anything that ails you. Fili betyder kärlek så härav följer att: Amandophilia is good for anything that ails you. Klart som korvspad, eller hur?

Varför kan människan känna kärlek? För att de som saknade denna förmåga har dött ut. De som hade mutationen, som lät dem känna kärlek, valdes ut i evolutionens stenhårda utslagstävling. Varför bidrar kärlek till överlevnad? Kanske hade människorna med denna förmåga större lust att leva, föröka sig, hjälpas åt eller lösa problem. På något sätt var kärleken i alla fall ett vinnande koncept. Så vinnande att hjärnan belönar sig själv när vi känner kärlek, hjärnan är nämligen expert på gammeldags uppfostran. Om vi gör något livsbefrämjande får vi en kick, om vi gör något skadligt mår vi dåligt. Konstruktionen som vann under tusentals år av fälttester bestod alltså av två mutationer:

1. Förmågan att känna kärlek.
2. Förmågan att få en kick av att känna kärlek.

Spelar det någon roll vad eller vem man älskar? Detta är nog en social konstruktion, alltså en modegrej. Under medeltiden var idealet att leva i celibat i ett kloster och bara älska Gud. På 1950-talet var idealet att vara gift och älska sin äkta hälft. Nu lever vi sedan några år med kärleksideologin: Det bästa är att en man och en kvinna älskar varandra, med eller utan fast förhållande, äktenskap och barn. Och sedan 1980-talet är det en rättighet (eller kanske en skyldighet) att älska sig själv.

Men kärlek behöver inte vara romantisk eller sexuell. Många älskar sitt fotbollslag, sin bil, sin utegrill och sin brännvinsflaska. Andra älskar katter, barn, vänner och svärmödrar. Det sägs vara typiskt för folk i vår del av världen att älska naturen, skogen och fågelkvittret. Andra föredrar en asfalterad badstrand med dånande musik. Men de flesta älskar eller gillar nog något.

När vi blir ledsna eller deprimerade är ingenting roligt längre. Den fågel som nyss sjöng blir plötsligt tyst och stum. Och visan som jag skrev blir meningslös och dum.

Samtidigt fungerar det åt båda hållen: Genom att hitta något som vi fortfarande gillar, kan vi återfå livslusten eller komma ur depressionen. Det allra bästa kan vara att bli förälskad - eller hitta en passion. Dels ger detta oss glädje i sig, dels skingrar det de dystra tankarna.

Att man ska "leva ut" negativa tankar och känslor är ett stort missförstånd. Kognitiv terapi har bevisat att detta bara får oss att fastna i en negativ spiral. Istället bör man stegvis försöka intressera sig för annat. Hittar man något man gillar är detta inte särskilt svårt.

Man kan inte räkna med att någon, inte ens en livspartner, alltid ska finnas där på ens egna villkor. I nöden prövas vännen och alla klarar inte denna prövning. Man kan (åtminstone i vårt samhälle) inte vara helt beroende av besvarad kärlek till andra människor. Man behöver något inom sig själv, som alltid finns där.

För miljarder människor är religionen en livboj och ett ankare, som de alltid bär med sig. Som Marcus Birro sade på teve häromdagen: -Just i Sverige är vi övertygade om att man ska vara atetist och att detta är det enda rätta. Alla som går och tänder ljus i kyrkan är idioter.

För många svenskar tycks livets mening vara att renovera huset, lyssna på Magnus Uggla, grilla och dricka lådvin. Den som vill ha mer än så betraktas som suspekt, i värsta fall religiös. Den som avviker upplevs som hotfull eller irriterande, helst ska den inordna sig i ledet igen.

Därför kan amandofilen betraktas som en avvikare och få höra:

Är musiken verkligen så bra?
Vad har Amanda Jenssen som inte någon annan har?
Visst är hon bra, men man behöver ju inte överdriva.
Du verkar besatt, tänk om du blir en sån där stalker.

DEN SANNE AMANDOFILEN

Amandofilen är motsatsen till en stalker. Amandofilen respekterar Amandas privatliv in absurdum. Amandofilen går inte fram till Amanda på stan. Amandofilen vill inte ha Amandas hemadress, telefonnummer eller e-postadress. Amandofilen pratar inte ens om Amandas privatliv, eftersom Amanda sagt att hon vill ha det så.

Amandofilen vill inte dela Amandas vardag eller ha henne för sig själv, amandofilen är ingen potentiell pojk- eller flickvän. (Stalkern är troligen en psykiskt sjuk människa, som inbillar sig just att den är Amandas pojk- eller flickvän.) Amandofilen delar gärna Amanda med andra amandofiler och den objektiva distansen är en förutsättning för hela idolrelationen. Just därför är varje personligt möte (då den objektiva distansen försvinner) en verklig högtidsstund.

TECKEN PÅ AMANDOFILI - HELA LISTAN

Amandofilin ger amandofilen något att tänka på, intressera sig för och njuta av. I med- och motgång kan amandofilen alltid ta en tripp till den värld som är Amanda. Biljetten kan vara att se, lyssna eller tänka på Fröken Jenssen. En del amandofiler skapar sin egen designade amandavärld genom fanfiction.

Det är inte bara Amandas låtar som fascinerar. Amanda har det som kallas "det", en (ganska abstrakt) starquality, som finns där, men är svår att sätta fingret på. Fantasin tar vid och fyller på, så det skapas en myt-Amanda och då börjar det hela bli riktigt intressant.

Claes af Geijerstam har visst sagt att Amanda har gått på myten om sig själv. Clabbe kan ha rätt, men på ett annat sätt än han tror. Det som gör Amanda Jenssen riktigt spännande är att myten och verkligheten flyter ihop. Denna spänning gjorde även Mary Pickford, Greta Garbo, Marilyn Monroe, Mata Hari och andra riktigt intressanta, när de identifierades med myterna om sig själva.

Denna myt är lite grann samma sak som varumärket, men även en trist och föga spännande person kan ju ha ett varumärke. "Det", starquality eller mytbildning är kvaliteter, som skiljer den stora personligheten från tusentals eller miljontals bara nästan lika bra starlets.

Amanda tycks anse att hon inte är eller försöker vara mystisk. Ändå undviker hon att av-mystifiera sig själv genom att tex vika ut sig i Slitz eller larva sig i Stjärnor på is. Själv kallar hon kanske detta att vara en seriös konstnär, som gör och framför musik. Det viktiga är att magin fungerar och att varumärket som en ny Greta Garbo förstärks.

Amandofilen älskar  inte bara Amandas utseende, musik, röst, scenkonst eller sätt att ge intervjuer. Amandofilen älskar hela Amandas uppenbarelse och den helhet som är större än summan av delarna. Om det fanns någon enkel förklaring, så skulle vem som helst kunna kopiera Amandas vinnande koncept. Eller Elvis koncept. Eller The Beatles koncept.

Det som gör vissa idoler stora är det märkliga fluidum eller stjärnstoft, som drömmar och myter skapas av. Amandofilen vet väl inte mer än någon annan om detta.

Men amandofilen känner igen star quality när den ser det.

MAC

Denna stillsamma amandofili kan utvecklas till MAC, Morbus Amandophilus Chronicum. Då känns kärleken som en sjukdom med symtom som eufori, knäsvaghet, tårar och andra tecken på stark positiv affekt. Det inträder även vissa stereotypa former av beteende.

Läs mer om symtomen, hela listan finns här:

http://jenssenfeber.blogspot.com/

Till sist: Njut av din sjukdom. För den går ändå inte att bota.

Kommentarer
Postat av: Sasty

Krook, jag har försökt komma på något att kommentera om detta i flera dagar utan att egentligen komma på något vettigt att lägga till. Men som så många gånger förr får dina inlägg en M.A.C.-drabbad att förstå sig själv ännu bättre och älska sin M.A.C. ännu mer. Låt det aldrig ta slut.

2008-10-30 @ 23:12:13
Postat av: Roger Krook

Sasty: Tack! Kärleken är evig och därför kan amandofilin (per definition) aldrig ta slut, eller hur? :)

2008-10-31 @ 13:44:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0