Amanda Jenssen som ställföreträdande hopp

Vad är det som får folk att blogga och vad är det som får folk att läsa andras bloggar? När över en miljon svenskar bloggar och antalet bara ökar, så mitt och andra blogghotell knakar i fogarna, kan man ju fråga sig detta. Från början var jag lite inne på att bloggande var ett uttryck för nyliberal egoism, att framhäva sig själv och skita i andra. Att berätta om sina förkylningar och shoppingrundor, istället för att bry sig om  barn som säljs till bordeller i tredje världen.

Nu börjar jag tro att det kan vara precis tvärtom. Bloggar kan, som all konst och litteratur, skänka hopp. Därigenom kan de vara en motkraft till den girighet och egoism som styr världen, även om Sverige är en idyll. Här finns inget barnarbete och inga läkemedelsföretag säljer direkt farliga eller värdelösa läkemedel till okunniga konsumenter. Vi drabbas ändå av den hårdnande konkurrensen och de ökande kraven på att klara sig själv, skaffa information och ta rätt beslut. Detta kan för många vara tillräckligt jobbigt.


Samtidigt bygger politiken (i princip oavsett partifärg) på "de som har ska få mer, de som inte har något ska ha en stor fet smäll". En politiker sade i teve på fullt allvar att det är folks ansvar att "hålla sig friska". Tyvärr är världen full av sjuka helgon och friska syndare, man mår inte alltid som man förtjänar. Jag har aldrig sett så mycket egoism, mobbing, falskhet, ränksmidande och bidragsfusk, som under de år jag själv var politiker. (Antingen dör man eller så blir man idiot.) Demokratin kräver att folk ställer upp på sin fritid och arbetar politiskt, ingen vill ha diktatur. Ändå tror jag inte att politiken kan bli den positiva motkraft vi så väl behöver just nu.


Visst vill vi alla aktivera vår hjärnas belöningssystem, annars skulle vi lägga oss ner och dö. Nu behöver det ju inte finnas någon konflikt mellan att må bra själv och att på något sätt hjälpa någon medmänniska någonstans. Om inte annat genom att erbjuda lite förströelse eller hjärngymnastik för en stund.


En av mina favoritförfattare, psykiatriprofessorn Johan Cullberg, har skrivit om sina erfarenheter av att hjälpa människor i kris. Till att börja med kan man lyssna utan att komma med goda råd, alla terapeuters och själasörjares stora yrkeshemlighet. Sedan kan man, som Cullberg uttrycker det, stå för ett ställföreträdande hopp. Det finns hopp. Because I love you.


Om folk ber om råd kan man försöka ge dem lite stöd: Knarka inte. Låt inte din man misshandla dig och dina barn. Gör det du själv vill göra och försök inte göra dina släktingar nöjda. Försök inte vara perfekt, ingen kommer att älska dig mer för det. Prova roliga saker, man ångrar mest saker man inte gjort. Säg nej till elaka människor som försöker utnyttja dig. Eller vad man nu tycker att man kan stå för. Förr gav kyrkan och traditionen moralisk vägledning, nu får man söka själv på bloggar och i nyandliga bestsellers. Detta beror på att vi lever våra liv enligt det moderna projektet: Alla måste själva skaffa information och fatta rätt beslut.


En barnmorska berättade en kul grej för mig. Hon höll en kurs för blivande föräldrar och frågade hur många som bett sina föräldrar om råd när det gällde graviditet och förlossning. Ingen räckte upp handen! Vi är uppfostrade att inte lita på våra föräldrar, man måste gå på kurs och lära sig det senaste.


KÄNDISAR SOM STÄLLFÖRETRÄDANDE HOPP


På fullaste allvar vill jag nu ta det föga överraskande steget till de samtida idolernas betydelse. En journalist frågade Ola Salo vad han tyckte om att det skapats en religion kring honom, Saloismen. Ola Salo sade att han tog det seriöst, nu måste han tänka mer på vad han själv sade och gjorde.


En gång satte sig en man bredvid mig på pendeltåget. Jag tyckte jag kände igen honom och stirrade lite. Då gav han mig en blick: -Vad glor du på? Ska du ha stryk? Då kände jag igen honom. Det var Christer Pettersson.


En annan gång mötte jag en kvinna på Adolf Fredriks Kyrkogata, där jag hade mitt kontor på den tiden. Jag tyckte jag kände igen henne och tittade lite extra. Hon mötte min blick, log vänligt och såg på mig lite nyfiket. Då såg jag att det var Carola. Hon verkade glad över att jag kände igen henne och undrade väl om jag ville  säga något eller be om en autograf. Jag kände mig lite dum och gick vidare, men sedan dess har jag en ganska positiv bild av Carola, oavsett vad de skriver i tidningarna. En rutinerad idol som Carola vet att varje enskild beundrare anser sig ha en personlig relation till idolen och förväntar sig bli bemött som en vän. Christer Pettersson var lika känd, men mindre sentimentalt lagd, om man säger så.


Den privata Amanda Jenssen är förstås en vanlig människa med bra och dåliga sidor. Det har inte med saken att göra, Dalai Lama och Påven går också på dass ibland. Det intressanta är att idolen Amanda Jenssen kan ge moralisk vägledning och stå för ett ställföreträdande hopp. Även om hon är trött eller ledsen en dag, så kan hon som alla proffs lägga dessa känslor åt sidan, gå upp på scenen och göra andra glada.


AMANDA SOM KÄRLEKENS EVANGELIST


Nu lägger jag det rationella tänklandet åt sidan och avslutar med en poetisk sanning: Amanda Jenssen som kärlekens evangelist. Håll i hatten och låt er berusas av kärleken, konsten och livet!


(Bilder från Globen)


Amanda: Det var ju så overkligt häftigt så att det går ju liksom inte att beskriva. Det måste ha varit det största jag har gjort i hela mitt liv. Jag, jag har ju aldrig sett så många människor på samma gång, live. Att dom alla kollar på mig samtidigt, det är liksom en kick.

Jury-Daniel: ...och framför mig står en superstjärna.


(Närbild i slow motion på Amanda som ler.)


Amanda: Jag har aldrig känt mig som en superstjärna och jag vet inte om jag kommer att göra det någonsin, men jag kände väl så mycket kärlek på samma gång för hela rummet, eller Globen, var ju bara ... KÄRLEK.


(Fade in: Stråkarrangemang av White Christmas.)

(Flygbilder på Amanda, som går uppför ett snötäckt fjäll.)


Amanda: Idol har väl varit som en skola och nu är jag fri och nu kan jag göra min grej, precis som jag vill ha den hela vägen. Det är ju allting som jag någonsin har velat, och se det  som nästan början på det stora hela.


(Amanda i motljus, kommer upp på fjälltoppen, pulsande i snön. En helikopter flyger förbi.)


(Flygbilder på Amanda, som går i snön på fjälltoppen. Amanda stannar och snurrar runt med utsträckta armar. Står stilla med armarna utsträckta, hon ser ut som ett kors. Amanda kastar sig omkull på rygg och ligger i snön med utsträckta armar och särade ben. Efter en stund rullar hon över på sidan.)


(Närbild på Amanda i motljus. Småler och slukar kameran med blicken.)

Amanda Jenssen: (sjunger) I'm dreaming of a white christmas...


Jag förlorar mig totalt i universums vackraste ögon. I det ögonblicket känns alla tankar på att ge upp hoppet väldigt, väldigt långt borta.


Amanda Jenssen i "Räddaren i nöden"

Krossa spargrisen, snart kommer (förhoppningsvis) Amanda till en ort nära dig! Hittills verkar det bara vara stora och små festivaler, som hon uppträder på. Globen, Scandinavium och Carnegie Hall får kanske vänta till nästa år? Första gången The Beatles turnerade i Sverige spelade de i skolaulan på Sundsta Gymnasium, så Amandas första turne är inte fy skam. Att Amanda spelar på (mer eller mindre) rockiga festivaler är en del av varumärkesbyggandet, fick vi veta redan i januari. 


Amandas konserter hittar man enklast på http://www.livenation.se/ , där man även kan köpa biljetter. (Ska lägga in den i min länksamling.) Det är bara att skriva in Amanda Jenssen och söka, så kommer en lista med konserter upp. Om man skriver Amanda Jensen (sic!) så hittar sökmotorn inget. Himla otur för alla som inte kan stava till Amanda Jenssen.


AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT


När jag satt på pendeltåget för en timme sedan råkade jag ut för en märklig synkronicitet. Först kom en tjej och satte sig på sätet mittemot mig. Hon var nordiskt blond och när vårsolen lyste på hennes hår såg det ut som en gloria. Hennes ljusblå ögon mötte min blick och hon log vänligt mot mig. Jag tyckte hon såg ut som en ängel, en riktig söndagsskoleängel för vuxna män. Då tog hon fram sin mobiltelefon och började prata på (otippat värre) ryska.  


Jag fick en ganska långsökt association: När jag gick i ettan läste vår fröken berättelser om en ängel som hette Lill-vingen. Det var riktiga söndagsskolesagor som började sorgligt, men där det goda alltid segrade på slutet. Berättelserna handlade om barn som hade det svårt och Lill-vingen hjälpte dem så allt blev bra. En fattig kille fick ett par byxor, som fick en krona i fickan för varje steg han tog. Pengarna växlade sig själva också. Någon stal den idén och gjorde filmen/boken om Pojken med guldbyxorna. Tema gudomligt ingripande i vardagen alltså. När nöden är som störst är hjälpen som närmast.


Jag fick idén att skriva söndagsskolesagor för vuxna män, med någon lite mer vuxen version av den räddande ängeln. Vad skulle berättelsen heta? Ett bra namn kanske skulle vara Räddaren i nöden? Men det hela kändes lite udda, så jag undrade om jag verkligen skulle våga mig på något sådant. Tåget bromsade in och jag klev av. Okej, nu kommer det:


På perrongen satt en kvinna och läste en pocketbok. På framsidan stod det med stora, röda bokstäver: RÄDDAREN I NÖDEN.


Chansen för en sådan synkronicitet måste vara högst en på miljonen. Hur som helst, så insåg jag att jag nog skulle skriva en berättelse om Räddaren i nöden. Annars hade jag väl fått en meteor eller nedfallande sattelit i huvudet. Ni som undrat var jag får idéerna till mina historier, nu vet ni: Av ryska blondiner på Stockholms Lokaltrafik. Okej, är ni redo för världens första barnförbjudna söndagsskolesaga? Är ni redo för...


Galne Gunnar & Jag presenterar:

AMANDA JENSSEN I

"RÄDDAREN I NÖDEN"


Berättaren: Berättelsens "jag" sitter, klädd i brynja,  framför tevesporten och dricker öl. Persiennerna är fördragna och rummet så fullt med rök att man måste skära sig fram genom luften.


Jag: RAAAAAP! Spriten dödar långsamt, men vem f*n har bråttom?

Speakern: Här gjorde Kvikkjokk IF sitt första mål. Vi är strax tillbaka efter lite reklam för blöjor och stolpiller!

Jag: Livet suger!

Teveröst: Som politiker sitter jag mycket i jobbet och därför använder jag alltid stolpiller från Up-yours!

Jag: Tänk vad dum man är när man är liten. Då tror man på berättelser om änglar som kommer och ställer allt till rätta. Man tror att livet ska bli fantastiskt när man blir vuxen. Och så blir det bara skit. Nu kan det inte bli värre tänker man. Då rymmer kärringen med en dvärgclown på ett kringresande tivoli. Och försöker man prata om det så håller folk på att garva läppen av sig. Fy fabian!

Teveröst: Låt inte analklåda förstöra din dag!

Jag: Shit, jag har funderat på att börja knarka, men jag är rädd för sprutor också...

Teveröst: Ni kan lita på mig, som folkvald politiker har jag inga baktankar! 

Jag: Okej Lill-vingen, tack så mycket! Thanks for nothing! Du kan hälsa din chef att jag inte tror på er längre!

Teveröst: Sitter du där som en patetisk förlorare? Med stolpiller från Up-yours blir alla vinnare!

Jag: Okej, du får en sista chans. Jag har inte varit i kyrkan sedan jag konfirmerades, men nu går jag dit. Men då förväntar jag mig att det händer något! Lite blixt och dunder eller åtminstone någon synkronicitet! "Alla blir vinnare!"  My *ss! 

Teveröst: Up-yours, stolpillret som sitter där det ska!


Berättaren: Lite senare i kyrkan.


Jag: Hallå, hallå! Är det någon här? Nähä. Varför blir jag inte förvånad?

Berättaren: Prassel när en kyrkråtta springer över golvet.

Jag: Okej. Hej kära Universum och alla Högre Makter. Jag tänkte att det kanske kunde vara dags att jag får lite flyt. Jag har ju alltid gjort så gott jag kunnat och försökt vara schysst mot andra. Sånt här är svårt. Jag ska kanske komma tillbaka i morgon när jag är förberedd på att prata om mig själv. Okej det var väl allt. Ha det great! Hälsa Grabben och Det Heliga Spöket från mig.


Berättaren: Då fick "jag" se att en präst stod och såg på honom. Hon var klädd i full mäss-skrud, hennes hår var svart som ebenholtz, hennes läppar var röda som blod och hennes hud var vit som snö. Han kände sig lite dum, när han förstod att hon hört allt han sagt. Men hon bara log lite vemodigt mot honom.


Prästen: Det låter jobbigt.

Jag: Ja, det är jobbigt. Vad finns det för mening med alltihop? Är det inte lika bra att ge upp?

Prästen: Finns det inget du fortfarande kan ha glädje av?

Jag: Äh, jag sitter bara och röker framför teven.

Prästen: Ikväll kommer Idol på teve. Första tjejfinalen i kvalveckan.

Jag: Ja, jag såg en lång, blond tjej som var rätt söt. Jag tror hon gick vidare.

Prästen: Ja, hon ska säkert sjunga ikväll. Vilken musik tycker du om?

Jag: Swing. Och gamla schlagers från 1930-talet. Men sånt sjunger dom inte i Idol. Där är det bara skit. Ja, om Prästen ursäktar mitt språk.

Prästen: Se på Idol ikväll, vem vet, det kanske blir lite swing eller 30-tal.

Jag: Skulle inte tro det.

Prästen: Ge inte upp.

Jag: Varför inte det?

Prästen: För...det finns hopp! Det finns hopp i musiken!

Jag: Varför skulle det göra det?

Pästen: För att... because I love you!


Berättaren: "Jag" lovade åtminstone prästen att se Idol, innan han gick.  Prästen gick in i sakristian och hängde upp mäss-skruden på en galge. "Tack för lånet", sade hon tyst. Sedan tog hon av sig den svarta peruken, släppte ut sitt blonda hår och ruskade på det. Den unga kvinnan fällde upp kragen och skyndade ut i den kyliga höstluften. Nu hade hon viktiga saker att göra.


Svensk epidemi hotar världen

Här kommer sensationella nyheter om den sjukdom, som kopplats till Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen). Enligt obekräftade rykten cirkulerar detta brev, från en läkare på Karolinska Universitetssjukhuset, på nätet. Brevet innehåller den första beskrivningen av sjukdomen Morbus Amandophilus Chronicum och jag återger det i sin helhet:


VIKTIG INFORMATION OM MYSTISK EPIDEMI


Det är av största vikt att det syndrom, som går under namnet Morbus Amandophilus Chronicum, upptäcks av personalen i primärvården. I väntan på att syndromet tas upp i diagnosmanualen ICD-10 kan föreliggande dokumentation användas. P har ofta låg sjukdomsinsikt och kan komma i kontakt med vården i en annan roll än som patient, tex som personal, besökare eller ledsagare. Vid sådana kontakter måste personalen kunna se symtomen och (populärt uttryckt) höra varningsklockor ringa. Troligen har den sk Amanda-sjukan dessa symtom:


AFFEKTIVA SYMTOM

Eufori, som i svåra fall kan övergå i mani. I denna uppskruvade sinnesstämning kan P inte se några problem eller tänka negativa tankar. Symtombilden kan påminna om lindrig amarula-intoxikation. Den sk "snubben i publiken" har det typiska ansiktsuttryck, som svåra fall av sjukdomen uppvisar.


STÖRD PERCEPTION

Grandios självbild, där P kan anse sig ha uppdraget eller kallelsen att föra ut sjukdomen i världen.


STEREOTYPT TAL

P får en avvikande vokabulär, där överdrivet positiva adjektiv som "as-asbra" och "mysigt" ständigt återkommer.


VANFÖRESTÄLLNINGAR

Amanda Jenssen kan uppfattas som större än Elvis, räddaren i nöden, ett helgon, en ängel eller i riktigt svåra fall en gudinna. P är inte mottaglig för rationella argument och avprogrammering har dålig prognos.


HALLUCINATIONER

P kan hallucinera att P ser hela universum, när P ser in i Amanda Jenssens ögon. Till skillnad från vid andra psykiatriska eller intoxikerade tillstånd tycks P inte skrämmas av, utan tvärtom njuta intensivt av, dessa visuella hallucinationer.


ÄTSTÖRNINGAR

Överkonsumtion av hallonsoda, vegetarisk färssås på burk samt rostad lök från Statoil, har rapporterats.


SOCIAL MISSANPASSNING

P dras ofta till andra smittade. I de subkulturer som därigenom uppstår kan de sjuka uppleva sig själva som de enda riktigt friska i samhället. Detta minskar ytterligare möjligheten till sjukdomsinsikt och frivilligt genomförd behandling.


INDIKATIONER

P har troligen förhöjda nivåer av monoaminer, särskilt serotonin och dopamin, i hjärnans synapser. Detta kan bero på blockering av autoreceptorerna på den presynaptiska neuronen. Mer forskning inom sjukdomens fysiologi behövs. Positiva provresultat kan dock även orsakas av att P är förälskad, nyfrälst eller har vunnit i Bingolotto. Klinisk provtagning måste därför kompletteras med en bedömning av de ovan beskrivna symtomen.


KONTRAINDIKATIONER

Diagnosen Morbus Amandophilus Chronicum kan ej ställas om P har ett eller flera av dessa symtom: Depression, paranoia, hat, självförakt, apati, livsleda, sexuell dysfunktion, cynism eller amandofobi.


DEMOGRAFI

Alla åldersgrupper kan drabbas.


SÅRBARHET

Det verkar som om starka, vackra och intelligenta personer med bra smak är särskilt sårbara för sjukdomen. Graden av exponering för amandofilt material som bilder, video, musik osv kan också ha betydelse för om sjukdomen utvecklas hos P. 


GEOGRAFISK UTBREDNING

Sjukdomen har uppstått i Sverige, men enstaka fall har rapporterats i USA och Kanada. Läget i de nordiska grannländerna är fn oklart pga språkbarriären.


BEHANDLING

Sjukdomen är kronisk med negativ prognos, men avprogrammering i kombination med 100 mg diväteoxid oralt 3 ggr/dag kan provas.


JAG SÄNDER UT ETT S.O.S!

Jag kan inte nog understryka hur allvarligt läget är. En stor del av befolkningen, inklusive vårdpersonalen, kan redan vara smittbärare och många uppvisar symtom på fullt utvecklad sjukdom. Krisberedskapsmyndigheten är i Västindien på kick-off, men hälsar att de ska ta itu med detta citat "mysiga" problem, när de får tid. Vid ett telefonsamtal med ansvarig minister hördes tydligt Do Yo Love Me med Amanda Jenssen i bakgrunden. Med risk för att bli kallad paranoid vill jag därför hävda att "dom" håller på att ta över världen. Om det finns några därute, som fortfarande inte är smittade, FÖR GUDS SKULL, GÖR NÅGOT!!! S.O.S! MAYDAY! HJÄÄÄLP!!!!


Vänliga hälsningar


Dr Eberhard Slugh

Leg läk, med dr.

Karolinska Universitetssjukhuset

Psyk. klin.


Ang. Amanda Jenssen

Här kommer lite smått och gott på temat Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen):


AMANDA PÅ NÄTET


Den amandofila bloggen Gautigoth's Blog byter namn till det mer självdokumenterande Amazing Amanda. Jag har ändrat namnet i min länklista. Adressen är tillsvidare densamma. Det är full fart på Amandas Fanglobe, men av någon anledning uppdateras inte nyheterna, vilket kan ge den felaktiga uppfattningen att det inte händer något om man bara ser startsidan. Desto mindre händer det på den amanda-sajt som skapades tidigt och som nämns i Wikipedia. Ägaren har inte gjort något sedan den tionde januari och forumet är dött sedan några veckor. Jag har kvar länken (Amanda-sajt) av historiska skäl. Tv4 har raderat sajten för Idol 2007, men materialet finns arkiverat på tv4.se. Även de inlägg Amanda gjorde på sin blogg finns arkiverade där. Se länksamlingen. Jag länkar inte till forum, där folk skriver amandofoba saker. Trots detta kan jag rekommendera diskussionen på alltomtv.se, som till största delen är amandofil och mycket intressant. Det mest spännande just nu är annars att diskussionen om Amanda sakta men säkert börjar spridas över världen. Se länksamlingen.


AMANDAS SINGEL


Amandas första och hittills enda singel DYLM har fått konkurrens av alla melodifestivallåtar, samtidigt som många fans redan hunnit köpa DYLM. Efter att ha legat etta på försäljningslistan flera veckor ligger nu DYLM på 27:e plats. Att Amanda skulle ha tappat stödet bland grusrötterna när hon inte är singel längre, är ingen trovärdig förklaring. Försäljningen av DYLM hade börjat dala redan innan Amanda offentliggjorde sitt nya civilstånd. Intressantare är egentligen att DYLM fortfarande ligger tvåa efter den "oslagbara" ettan på Svensktoppen. Som jag skrivit tidigare visar Svensktoppen stödet hos den svenska befolkningen över 16 år.


AMANDAS PRIVATLIV


Apropå gårdagens inlägg om presentationen Amanda skrev innan hon blev känd: Hur mycket privatliv ska en kändis eller offentlig person egentligen ha? Det mesta är ju offentligt och ibland publicerar journalister uppgifter om skolbetyg, inkomster och liknande. Det enda som skyddas av sekretess är sjukjournaler, hemliga telefonnummer, skyddad identitet och liknande. Det hela handlar alltså om moral, inte juridik. Att tex lämna ut en känd persons adress, så mer eller mindre seriösa fans går dit och ringer på, tycker nog de flesta skulle vara olämpligt. Mobiltelefonnummer, e-postadress och annan "personlig" information tycker nog många är privatsaker.

Sedan kan man ju diskutera om man får nämna en dams ålder och vikt. Och hur är det med längd, midjemått och kupstorlek? För att inte tala om skonummer? De flesta tycker nog att ålder, längd och skonummer är okej. Att identifiera en kändis kläder är lite av en sport och förklaringen till att Paris Hilton får sina skor (storlek 45) gratis, för att visa upp dem i media.


Mer än man tror sparas på nätet och ligger kvar där för all framtid. Med rätt sökverktyg är det enkelt att hitta saker från eller om en viss person eller arbetsplats. Ibland kan det kännas fel att rota fram sådant någon skrivit lite tanklöst (eller i fyllan och villan) för några år sedan. Själv tycker jag man kan ifrågasätta personliga meddelanden, medan den som tex skriver i ett forum bör förstå att alla kommer att kunna hitta och läsa det efteråt. Ofta skyddar man sig med pseudonymer i olika sammanhang, men det är sällan särskilt svårt att lista ut vem som är vem. Om man vet hur man ska göra kan man få mycket hög anonymitet på nätet, terrorister och andra kriminella har för länge sedan lärt sig hur detta går till. Förmodligen har Amanda de senaste månaderna lärt sig ligga lågt på nätet och det är väl bara bra.


Att kändisar blir fotograferade överallt hör till jobbet att vara en offentlig person. Ibland blir det lite småelakt, som när man filmar Kungen när han smygröker. Utomlands finns det en ren terror från paparazzis och smygtittare, men i vårt land är kändispressen relativt snäll. Just nu är privata bilder på Amanda, innan hon blev känd, hot stuff. Jag har inte sett några olämpliga bilder eller något som känns mer privat än den morgontrötta och osminkade Amanda i dokumentären från kvalveckan. Redan i första ring tycks Amanda ha haft förmågan att posera när någon riktade en kamera mot henne. De allra finaste bilderna tycker jag är av typen Amanda + katt, en oslagbar kombination för en kattälskande amandofil!


Nu måste jag sluta, jag har fått något konstigt brev från en läkare...


Ha det great!



En okänd Amanda Jenssen talar

Jag hittar en del privata meddelanden från Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) ibland, men dem vill jag inte skriva om. Det hon skrev innan hon blev riktigt känd kommer att förfölja henne i all evighet och jag vill inte bidraga till sådant snokande i hennes privatliv. Det här är däremot en presentation, som Amanda skrev för att folk skulle kunna läsa den. Dessutom tycker jag det hela är riktigt, riktigt gulligt. Med tanke på vad som hänt sedan detta skrevs blir det nästan rörande, ungefär som "Hello. My name is Elvis Presley. I am a truckdriver. Sometimes I sing and play the guitar." Läs hur ödmjukt och opretentiöst en blivande superstjärna presenterar sig själv:

PRESENTATION:

hejsan. Jag heter Amanda och är 18 år. Jag har hållit på med att skapa och skriva musik sen jag var tolv. Jag bor i Lund och studerar musik. så musik musik musik. sånt här är svårt. jag får uppdatera någon annan dag då jag tänkt igenom mig själv lite mer.


MUSIK JAG GILLAR:

old school jazz and blues, avanlches, ray charles, bessie smith, billy holiday, velvet underground and many many more


INTRESSEN:

lyssna och skapa musik. mysa med mina vänner. komponera och dricka rödvin.


Se själv på: http://www.allears.se/MyPage.aspx?id=b845cd41-cc1c-4ad8-b39e-4dd6692c0cce


NY AMANDABLOGG

För en månad sedan startade Jullurts blogg om Amanda Jenssen: http://jullurt.blogspot.com/  (Ska lägga in den i mina länkar.)

  

GÖR EN INSATS FÖR AMANDA


På Gautigoth's blog berättas att amerikanska musikbloggen Aurgasm uppmärksammat ni-vet-vem. Så här beskriver folket bakom Aurgasm sin egen blogg:


"Launched in 2004, Aurgasm has developed into a destination of passionate music lovers around the globe. Its audience includes music mavens, critics, journalists, and bloggers-a highly influential audience."


Världen måste få veta att Amanda finns. Skriv inlägg och kommentarer överallt. Du behöver inte vara bra på att skriva eller ens kunna stava, det är budskapet som räknas. Ni som går i skolan nu kommer att behöva kunna skriva på engelska i jobbet, så börja träna nu! Jag kommer på tre sätt att nå ut i den engelsktalande världen.


1. Här är det svenska/internationella forumet om Amanda Jenssen. http://forum.freeboards.net/?mforum=amandajenssen (Ska lägga in den i mina länkar.)

2. Kommentera Amanda på musikbloggen Aurgasm: http://aurgasm.us/2008/03/amanda-jenssen/  (Ska lägga in den i mina länkar.)

3. Skriv kommentarer på Gautigoth's blog. (Redan inlagd.)


Det måste finnas fler sätt att få ut engelskspråkiga inlägg om Amanda. Tipsa oss! Ni som kan finska, arabiska eller swahili kanske har några bra musikforum?


Idag Sverige, i morgon världen!
'


Amanda Jenssen - mystiken tätnar!

Mystiken kring Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) tätnar. En fotograf fick i uppdrag att fotografera "den lysande popstjärnan X från Sony BMG" för ett skivomslag. Fotograferingen ägde rum i Italien, vilket fotografen Severus Tenenbaum skrev om på sin blogg. Den mystiska stjärnan X är bortretuscherad från de bilder på bloggen, där hon förekommer. På en bild ser man tydligt hur Amandas smala, långa och kurviga kropp målats över med svart. För säkerhets skull fanns även en bild med Amanda spelande piano med, helt oretuscherad. När detta uppmärksammades togs bilden plötsligt bort. Ett obeskuret exemplar finns troligen kvar på Gautigoth's blog (se länkar). Läs hela historien på amandaism, som gjorde detta scoop. (Se länkar.)


Om fotograferingen var hemlig, varför då lägga ut så tydliga ledtrådar till Amanda? Vem tog bort pianobilden och varför? Är det någon som driver med oss?


AMANDA SÅ IN I NORDEN


I den finska Melodifestivalen uppträdde blonda sångerskan Jippu utan skor, vilket väckte viss uppmärksamhet i vårt östra grannland. Slump? Många i Finland, Norge och Danmark ser svensk teve. Hur stor är Amanda Jenssen i dessa länder? Språkbarriären gör det svårt att kolla upp saken.


TIDIGT APRILSKÄMT?


Tror du att Amandas första låt i Idol var That's Allright Mama, framförd i den numera riksbekanta rosa klänningen från Gina Tricot? Enligt en ganska okänd intervju med Amanda, så sökte hon till Idol ett tidigare år. Hon framförde då den egna låten "Du borde dela upp meningen", men gick inte vidare till slutauditionen. Amanda avslöjar även sin privata religion och visar sitt altare med en bild på sin andlige mästare Torgny Lindgren.


Kolla själv på: http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=12773&a=937890&lid=puff_994373&lpos=extra_0


ALKOHOLSKÄMT?


Amanda Jenssens nästa singel heter Amarula Tree. Amandas skivbolag har ingen information om detta, men återförsäljare på nätet har redan lagt in singeln i sitt sortiment. Trädet Amarula Tree eller Marula Tree är mest känt för att djur berusar sig på trädets jästa frukter. Somliga tycker detta är roligt och berusade djur har förekommit i olika naturfilmer. En alkoholhaltig dryck för människor heter Amarula, men det är inte konstigare än tex Lakka (hjortron). Alla sockerhaltiga frukter och bär kan ju jäsa och bilda alkohol.


Trädet kan vara en symbol för människans drift att berusa sig, den livgivande Soman, eller vad som helst. Texten kan vara för, mot eller om alkohol. Eller är det bara ett uttryck för att Amanda har gammal hederlig sprithumor? Endast Amanda vet, eller vet inte.


GENUSVETENSKAPLIG BILDANALYS GER LUGNANDE BESKED OM AMANDA JENSSEN OCH IDOL-DANIEL


Doktorsavhandlingen Tilltalande bilder handlar om kvinnobilder i media. På bilder med par kan blickarna avslöja könsroller, relationer, ideal och kvinnans status. Det finns fem typer av blickar:


1. Mannen ser på betraktaren, kvinnan ser på mannen.

Typiskt tjejtidningar tidigt 1960-tal. Mannen dominerar, kvinnan beundrar passivt mannen.


2. Båda ser på varandra.

Typiskt för killtidningar 1970-tal. Arrangerad jämställdhet för att möta kritiken om kvinnoförtryck.


3. Båda ser på betraktaren.

Typiskt för tjejtidningar 1970-tal. Att det är viktigt med jämställdhet och bra relationer är värderingen som förmedlas.


4. Kvinnan ser på betraktaren, mannen ser på kvinnan.

Typiskt för tjejtidningar 1990-tal. Kvinnans budskap: -Titta vilken snygg kille jag lyckats fånga!


5. Kvinnan ser på betraktaren, mannen ser inte på någon.

Typiskt för killtidningar 1990-tal och pornografi. Relationen är mellan kvinnan och betraktaren. Mannen är anonym och får inte skymma det väsentliga, dvs kvinnan.


Jag tycker de bästa bilderna på Amanda m. partner är av typ nummer 5. Amanda Jenssen poserar för kameran/betraktaren och bjuder på sin stjärnglans. Idol-Daniel finns med, men skymmer inte det vi egentligen vill se. En del bilder är mer av typ 3 eller 4, någon av typ 2.


Det viktiga är att ingen bild är av typ 1, vilket skulle vara katastrofalt. Amanda förkroppsligar fortfarande begreppen girlpower och starquality. Det förstod nog alla från början, men en genusvetenskaplig bekräftelse (en godkänd och publicerad doktorsavhandling har alltid en viss trovärdighet) garanterar alla amandafans en fortsatt god nattsömn. Som en del fans har uttryckt sin upplevelse av bilderna: Amanda Jenssen är en stjärna och bilden skulle kunna vara från Oscarsgalan och mannen bredvid heta Johnny Depp!


AMANDOFILA VERKSAMHETEN ÖKAR


Den amandofila (eller amandaistiska) verksamheten på nätet bara ökar. Det senaste är ett engelskspråkigt forum om Amanda Jenssen, länk finns från Gautigoth's Blog. (Se länkar) Världen måste få veta om Amandas storhet! Varför inte borsta upp engelskan och fundera på vad as-asbra heter på det internationellt gångbara språket? Visste ni förresten att amandophile betyder mandelälskare på franska?


Roger Krook

Diagnos Morbus Amandophilus Chronicum


Sex och spex på Systembolaget

Galne Gunnar & Jag presenterar

Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) i lustspelet

"Sex och spex på Systembolaget"


Berättaren: OM Amanda har fått sprithumor och OM hon läser det här, så kan man "inte inte" bjuda Amanda på lite alkoholrelaterad humor av gammal fin årgång. Spelet kan börja!


(sorl i systembolag)


AJ: Jobbar du här?

Föreståndaren: Ja, vad kan jag göra för Er?

AJ: I could think of a million things.

F: (smickrat) He, he, men lilla fröken då, så ni säger...

AJ: Ja, det var naturligtvis ironi. Vilka långa köer till kassorna! (låtsas skaka) Finns det ingen akutkö?

F: Så darrhänt Ni är! Dricker Ni mycket?

AJ: Nej, jag spiller ut det mesta.


(alla i butiken skrattar)


AJ: Förresten, er skyltdocka utanför ingången har ramlat omkull!

F: He, he...jo, jag hörde att Ni var på en hemlig resa?

AJ: Ja, jag åkte en sväng till Vin...

F: Till Wien? Så trevligt!

AJ: ...Vin & Spritcentralen.


(alla i butiken skrattar)


F: Låt oss vara allvarliga  för ett ögonblick! I vilken stjärnbild har Fröken hittat sina ögon?

AJ: I vilket potatisland har farbror hittat sin näsa?

F: Eeeh...apropå potatis, vi har fått in ett fint parti med Brännvin Special...

AJ: Ja, potatisen kan vara god om den är tillagad på rätt sätt...Jo, jag undrar om vi kunde diskutera betalningen?

F: Vad menar Ni?

AJ: Jag kanske kan betala in natura?

F: (host) Ja, det (host) skulle säkert gå för sig...

AJ: Fint, går det bra med en säck potatis?


(alla i butiken skrattar)


F: (sårat) Har Ni glömt GRUSRÖTTERNA bara för att ni själv inte är SINGEL längre?


(alla i butiken applåderar)


AJ: Där fick du mig. Jag var inte beredd, hade väntat mig något med singel och skivförsäljning...

F: Men jag vill fortfarande höra på Er musik. Och om Ni vill träffas lite mer privat kan vi ses inne på mitt kontor.

AJ: Jag har inte tid, här kommer marknadschefen! Säg hej till publiken!

Marknadschefen: Hej till publiken.

F: Vad tycker du om att folk kallar er idioten och sköterskan?

MC: Det var oförskämt! Skulle jag se ut som en sköterska! Jag är väl för bövelen ingen transvestit eller vad det heter!

AJ: (vänligt lugnande) Manlig personal kallas också sköterskor.

MC: Ja, se det var en annan femma! Lägg särskilt märke till hur begåvad min kollega är.

F: Ja, i genomsnitt är ni två normalbegåvade.

MC: Tack, det var snällt sagt.


F: Amanda, jag måste passa på och fråga...alla säger att den andra singeln förebådar sprithumor på det kommande albumet. Vad heter det förresten?

AJ: "Spriten dödar långsamt, men vem f-n har bråttom."

MC: Den titeln kommer att bli klassisk.

F: Säkert. Vill Fröken avslöja ett par låtar?

AJ: Tja..."Helan går" och den engelska versionen "Hell and Gore".

MC: Men det är hemligt.

AJ: Du har tystnadsplikt.

F: (skriker i en megafon) AMANDA HAR FÅTT SPRITHUMOR!

Kund: Hörru, jag tappade en vinpava i golvet och kolla, då gick den sönder!

F: Jaså, här ligger en flaska HÄRTAPPAT. Ha ha ha ha ha.

MC: Försök inte, det där är buteljimporterat!

AJ: Det är alltid stimulerande att höra snillen spekulera. Ska du ha något, Mr Market?

MC: Nej jag har redan "tankat" några liter. Nu måste vi dra, Amanda. Vi ska hem och, blink, blink, "lägga upp marknadsplanen för din internationella karriär".

AJ: Mmmm...det ska bli gott!


Miraklet Amanda Jenssen Del 3

Något av det mest anmärkningsvärda med Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) är kanske mytbildningen. Redan under kvalveckan i Idol fick Amanda Jenssen en image som något utöver det vanliga. Sedan har det skapats en myt kring Amanda och nu håller det på att uppstå vad som kan kallas en kult. Amanda Jenssen är något så  paradoxalt som en kultfigur med stadig förankring bland arbetare och intellektuella. Det förra bevisas av den amadofila verksamheten på nätet och det senare av andraplatsen på Svensktoppen.


Det finns gott om artister, men bara vissa kan förtrolla folket. Människor som aldrig hört talas om Mary Pickford eller Gloria Swanson kan mycket väl veta vem Greta Garbo var. Trots att den svenska filmstjärnan undvek publicitet och inte gjorda många filmer, blev hon en levande legend och kallades Den Gudomliga. En egentligen ganska medelmåttig komedienn, med artistnamnet Marilyn Monroe, blev 1900-talets största sexsymbol och populärkulturell ikon. En av hemligheterna med att lyckas är nog att vara lagom mystisk. De obesvarade frågorna sätter igång fantasin, spekulationerna och mytbildningen. Dessutom blir folk smått besatta av att få veta hur stjärnan "egentligen" är, dvs lära känna  privatpersonen bakom mediafenomenet. Detta behov resulterar i allt från klassiska hemma-hos-reportage till den mest urartade paparazziterror.


Hur mycket av myten Amanda Jenssen är i sig en myt? Har Amanda gått på myten om sig själv, eller har hon medvetet skapat den? Existerar allt bara i huvudet på en grupp hängivna fans och vissa branschmänniskor, som tittat för djupt i Amandas mörkblå ögon? Om dessa frågor vore enkla att besvara skulle Amanda vara ointressant och dessa frågor skulle aldrig ha ställts.


Amanda är både ung och ny i branschen. Först efter ett antal år kan man veta om hon är den största sedan Elvis eller en övergående mediahype. Redan nu är folk övertygade om båda ytterligheterna. Amanda polariserar, få är oberörda och det finns både fanatiska fans och övertygade skeptiker. Några förtjänar kanske benämningen amandahatare eller amandofober, men de flesta är nog snarare skeptiker, som tycker de egenskaper Amanda tillskrivs är orimliga. Denna polarisering bidrar till mytbildningen, det vore ju väldigt tråkigt för alla parter om Amanda vore halvbra och fick en halvbra karriär. Möjligheten att Amanda är överskattad, falsksjungande, kort sagt en bedragare, gör bara det hela ännu mer spännande.


Jag kommer att tänka på en person som ligger otroligt långt från Amanda, men som också kunde fascinera, väcka debatt och föra sig i media: Christer Pettersson. Han höll stilen in i det sista och tog sin hemlighet om palmemordet med sig i graven. Jag har nyligen läst Leif GW Perssons senaste bok, där Christer Pettersson frias av kriminologiprofessorn. Boken heter Faller fritt som i en dröm och GW föreläser om boken under rubriken "Palmemordet löst"! Jag ska inte avslöja upplösningen på denna märkliga kriminalroman, som rekommenderas å det varmaste. Palmemordet är väl det största svenska mysteriet i modern tid och därför ett pedagogiskt exempel på mystikens dragningskraft.


Sedan The Spotnicks framgångar utomlands vet både Carl Bildt och alla andra att svensk musik kan vara en exportartikel. Från första början har Amanda Jenssen sagt att en sådan karriär är hennes verkliga mål. Hur blir man en superstjärna? Att plagiera det framgångsrika artister gjort ger bara pastischer som Värsta Schlagern. Stora stjärnor  som Elvis, The Beatles och ABBA har gett publiken något nytt och unikt. Nu finns det ju många usla artister som är både nya och unika, det svåra är att samtidigt fånga tidsandan eller fylla ett uppdämt behov. Det gäller även att framgångsrikt balansera på vanlighetens vassa egg. Den som är för vanlig kan fungera i ett coverband, men inte bli någon ny storstjärna. Den som är för ovanlig kan fungera som avantgarde, men får aldrig den stora publiken under sin livstid.

På kort sikt hänger nog Amandas framgång mycket på hur hon och skivbolaget lyckas skapa en lagom blandning av annorlundahet och mainstream. Den första singeln DYLM är naturligtvis extemt intressant som exempel på detta. En del fans tycker DYLM tippar över mot vanligheten, men en singel brukar å andra sidan vara mer lättlyssnad och strömlinjeformad än material på album. Den andra singeln kan ge riktigt intressanta ledtrådar om hur produkten Amanda Jenssen håller på att ta form.


Värt att notera i sammanhanget är att Amanda jämförts med världens just nu bästa sångerska Amy Winehouse. Tom skeptiker har gjort det och kallat Amanda en amykopia. Samtidigt har den personliga stilen hela tiden varit Amandas kännetecken. När hon blev idolfavorit genom sitt märkliga låtval under kvalveckan, övergick Amanda från att vara en av tusentals hoppfulla, begåvade tjejer i källare och replokaler, till att bli en massmedial myt. Succén var så formidabel att det föddes konspirationsteorier, Amanda var ett experiment med psykologisk krigföring, "dom" ville se om det gick att styra publiken och få den att rösta på ett visst sätt. Man ska inte skratta för mycket åt detta, redan Snoddas genombrott i den gamla ångradion var en setup, iscensatt av självaste Lennart Hyland.


Amandas blandning av modernt och annorlunda gör henne unik på rätt sätt och skapar det som kallas "det". Man kan se hur detta går igen i hennes klädstil. Amanda gör precis som man ska och blandar nya, moderiktiga kläder med vintage eller loppmarknadsfýnd. Detta gör även hennes unga, modeintresserade fans. Det  som ger Amanda hennes unika dragningskraft  är att hon vrider till allt på sitt personliga sätt inom ramarna för det coola. En kitschig sailorhatt eller mormors gamla pälsmössa kan förvandla en ganska vanlig outfit till något som sticker ut på rätt sätt.


Det kan behövas en påminnelse om hur allt gått som på räls för Amanda: Geniförklarad av juryn, den historiska finalen med två blondiner i Globen, den för karriären optimala andraplatsen, skivkontraktet, den konstnärliga friheten mot skivbolaget, Grammisgalan, debutsingeln, listetta, partyprinsessa och snart den andra singeln och debutalbumet med tillhörande videor, festivalturnén och den fortsatta lanseringen. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan Amanda lade upp sina heminspelningar på Myspace!

  


Miraklet Amanda Jenssen del 2

Hur kan man förklara kulten kring Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen)? Jag ska försöka göra en garanterat subjektiv analys från mitt glashus. The beauty is in the eye of the beholder. Varför inte börja med en neurofysiologisk synvinkel?


AMANDA SOM MEDICIN FÖR SJÄLEN


Vi har inte en hjärna, vi är en hjärna. Det vi kallar personlighet motsvaras av vävnaden bakom pannbenet, frontalloben. I litteraturen beskrivs en byggnadsarbetare, som fick ett järnspett i pannan, men överlevde. Han hade varit snäll och trevlig, men blev efter hjärnskadan sur och elak. En form av demens kallas frontallobsdemens och påverkar personligheten. Detta kan vara extremt påfrestande för anhöriga. Ett exempel är en vithårig gentleman, som plötsligt går fram till den unga snabbköpskassörskan, tar henne på brösten och säger: -Vill Fröken göra ett barn med mig? Bredvid står den stackars hustrun och ler ursäktande. Hon är ju van.


Att sörja när någon dött är ingen sjukdom, det är normalt. Depression är däremot en sjukdom, som inte behöver ha någon logisk orsak. Den kan tolkas som en kemisk obalans i hjärnan, framförallt i serotoninsystemet. På samma sätt kan vätskebrist, sömnbrist, feber och naturligtvis droger och förgiftningar, ge oss symtom på psykisk sjukdom, fast det bara handlar om kemisk obalans. Denna kunskap har revolutionerat synen på psykisk ohälsa, som förr sågs som en skamlig sjukdom. Att ha för lite serotonin är inte mer skamligt än att ha för lite insulin, för att ta ett pedagogiskt exempel.


Omvänt kan vi också numera förstå varför vi blir så himla glada ibland. Hjärnan har förmågan att belöna sig själv, när vi gjort något som är bra för oss, dvs leder till överlevnad och att just denna egenskap förs vidare inom den mänskliga arten. Vi mår bra när vi åstadkommit något, när vi ätit, när vi upplever gemenskap och inte minst när vi är förälskade. Detta system missbrukas av droger, som ger oss belöningen utan att vi först gjort något bra.


Att älska en idol eller hennes konst innebär att hjärnans belöningssystem drar igång. Man blir lite kär och galen, eller åtminstone lite gladare. Vi kan vara helt säkra på att detta är både naturligt och bra för oss, eftersom evolutionens stenhårda gallring har premierat detta sätt att fungera. Att försöka ha karaktär och avstå från allt som känns bra, är alltså helt fel. Det som känns bra är bra för oss. (Den intelligente läsaren inser lätt att detta inte gäller knark och annat missbruk.) Det är tex mycket troligt att vi utvecklats för att bli förälskade, känna gemenskap och tro på en högre makt. På samma sätt är det knappast någon slump att alla folk över hela världen sysslat med sång, dans, musik, kultur, berättelser osv. Konsten, Fru Ramona, är ingen lyx för överklassen, den är en del av att vara människa.


Att älska Amanda Jenssen (eller någon annan) fungerar alltså som naturens egen medicin, obalanser rättas till och en grå dag blir ljus. Negativa tankemönster byts ut mot mer normala eller rentav lite eufori. Amanda är, kort sagt, för sina fans naturens egen drog, som är helt naturlig och dessutom nyttig på alla sätt. 


AMANDA SOM EN DÖRR TILL EVIGHETEN


Den store författaren och dramatikern Dennis Potter har förklarat varför personerna i hans teveserier brister ut i sång och sjunger schlagers från  30- 40- och 50-talen. Han säger att budskapet är detsamma som i Psaltaren: Tingen är icke vad de synes vara. Det finns en högre verklighet bakom det vi ser. Därför kan en artist som sjunger Dream A Little Dream of Me från 1931, fungera som ett titthål in i evigheten eller ut i universum.


Dennis Potter säger även att en förälskelse gör att sångerna blir sanna. Banaliteter som Earth Angel,  You walk like an angel eller You're the cream in my coffee, förvandlas till djupa sanningar, konst som transcenderar språket och går direkt till våra djupaste känslor. För Amandas hängivna fans är det exakt så hennes scenkonst och musik fungerar.


Den som vill kasta bort sitt liv på att gå omkring och hata istället, har förstås det alternativet. Vi lever i ett fritt land!


Ha en great påsk!



Att älska eller inte älska Amanda Jenssen

Vad innebär det egentligen att ha en idol? Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) är ett pedagogiskt exempel. Få är ljumma, antingen har man Amanda som idol eller så förstår man sig inte på henne överhuvudtaget. Förvånansvärt många verkar direkt negativa till Amanda, även om kritik och elakheter mot kändisar iofs är en del av vår mediakultur. Amandas fans hör till de mest fanatiska och det gäller (otippat värre) särskilt de vuxna beundrarna. Amanda har rykte om sig att få stora, starka karlar att gråta och det tycks faktiskt vara så i verkligheten. Det handlar inte bara om hysteriska tonårsflickor i gammal fin tradition från Elvis Presley, Tommy Steele, The Beatles och andra flickfavoriter. Den ibland så bufflige och cyniske Peter Swartling skrev i sin blogg att han fick en klump i halsen och inte kunde prata efter Amanda Jenssens bästa framträdanden i Idol. Han var inte den ende vuxne mannen som blev berörd.


AMANDA SOM NÄTFENOMEN


Enligt Fanglobe, med affärsidén att driva fansajter för olika svenska artister, är Amanda Jenssens sajt hetast just nu. Fans i olika åldrar diskuterar Amanda och lägger ner mycket arbete på att  samla länkar, artiklar, bilder och nyheter. Många skriver noveller och det har dykt upp filmer gjorda av fans. Låttexter skrivs ner, analyseras och översätts, man tar ut gitarrackord osv. För en gammal HR-konsult som mig är det fascinerande att se hur smidigt och framförallt prestigelöst detta arbete löper. Annars är det ju mer regel än undantag att en stor del av tiden och energin går åt till prestigefyllda diskussioner om detaljer, ordningsregler och vem som ska bestämma. Det handlar inte bara om att skriva "Amanda äger", utan om konstruktiva diskussioner och praktiskt arbete. Jag är övertygad att det är det gemensamma engagemanget i Amanda Jenssen, som gör detta möjligt. Lite skämtsamt kan man tillägga att man kanske blir snäll av att gilla Amanda.


Sajterna och bloggarna med inriktning på Amanda Jenssen startade i oktober 2007, om man bortser från tv4:s Idolsajt och Amandas egen Myspace. Världens första amandofila sajt var en prototyp, som jag gjorde under en "rolig" pseudonym. (I november 2007 raderade jag den och startade den blogg du läser just nu.) Då hade jag en svag känsla av att Amanda Jenssen kunde bli något, men för säkerhets skull begränsade jag inte bloggen till att bara handla om henne. I väntan på att någon skulle vilja läsa om Amanda kunde jag alltid kommentera nyheter och trender i samtiden, tänkte jag. Bara fem månader senare är detta nostalgi, men det är roligt att ha fått vara med från början. Den allra senaste tiden har den amandofila verksamheten på nätet börjat ta fart. Det kommer med största sannolikhet att uppstå en subkultur, som kan mäta sig med både kultfigurers och etablerade artisters rörelser av anhängare. 


ATT ÄLSKA EN IDOL


Forskarna förklarar alla sexiga (ofta mer eller mindre avklädda) kvinnor i media som "män vill ha dem, kvinnor vill bli som de". Detta skulle förklara att både tjej- och killtidningar innehåller bilder på kvinnor, inte på män. Resonemanget kan inte gälla idoler. Homosexuella killar gillar tjejer som Kylie Minogue, fast de varken vill ha henne eller bli som hon. För att ta ett exempel. Unga och gamla av alla kön och läggningar kan alltså älska samma idol. Kärleken till en idol är därför annorlunda än kärleken till någon man vill gifta sig med.


När det gäller Amanda visar hennes placering på Svensktoppen (just nu andra plats) att det inte bara är unga tjejer som gillar Amanda. Svensktoppen görs med ett statistiskt urval av röstande, som motsvarar befolkningen i åldern 16-79 år. Amanda är alltså (trots sin udda stil) en bred och folkkär artist.


Idol betyder avgud, en gudabild eller ett föremål som dyrkas. En idol som Amanda Jenssen är ingen avgud. En avgud ber man till, offrar man till, väntar man sig ett gudomligt ingripande från. Ända in i vår tid har man i Sverige offrat till sk avgudar för fiskelycka, sjukdomsbot osv. Jag har själv pratat med en man, som visade var hans far och farfar brukade offra för fiskelycka. I skogarna runt Stockholm har jag hittat mynt i sk älvkvarnar, gamla offergropar inborrade i berg eller stenblock. Sådana "idoler" har förstås absolut ingenting att göra med våra idoler inom media, mode och musik. Jag tror inte att folk som ligger på sin dödsbädd ber till Christer Sjögren att han ska rädda deras liv.


En idol är i första hand en person att älska. Det är en mer beundrande kärlek än kärleken till en katt och en varmare kärlek än kärleken till en gammal bil, men det är inte en kärlek som leder till äktenskap och barn. Många skulle nog ändå gärna vilja bli ihop med sin idol. Det finns en underbar berättelse om en kvinna som fantiserade att hon var ihop med Mick Jagger, den tidens motsvarighet till Johnny Depp. Hon hade en så otrolig tur att hon under en tid blev ihop med den riktige Mick Jagger i verkligheten. Då visade det sig att verklighets-Mick inte var lika bra som fantasi-Mick. Därför fortsatte hon att vara med fantasi-Mick i fantasin, samtidigt som hon var med verklighets-Mick i verkligheten. Det måste väl vara den optimala situationen!


FÖRÄLSKELSE OCH VILLKORSLÖS KÄRLEK


En stor filosof har sagt: Love knows no reasons. Kärleken känner inte till några skäl, dvs kärleken är villkorslös. Moderskärlek är ett bra exempel. En mor älskar sin bebis precis som den är, inte för att den har vackra ögon. Det spelar ingen roll om den har två ögon, ett öga, eller inga ögon alls. Även med tre ögon, så blir barnet lika älskat av sin mor. En sådan kärlek finns bara där, den är villkorslös. Resten av våra liv jagar vi sådan villkorslös kärlek, med blandat resultat. Väldigt ofta är det vi tror är villkorslös kärlek istället förälskelse.


En förälskelse har alltid orsaker: Han/hon har söta fräknar, pratar gulligt, har roliga öron eller kan få oss att skratta. Förälskelsen kan även vara mer beundrande, vi kan bli förälskade i någons skönhet, intelligens eller duktighet. Förr eller senare går förälskelsen över och då kan detaljerna som fick oss att älska personen plötsligt bli de mest irriterande egenskaperna hos vederbörande. 


Den som är singel kan säga att kärleken är evig, det är bara föremålen som växlar. Det är tråkigt när en förälskelse tar slut, men desto roligare när en ny börjar.


I vår kultur bygger vi äktenskap på förälskelse. Genom historien har föräldrarna istället gift bort sina barn, ibland väldigt tidigt och ibland i vuxen ålder. I stora delar av världen är det fortfarande så. I ett sådant resonemangsäktenskap kan det (i bästa fall) utvecklas en vänskap, som sedan blir kärlek. Äktenskap baserade på förälskelse spricker ganska ofta, men ibland övergår den heta förälskelsen till djup vänskap och gemenskap, som varar livet ut.


Det här låter kanske enkelt, men alla vet att kärlek är det svåraste och mest mystiska som finns. Just därför handlar en stor del av alla böcker och sånger om kärlek och så har det varit över hela världen i tusentals år.  


Poängen i det här sammanhanget är att kärleken till en idol är väldigt lik en förälskelse, åtminstone i början och bland hängivna fans. Kärleken mellan mor och barn, eller människa och katt, är trygg och villkorslös. Man tycker inte sämre om en bebis eller en katt för att den får problem, snarare tvärtom. När en vuxen människa, som vi är förälskade i, gör oss besvikna händer det helt andra saker.


DEN VASSA EGGEN MELLAN KÄRLEK OCH HAT


Om den vi är förälskade i sviker oss, så kan kärleken vändas till hat. Vi kan tom känna skadeglädje om det går illa för den personen, tex med den nya partnern. Lika mycket som vi älskar någon, kan vi börja hata samma person, när vi känner oss svikna. Allt som var fantastiskt med den personen är plötsligt värdelöst eller enbart irriterande.


Vi kan känna oss ensamma och övergivna och tro att vi aldrig hittar någon ny. Vi kan även vara rädda att bli besvikna igen - bränt barn skyr elden. Många gör istället precis tvärtom och skaffar en ny att älska direkt. Det kan då vara svårt att veta om den nya partnern eller idolen existerar i kraft av sig själv, eller bara som en ersättning för den vi förlorat. En del psykologer säger därför att man ska vänta ett tag, men en del människor säger att de inte vill vänta, de måste ha någon ny direkt.


Jag försökte, på ett opretentiöst sätt, behandla dessa svåra frågor i mininovellen "Peggy Sue got married :(". När man blivit besviken på den man älskat kan förälskelsen vändas till hat, man kan påstå att personen inte betyder något för en, eller man säger att man hittat en ny som är mycket bättre. Känslor är inte rationella och man har ingen större nytta av att få höra rationella argument. I verkligheten handlar det kanske om att saker måste få ta sin tid, men att man inte får fastna i negativa banor, utan måste kunna gå vidare såsmåningom. Detta gäller alla kriser i livet, även tex när någon dör.


GÖR MIG INTE BESVIKEN!


Att någon säger "Vilken Amanda? Var det hon som hade tagit en konstnärs efternamn?" om sin fd idol är överdrivet och händer knappast i verkligheten. Däremot har jag sett många bli mer eller mindre besvikna på Amanda. Det behövs inte så mycket för att bryta förtrollningen och förälskelsens rosenröda skimmer. Här är några exempel:


Dåligt framträdande på Grammisgalan.

Dålig radiodänga på första singeln.

Gör inte alla låtar själv till debutalbumet.

Dåligt omdöme vid val av pojkvän. (host, host)


När Elvis och andra flickfavoriter gifte sig grät flickorna, nästan som om idolen dött. När Amanda valde en viss person med kaptensbindel var det en sorgedag för hennes manliga fans. En del skrattar bort sådant och det är kanske det bästa, men relationen till idolen gör oss sårbara och kan väcka starka känslor. Att idolen inte kan gifta sig med alla sina miljoner fans är logiskt, men det påverkar inte de ologiska känslorna.


Här finns ju både en styrka och en svaghet i relationen till en idol: Varje fans upplever sig ha en personlig relation till idolen, men för idolen är fansen tusentals eller miljoner (mer eller mindre) anonyma fans. Själv frågade jag, tidigt under Idol, Amanda om hon ville adda mig som myspace-vän. Det var mest på skoj och jag trodde inte att hon skulle ha tid, bry sig eller ens vilja göra det. Till råga på allt var det en torsdagskväll och nästa dag skulle hon tävla i Idol. Rimligtvis hade hon fullt upp med repetitionerna. Nästa dag fanns en bild på Amanda i röd klänning plötsligt i min lista med myspace-vänner. Senare upptäckte jag att hon addat hundratals, men det gjorde inte saken ett dugg sämre. Som vän kunde jag nu lämna meddelanden, så jag tackade för adden och önskade henne lycka till på kvällen. Det var början på en lång och givande relation. :)


När jag var liten skrev jag till ett tjugotal artister i USA. Ingen svarade. Jo en: Efter ett par veckor kom ett brev med amerikanska frimärken. Det var från Frank Zappa. Där fanns ett maskinskrivet brev, som svarade på mina personliga frågor och ett stort riktigt fotografi (inte en tryckt bild alltså) på idolen. Idag är Frank Zappa död, men han lever i mitt hjärta. Åtminstone delvis blev han min idol en gång för länge sedan, för att någon på hans skivbolag brydde sig om en ungdjävel i det fjärran Sverige.


TILLIT TILL KONSTEN


Kishti sade (gospelkvällen) att allt handlar om tillit till konsten och tillit till livet. Tillit är så svårt, eftersom den alltid innebär en risk att bli besviken eller (ännu värre) sviken. Vi kan bli besvikna på konsten, på livet, på vår idol. Shit happens. Samtidigt blir ett liv utan tillit, ett liv utan risken att bli besviken, fruktansvärt tråkigt och förutsägbart. I princip bara en transportsträcka till tre skovlar mull och lite psalmsång. När vi älskar en idol blir vi sårbara, men samtidigt öppnar sig möjligheter för all den kärlek, konst och kultur, som vår idol och vår relation till idolen kan ge oss.


En av de klokaste kvinnor jag träffat sade till mig: Jag kan tyvärr inte lova att jag aldrig kommer att vara taskig mot dig. Men när jag är det, så kan vi väl prata om det, istället för att du bara sticker eller att vi börjar slåss?


Man har (trots myspace, msn och all annan modern teknik) knappast den personliga kontakt med sin idol, som krävs för att följa det rådet. Trots detta kan mötet med idolen resultera i en magi, som är lika givande för båda parter. Ett ömsesidigt givande och tagande i konstens och kärlekens tecken.


Do you love me?


Yes we do!



ORDFÖRKLARINGAR


amandofil = (påhittat ord) amandaälskande, amandaälskare  

HR = Human Resource. Personalutveckling, som har med ledar- och personalfrågor att göra. (Amandas far Halvard har arbetat med sådant.)

prototyp = ett experiment innan man gör den riktiga versionen

Tommy Steele = Elvis närmaste konkurrent som flickfavorit i Sverige på 1950-talet 



Peggy Sue got married :(

Jag: Tjenare Gunnar! Vad tycker du om att Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) har gift sig med Bert Karlsson?

Galne Gunnar: Vilken Amanda?

J: Hon som du skrev en kärleksdikt åt i lördags. Den Amanda.

GG: Amanda? Var inte hon med i Idol? Var det hon som tog någon konstnärs efternamn?

J: Hennes namn är Jenssen. Amanda Jenssen.

GG: Är det den där överskattade sångerskan som jämt sjunger falskt? Lever hon fortfarande?

J: Häromdagen sade du att hon levde i ditt hjärta.

GG: Det måste vara ett missförstånd. I mitt hjärta finns det bara plats för Sibel.

J: Vilken Sibel?

GG: Hon är både söt och duktig. Jag såg henne i Melodifestivalen. Jag blev lite kär.


J: Det leder ingenstans att gå omkring och hata Amanda, bara för att hon gift sig med någon du inte gillar.

GG: Jag hatar inte Amanda, jag älskar Sibel. Alla artister är lika mycket värda, men alla får inte plats i mitt hjärta.

J: Lysande retorik, men bakom det vuxna skriftspråket anar jag hat och bitterhet.

GG: Tala för dig själv.

J: Jag hatar väl inte någon? Inte ens Bert Karlsson, fast han har lagt rabarber på vår Amanda.

GG: Jag förstår inte hur hon kunde ta en pajas med kanintänder, när hon hade kunnat få mig!

J: Men du är ju redan gift och har barn.

GG: Det är inte det, det är principen. Hon borde inte svika sina fans.

J: Svika är väl att ta i...


GG: Det är bara att glömma och gå vidare, men.... Att försöka att glömma det är alltför svårt. När man bär på ett minne så vackert som vårt.

J: Varför föddes du att älska, älska den du aldrig får. Varför tändes i ditt hjärta, kärlek vid så gamla år?

GG: Men jag har glömt henne nu.

J: Har du verkligen lyckats med det? Har du glömt hennes gyllene, silkeslena hår? Hennes röda, mjuka läppar? Hennes mörkblå, vackra ögon? Hennes...

GG: Tack, det räcker. Men det gör inget, nu har jag Sibel.

J: Är du säker på att Sibel inte har någon kille?

GG: För mig får hon gärna ha ett helt fotbollslag. Ingen är perfekt. Jag kan förlåta henne vad som helst. När jag ser in i hennes mörka ögon ser jag hela universum.

J: Det där låter väldigt bekant... Men du måste försöka tänka positivt. Det kunde vara värre.

GG: Kunde det? Hur då?

J: Johnny Kass kunde vara här.


(Dörr öppnas.)


Johnny Kass: Ropade ni på mig?

Jag: Då var det dags igen.

Galne Gunnar: Och vad tänkte du framföra?

JK: Jag tänkte framföra en sång om en kvinna som var min idol en gång i tiden. Jag skrev den i morse.

JK: (sjunger) You look like an angel.

You walk like an angel.

You talk like an angel.

You even sing like an angel.

But I got wise. Kom igen!

GG & JK: You're the devil in disguise. Oh, yes you are!


JK: Vad tyckte ni?

GG: Texten var bra.

JK: Jaha, ska hon heta Amanda Karlsson nu?

GG: Vem bryr sig. För mig får hon gärna heta Fingal Olsson.

J: Sluta nu. Vi måste försöka komma bort från den här deprimerade stämningen. Hon hade kunnat få någon bättre, men hon hade kunnat få någon sämre också.

GG: Ja, Hannibal Lecter, som hade ätit upp henne med en god Chianti. Gurrrrgel!

JK: Om hon gift sig med Johnny Depp hade jag faktiskt förstått henne.
GG: Ja, eller Carl-Philip. Då hade hon blivit prinsessa.
JK: Sjunger hon och Bert duett i P3 kastar jag ut radion genom fönstret.
GG: Om de gör en video ihop slänger jag ut teven.

J: Seriöst nu. Vad säger svenska folket? Vi kollar på nätet. Här har vi en positiv:
"Det hade kunnat vara värre, om hon ingått gruppäktenskap med båda Rongedahl."

GG: "Detta är en sorgens dag."
J: Ja, ja, men där är en gratulation!
GG: "Grattis Bert :("

J: Det kan man kalla blandade känslor.

GG: "Skönheten och Odjuret"

J: Förutsägbart.

GG: "Herr och Fru Amanda Jenssen"

J: Otippat värre.

GG: "Idioten och Skötaren"

J: Det var ingen sköterskeuniform, det var en sailoruniform.

JK: Jo, det var en sköterskeuniform.

J: Hur vet du det?

JK: Jo, för Amanda gick fram till Christer Sjögren.

Hon ba: Jag är din syster.

Han ba: Är du sjuk?

Hon ba: Ja, jag är SJUKSYSTER!

Alla: Ha ha ha ha ha ha ha ha


GG: Nu rasar hennes singel på försäljningslistorna. Marknadschefen: Amanda, vi måste ha ett möte och prata om hur ditt äktenskap med Bert Karlsson påverkar försäljningen. Hon ba: Jag har inte tid, jag ska hem och tvätta Berts skjortor! 

JK: Ha ha ha ha ha

J: Där har du onekligen en genusvetenskaplig poäng. En känd konstnär och karriärkvinna måste ha en förstående, stödjande man. När hon får inspiration och stannar kvar i studion till fyra på morgonen får han inte bli sur. Den här effekten kan nog delvis förklara varför så många kvinnor börjar forska, men så få fortsätter till ett nobelpris. De kan inte ge de där sista procenten, som gör skillnaden i konkurrensen. På samma sätt...

JK: Och när hon dricker champagne i limousinen måste han hämta ungarna på dagis.

J: Just det, alla män kan inte klara av den situationen utan att känna sin manliga identitet hotad.

JK: Jag skulle ändå kunna tänka mig att ställa upp.

J: Det skulle lågt räknat två miljoner svenska män kunna göra, men Amanda kan inte gifta sig med allihopa!

JK: Hon borde åtminstone försöka.

GG: Just det. Det är hon skyldig sina fans. Vi röstade på henne, så våra telefonräkningar rusade i höjden.

JK: Och kontantkorten tömdes som smör i solsken...eller nåt.

GG: Och vi köpte hennes skivor. Vi röstade på topplistor. Vi gjorde allt. Och vad blir tacken?

JK: Så skulle Sibel aldrig göra.

GG: Nej, Sibel är tacksam. När hon där Nour eller vad hon heter gav henne Hem till byn blev hon jätteglad och kramade om henne. Hon har inte låtit framgången stiga henne åt huvudet.

JK: I motsats till vissa andra.

GG: Just det. Sibel är en vanlig, glad och trevlig tjej. Hon var så himla gullig när hon sade: När jag var liten drömde jag om att stå i Globen i en lång klänning med släp och sjunga en ballad - and Mama look at me now! Jag blev nästan tårögd. Sibel snackar inte en massa strunt, hon lever sin dröm.

JK: I motsats till vissa andra.


J: Nu måste vi diskutera det här på ett vuxet och moget sätt.

GG: Vuxet och moget? Är känslor vuxna och mogna?

J: Jag vet inte...men man måste tänka logiskt och rationellt...

GG: Är känslor logiska och rationella?

Jag: Jo men det är ju så att liksom...Amanda...alltså hon...hon..alltså det här är helt otydligt men man måste...försöka att..att liksom...alltså...AMANDA, VARFÖR HAR DU ÖVERGIVIT MIG? SNYFT! HUR KUNDE DU? BUUUUÄÄÄÄH!


Väckarklockan: RRRRIIIIING!


Jag: Vilken fruktansvärd mardröm!


(Stänger av väckarklockan med en smäll.)


Jag: Jag förstod hela tiden att det inte var sant. Nu ska jag ta och läsa lite om Melodifestivalens efterfest...Nä men titta, där är ju min lilla älskling i sailorhatt. He he, i verkligheten skulle hon aldrig svika mig. Jag visste det hela tiden. Nu ska vi se...




Miraklet Amanda Jenssen del 1

Här ska jag försöka presentera fenomenet Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen), särskilt anpassat för nytillkomna läsare. Detta är skrivet av en person med  diagnosen Morbus Amandophilus Chronicum och fullständig subjektivitet utlovas. Här kommer det första inlägget i en serie på många. Mycket Nöje!


HUR STOR ÄR AMANDA?


Amanda har nyss gett ut sin första singel och arbetar för fullt med debutalbumet och den följande turnén. Hennes storhet kan därför inte mätas i lönsamhet, antal sålda skivor, publik på konserter osv. Om man ska jämföra henne med The Beatles, så ska man jämföra med hösten 1962, då de nyss gett ut sin första singel Love Me Do. Ett år senare åkte de långhåriga pojkarna på sin första utlandsturné (om man inte räknar Hamburg) till Sverige, där de turnerade på diverse orter tillsammans med svenska dansorkestern Telstars. Efter ytterligare ett år kom de tillbaka till Sverige - som superstjärnor. Om Amanda skulle ha samma potential som The Beatles, så borde det börja hända saker om ett eller två år. Bara för att ta ett exempel.


Amandas första singel Do You Love Me gick till förstaplatsen på försäljningsistorna och låg där några veckor, vilket var ganska anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att den lanserades utan någon musikvideo. Svensktoppen är faktiskt en intressant lista, som bygger på ett statistiskt representativt urval av befolkningen i åldern 16-79 år. Där ligger Amanda i skrivande stund tvåa, vilket visar att hon är en bred artist, som uppskattas av alla åldrar. Barn, föräldrar och gammelfarfar kan alltså digga Amanda Jenssen tillsammans.


PARADOXERNAS PRINSESSA


Här finns en av många paradoxer eller skenbara motsägelser inom fenomenet Amanda Jenssen. En bred, smal artist, en hitsångerska som föredrar musik från perioden 1930-1970. Ibland kan det svåra ändå bli både folkkärt och kommersiellt, Ingmar Bergmans filmer är kanske det bästa exemplet på detta. Redan genom att sjunga en låt från 1931 som sitt första nummer i Idol (kvalveckan), visade Amanda Jenssen att hon inte var någon vanlig pop- och rocktjej. Ändå, eller just därför, blev hon både geniförklarad och folkkär genom Idol. Tittarna och juryn köpte hennes unika, ganska egensinniga stil.


Man kan fortsätta räkna upp sådana motsägelser: Självförtroende och ödmjukhet, ärlighet och ironi, känsla och teknik, självutlämnande och teater, coolhet och värme, individualism och empati, stofilt och inne osv. Tillsammans gör detta Amanda till en mystisk och fascinerande person, några säger magisk och förtrollande. Ju mer man försöker förstå henne, desto mer nya och okända sidor upptäcker man. Dessutom är Amanda aldrig stereotyp eller förutsägbar. Man vill ju gärna stoppa in folk i fack som pappas flicka, rebell, indiepoppare, jazzfreak, djup, ytlig, allvarlig, humoristisk osv. Amanda vägrar att passa in i något fack, eller passar in i flera samtidigt. Detta upplever många som oerhört intressant, medan några blir irriterade.

Många omtyckta former av populärpsykologi bygger ju på att stoppa in folk i fack, för att de och världen ska bli lättare att begripa. Typiskt mellanbarn, introvert, extrovert, hysteriker, konstnärstyp, är för mycket i huvudet och alla andra vanliga stereotyper. Amanda Jenssen trotsar en sådan kategorisering och man vet aldrig riktigt vad man kan vänta sig av henne, hon säger och gör sådant som är otippat värre. Nu på Melodifestivalens efterfest överraskade hon med att säga att Christer Sjögrens bidrag var bäst. Bara för att ta ett exempel.


FLICKAN MED "DET"


I vår individualistiska tid är inget mer rätt än att vara unik. Amanda är unik, men på ett sätt som blir helt rätt. Seriemördare och byfånar är ju också unika, men på helt fel sätt. Amanda beskrivs som flickan med "det", hon har något extra, som gör henne helt rätt. Amanda gör sin egen cocktail av ingredienser som befinner sig inom det acceptablas gräns. Sedan vrider hon till den med en  personlig twist, lägger in Amanda i den, som hon själv uttrycker det. Detta gäller låtval, sångteknik, klädstil, sättet att prata och hela hennes uppenbarelse. Därför tror jag att Amanda har stor potential att bli föredöme, modeikon, ledargestalt och allt annat man kan bli när folk beundrar ens stil och personlighet. Amanda uppfattas av sina fans som mer än underhållare och ung, snygg, begåvad, smart och sexig tjej.


AMANDAS FILOSOFI


"Men alltså någonting som har betydelse för mig är ju friheten bland alla människor. I alla syften. Att folk ska behandlas lika."

"Om man inte tänker brukar det gå skitbra. Det är hemligheten med livet."

"Hemligheten är att bara släppa allt och lita på sig själv."

"Jag behöver bara vara mig."

"Jag ska inte låta något hålla mig tillbaka"


Amanda presenterar en anspråkslös men tidsenlig filosofi, som bygger på humanism och positivt tänkande. Det intressanta är att hon inte pratar eller coachar, hon lever sin filosofi. Amanda förkroppsligar hur man kan strunta i begränsningar och förverkliga sina drömmar, hur man kan strunta i inre och yttre jantelag.


AMANDAS FANATISKA FANS

Amandas fans är kvinnor och män i alla åldrar. Möjligen finns det en övervikt av coola, intellektuella, trend- och modemedvetna personer. För fansen spelar det ingen roll om Amanda är en kultfigur eller en världsartist. Även om Amanda och hennes fans gör det mesta med glimten i ögat, så blir det allvar när fansen ska beskriva Amandas storhet.

För dem är hon något fullständigt i särklass, de ser ett mirakel på scenen. Många tycker att Amanda har infört livsglädje, kärlek, skönhet, konst och kultur i deras liv. Somliga säger att Amanda är lika stor som Elvis och andra kallar henne superstjärna, geni, ängel eller gudinna.


Amanda Jenssen doing the Melodifestival

Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) sågs mingla på Melodifestivalens efterfest och detta har uppmärksammats i en stor del av media. TT gick ut med nyheten att Amanda kom i sällskap med gamle idolkollegan Daniel. Amanda och Daniel sade att de var ett par och visade detta öppet. De vill inte säga hur länge de varit ihop, men de var inte tillsammans under Idol. Amanda Jenssen var klädd i en sailor-outfit, några tolkar den som en sjuksköterskedräkt, i vilken hon spred stjärnglans över tillställningen.


Läs artikel på aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article2064885.ab


En intervju med Amanda Jenssen finns i nwt.se. Amanda haffade Christer Sjögren på röda mattan  och sade: "I love Europe! Vi röstade på dig, du var bäst!" På frågan om Amanda skulle kunna tänka sig att själv vara med i Melodifestivalen svarade Amanda att det skulle i så fall vara med en låt hon skrivit själv.


Alla dessa artiklar visar tydligt Amanda Jenssens status som celebritet och stjärna. Hon nämns i texten och visas på bild som en jämlike till nöjesbranschens gamla rävar och etablerade stjärnor.  Amanda bjuds in till olika kändisfester, premiärer, vernissager och galor, som vill ha del av hennes coolhet och status. Denna publicitet fungerar åt båda hållen, Amandas varumärke som cool kändis stärks också. Det är bara att gratulera alla inblandade parter!


Amanda Jenssen, Johnny Kass och Elvis

Jag: Inatt träffade jag Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen).

Galne Gunnar: Vaknade du sen?

Jag: Ja, jag vaknar alltid när drömmen börjar bli bra.

GG: Vad drömde du?

J: Jag drömde inatt att jag hade en katt.

GG: Drömde du inte om Amanda?

J: Jo, men Amanda var en katt. Fast ändå Amanda.

GG: Och?

J: Jag låg på sängen och hon låg på mitt bröst. Hon var så där varm som katter är.

GG: Dom har högre kroppstemperatur än människor typ.

J: Ja och jag kan precis komma ihåg hur varm hon kändes. Som en katt alltså.

GG: Hon var ju en katt. Spann hon?

J: Nej, hon verkade lite dyster.

GG: Varför det?

J: Hon sade...

GG: Pratade katten?

J: Alltså katten var ju Amanda..det var en dröm! Alltså hon sade så här, med sin sorgsna, lite hesa, skånska röst:

GG: Kom till saken!

J: Hon sade: "-Jag är så dålig på..."

GG: Vad var hon dålig på?

J: Jag vet inte, jag vaknade precis då. 

GG: Så du fick aldrig veta vad det var som gjorde henne ledsen?

J: Nej, och jag hade så gärna velat hjälpa henne...om jag hade kunnat säga eller göra nåt.

GG: Vilken konstig dröm!

J: Sjuk dröm, frisk människa.

GG: Är det så?

J: Kanske. Om man drömmer att man klipper gräs och vässar pennor är man väl ganska...

GG: Normalofil?

J: Hämmad, kanske. Eller så har man dålig fantasi.

GG: Har Freud sagt det?

J: Nej det var jag, för tio sekunder sedan. Jag hade dom här kläderna på mig.

GG: Säj nå mååår. 


J: Det var inget konstigt att hon var en katt, men att hon sade så där...

GG: You might have lost her. To the great imposter.

J: Vad säger du?

GG: The Imposter Syndrom kallas det.

J: Vad kallas vad?

GG: Alltså man tror att man är en bluff. Om folk insåg hur dålig man egentligen är skulle dom bli förbannade. Imposter Syndrom kallas det.

J: Hur vet du det?

GG: Det har jag sett på teve.

J: På teve? Ja, då måste det vara sant.

GG: Alltså man tänker: Folk tror att jag är smart, men alla är egentligen smartare än jag. Jag får inte bli avsöjad som bedragare. Imposter alltså.

J: Det är väl ungefär samma sak som jantelagen?

GG: Ja, en inre jantelag. Jag ska inte tro att jag är något, typ.

J: Jo, jag ska tro att jag är en sak.

GG: Vadå?

J: En imposter.

GG: Duktig idiot. Du lär dig snabbt.

J: Ha ha ha.

GG: Ha ha ha ha.


J: Sedan funderade jag på hur jag hade kunnat muntra upp henne, ja innan jag hade vaknat till riktigt alltså. Och typ hajat att det var en dröm.

GG: Vad tänkte du göra? Ta två katter och köra?

J: Var inte barnslig. Kanske skriva en sång till henne. Men jag är ju en urusel singer-songwriter.

GG: En imposter alltså?

J: Just det. Jag måste vara den sämste singer-songwritern  i Sverige.

GG: Nej det är du inte. Möjligen den näst sämste.

J: Hurså?

GG: Jo för den sämste är ju ... JOHNNY KASS!


(dörr öppnas och slås igen)


J: Då var det dags igen.

Johnny Kass: Jag tyckte jag hörde mitt vackra namn nämnas!

GG: Tjenare Johnny!

J: Nämen hej, är det du...ja, du hinner väl inte stanna så länge.

JK: Nema Problema. Ett sång eller två ska jag väl hinna med.

J: Nej, det behövs inte. Inget besvär för min skull.

JK: Det är inget besvär!

GG: Och vad tänkte du framföra?

JK: Jag kunde inte undgå att höra att ni ville muntra upp Amanda. Så jag tänkte framföra en låt med The Fleetwoods.

J: Bra, då går jag ut och sätter på kaffet under tiden.

GG: Nej stanna kvar, vi kan doa.


Johnny Kass: (sjunger)  I stood and watched her fall

Galne Gunnar och Jag: what a doll, whoa-oh-whoa
JK: Couldn't help her at all

GG & J: what a doll, whoa whoa
JK: Poetry so sweet

GG & J: so sweet
JK: Has her at his feet

GG & J: his feet
JK: He thinks she's the one but he has just begun

GG & J: begun
JK: All her friends, they just watch her

eG & J: watch her
JK: For they know the great imposter

GG & J: im-post-er


JK: Vad tyckte ni?

GG: Det lät bra... i pauserna.

JK: Tack, det var snällt sagt. Då måste jag ta en till. Det är en samproduktion kan man säga. Jag har fått lite hjälp av Phil Spector att skriva den.

J: Du ska inte känna dig tvingad att...

JK: This one is for Amanda.

GG: Otippat värre!


JK: (sjunger): To know, know, kno-ow her

Is to love, love, lo-ove her

Just to see her smile...

JK: (talar) Alltså på videon till låten så tänkte jag klippa från mig själv till en närbild på Amanda på "smile". När Kishti säger "Det du gör är mirakel på scenen". Vad är det, är du ledsen för något?

Jag: Nej, jag fick något skräp i ögat. Fortsätt.

JK: Ja alltså på "smile" en närbild på Amanda när hon ler alltså. Det blir väl bra?

GG: Det blir säkert jättebra. Vi ska kolla på videon när du har lagt upp den på Youtube.

JK: Verkligen? Tack, ni måste vara mina största fans!

GG: Du kan ha mer rätt än du anar.

J: Ja, vi är säkert dina största fans. Men nu är gitarren trött och ska ska sova en stund.


JK: Ni är så snälla. Jag tycker också man ska vara snäll. Ikväll ska jag vara snäll när jag ser the omoralisk schlagerfestival.

GG: På vilket sätt ska du vara snäll?

JK: Alltså alla andra kritiserar ju artisternas utseende. Jag tycker man ska försöka säga något snällt om alla.

J: Som vadå?

JK: Ja, tex "han har i alla fall inte för liten näsa". Eller "hon ser inte ut att lida av undervikt. Särskilt inte hakorna".


GG: Och här bryter vi för lite musik.

Pekka Langer: Såja lilla bit, kom hit så ska du få lite Flora på dig.

J: Den här låten är bara sååå bra. 

GG: Den äääger!

JK: Pekkas ljud-jakt är en av Johnny Kass favoriter.

GG: När började du gilla loppmarknadsmusik?

JK: För ungefär tio sekunder sedan.


TILLBAKA TILL NUTIDEN


Hej, kära folket och publiken. Ja, ungefär så såg min lördagsförmiddag ut. Vissa händelser må ha lagts till i dramaturgiskt syfte, men drömmen är alldeles sann. Ingen skulle ju kunna hitta på en sådan dröm, eller hur? Dessutom har den inget budskap eller någon varumärkesbyggande funktion, som den hade haft om den vore påhittad. Jag överlämnar analysen och tydningen av denna dröm till läsarna, men ibland är en dröm kanske bara en dröm. Fler drömmar om Amanda finns på Amandas Fanglobe, om ni inte redan har hittat dit.


ELVIS LEVER I VÅRA HJÄRTAN


Häromdagen skrev jag om elviskyrkor. Vid en närmare titt verkar de amerikanska elviskyrkorna antingen vara parodiska (mock-religion) eller kommersiella företag som souvenirbutiker och vigselkapell. I Jönköping (av alla ställen) tycks det finnas en något mer seriös elviskyrka. Den har tydligen hamnat i blåsväder sedan kommunen satsat pengar på elvishyllningar.


Jönköping verkar annars vara en bra plats för elvisfans. 30-årsdagen av Elvis död firades med en konsert i Pingstkyrkan för ganska exakt ett år sedan. Tidningen jnytt.se skrev:


"Elviskonserten i Pingstkyrkan i Jönköping drog fullt hus under måndagskvällen. Inte en ledig plats fanns att uppbringa när Elvis gamla bandmedlemmar James Burton och John Wilkinson äntrade scenen tillsammans med bland annat The Cadillac band, Svenne Hedlund, Larry Cole och trion The Swedenairs. Konserten som lockat många 40-talister och Elvis-fans bjöd på en blandning av låtar från Elvis repertoar. Sjukhusprästen Ulf Sanned stod som konferencier under kvällen och delade med sig av historier kring sina resor i Elvis-landet."


Elvis i Pingstkyrkan är inte så konstigt. Elvis var ju kristen och sjöng både psalmer som "How great thou art" (Oh, store Gud) och gospel. Elvis såg musik och religion som två liknande företeelser, båda ska beröra. Vad Elvis skulle ha tyckt om elviskyrkor kan man ju fråga sig. Kanske skulle han ha fått sig ett gott skratt.


Kanske ska man inte använda dåtid, eftersom många tror att Elvis lever. År 2006 intervjuade filmproducenten Adam Muskiewics en stor mängd fans och Elvisexperter. 75 procent av de tillfrågade trodde Elvis var död, medan 25 procent trodde att Elvis Presley fortfarande levde. De elvisobservationer som fortfarande görs tycks vara en blandning av skämt, elvisimitatörer och personer som liknar eller är Elvis. Att Elvis skulle vara fönsterputsare eller arbeta på hamburgerrestaurang kan ju verka märkligt, men detta kan vara ett sätt att undvika upptäckt. Ingen kan ju tro att Elvis skulle jobba på hamburgerrestaurang, om han fortfarande levde!

  

När det startas en kult kring Amanda Jenssen, så är det varken parodi eller försäljningsknep. Amanda berör människor och människorna försöker ge något tillbaka och dela med sig till andra. Ett sätt att göra detta kan vara att aktivera sig i den amandofila rörelse som finns, eller starta en egen. Amandas budskap och hela uppenbarelse handlar om medkänsla, ödmjukhet, värme, empati och att samtidigt strunta i elak kritik, jantelag och allt gammalt skräp som håller en tillbaka.


Amanda är ingen självutnämnd guru eller coach, som talar om för andra hur de ska tänka och leva. Istället är hon, genom hela sitt sätt att vara, både en motkraft och ett framgångsrecept i vår egoistiska, genomkommersialiserade värld. Hon visar att det finns hopp. Man kan förverkliga sina drömmar, som vår tid kräver, men man kan göra detta utan att förhärdas eller förlora sin själ.


När Amanda står på scenen är hon ett konstverk och som alla konstverk är hon då ett titthål in i det oändliga. Det finns inga språkliga ellre materiella begränsningar, budskapet är hennes känsla och detta går direkt till betraktarens känsla. Denna känsla kan inte beskrivas, lika lite som kärleken eller evigheten kan beskrivas, men den kan inspirera och skänka hopp i människors liv och vardag.


Roger Krook

Amanda-Evangelist


Amanda Jenssen, Judy Garland och knark

God deg! Idag ska jag filosofera över vad Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) sagt om sprit och knark. Först ska jag berätta lite om en annan stor sångerska, nämligen Judy Garland, som jag råkar lyssna på just nu. På det här albumet kommer det tre låtar efter varandra, som handlar om svårigheterna med att bli vuxen: Dear Mr Gable, Sweet Sixteen och In-between. För Judy Garland var det svårt att bli vuxen i verkligheten och kanske är hennes känsla i sångerna äkta. När hon sjöng Dear Mr Gable i filmen Brodway Melody of 1938 var hon 14-15 år. Hon hade då redan gjort succé genom att sjunga sången på Clark Gables födelsedag och numret blev hennes genombrott.

Judy Garland kom från en skådespelarfamilj och hade börjat som barnartist. Det sägs att hon var två år, när hon stod på scenen första gången. Tyvärr tyckte filmbranschen att hon vägde för mycket, så hon fick tabletter som gjorde henne både smal och pigg. Denna centralstimulerande narkotika skulle komma att förstöra hennes liv och leda till en förtidig död.


Vid den här tiden gick det fortfarande bra för Judy Garland och hennes stora genombrott i den klassiska färgfilmen Trollkarlen från Oz (1939) väntade runt hörnet. Egentligen skulle rollen som Dorothy ha gått till Shirley Temple, men man tyckte att det något överåriga underbarnet sjöng för dåligt. Shirley Temple klarade inte övergången från barnartist till vuxen skådespelare, vilket Judy Garland däremot gjorde desto bättre. Trots en lysande karriär var Judy Garlands liv på många sätt tragiskt, som så många andra stjärnors. En förklaring kan vara de "hjälpsamma" läkarna som skrev ut tabletter, en annan att knark var en del av kändislivet ända sedan stumfilmstiden.


Knark var även en del av många musikers vardag. Vid 80 års ålder fick Cab Calloway frågan vad "smokey" och "cokey" i hans texter egentligen betydde. Marijuana och kokain naturligtvis, svarade den legendariske jazzmusikern. Knark var något hans musiker var bekanta med och därför passade det bra att skriva om sådant i sångtexterna, berättade han utan omsvep.


Kanske kan tillgången på knark förklara att så många stjärnor haft problem med droger. Kanske behövs det inga djupsinninga förklaringar om ställföreträdande självförbränning hos idoler. Om man växer upp i en miljö med mycket droger är det helt enkelt större risk att man trillar dit. Att prova knark är sällan eller aldrig ett medvetet beslut, nästan alla blir nog bjudna första gången.


Ju tidigare i livet man börjar med sprit och knark, desto större är risken att ta skada eller bli beroende. När hjärnan fortfarande växer är den mer sårbar för kemiska ämnen. Om man vill testa knark i rent studiesyfte är det därför bättre ju längre man väntar. På samma sätt är det bättre ju längre man väntar med att börja dricka alkohol. Förr gav man skrikande bebisar brännvin, så de blev glada och snälla. Idag skulle nog ingen komma på den idén!


Jag kommer att tänka på hur mina vuxna eller gamla släktingar berättar om sin "vilda" ungdom. Med skrytsamhet eller nostalgi berättar de om sin tonårstid: Ha ha, jag var så full så farsan fick bära in mig och lägga mig på soffan, he he, det var inte alltid tobak i pipan, ho ho, vi satte på oss blåställen och åkte till grannbyn bara för att slåss, hi hi, jag bytte tjejer som andra bytte skjorta.


Samtidigt skulle de bli väldigt upprörda om deras barn eller barnbarn gjorde likadant! Den enklaste förklaringen är att man bara minns det roliga och att nostalgin gör ganska förnedrande eller tragiska händelser roliga, när det gått några år. Egentligen är det ju inte ett dugg kul att spy ner sig och somna på toaletten.


Mot den bakgrunden är det oerhört imponerande hur moget Amanda Jenssen beskriver sina "vilda" år:


Jag smygrökte och det var idiotiskt.

Jag gjorde mina föräldrar besvikna.

Jag festade för mycket.

Det var inte bra för mig.

Det var svårt att bli vuxen.


Det är inte många pensionärer, som har hunnit få en lika mogen och insiktsfull syn på sin tonårsrevolt! Dessutom säger Amanda att hon inte provade knark och att hon är glad för det, ingen vet hur det hade gått då. Något mer kontroversiellt blir det när hon säger "hellre sprit" och menar att alkohol är bättre än knark, om man nödvändigtvis måste berusa sig.


Jag har sett ett par av mina vänner knarka ihjäl sig och det har gjort mig till inbiten knarkhatare. Precis som Amanda sade jag under många år att sprit är ett bättre alternativ, att det aldrig finns någon ursäkt för att använda andra droger. Ändå måste jag idag erkänna att det inte är riktigt så enkelt. Rent medicinskt är tex hasch faktiskt mindre skadligt än alkohol. En del forskare anser att folkhälsan skulle förbättras, om vi på något magiskt sätt kunde byta ut all alkohol i samhället mot tex hasch eller kat.


Jag tycker ändå rådet att hålla sig till sprit är bra. I verkligheten innebär införandet av nya droger bara att vi får två problem: Alkohol och andra droger. I länder där religionen förbjuder alkohol kan lättare narkotika fungera som alternativ, men inte i vårt samhälle med tusenårig alkoholtradition. Även om man kan diskutera de medicinska riskerna, så tycker jag erfarenheten visat att knark inte är något bra alternativ till sprit. Därför instämmer jag utan att tveka i Amandas råd:


Låt bli knarket och sup inte för mycket!


Att röka innebär numera att bli stämplad som loser, rökare blir diskriminerade i dagens samhälle. Man behöver knappast någon idol som talar om att det är idiotiskt att röka, men om någon behöver det så finns Amanda.


Det finns vissa likheter mellan artisterna Judy Garland och Amanda Jenssen. Judy Garland var inte någon tekniskt superbegåvad sångerska, Lena Horne (för att nämna någon) var betydligt bättre. Judy Garlands framgång berodde nog på känslan, personligheten och att hon tidigt hade en väldigt "mogen" röst. Man har sagt att Amanda inte heller låter som en vanlig ung tjej, utan som en kvinna som hunnit se livets mörka sidor. På samma sätt är det känslan och inte tonsäkerheten eller röststyrkan, som gör Amanda till en förtrollande sångerska.


Amanda är så förtrollande att det inte behövs någon verklighetsflykt i form av knark. Lite hallonsoda och en video med Amanda räcker för att livet ska bli  magiskt, dessutom alldeles på riktigt och inte som en hallucination. Jag avslutar dagens text med ett citat om två bra sätt att få sina kickar:


"Music is like religion, when you experience them both it should move you."

Elvis Presley


Är Amanda Jenssen en ny Elvis?

Att på fullt allvar jämföra någon med Elvis Presley är för många, även mig själv, i det närmaste en hädelse. Det finns ändå ett antal saker som får mig (och andra med sjukdomen Morbus Amandophilus Chronicum), att våga dra vissa paralleller mellan The King och Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen). Vi som lever i denna tid får ju följa Amanda från första början, se en stjärna födas och utvecklas. Ingen vet hur stor Amanda Jenssen kan bli.


Tanken att jämföra Amanda Jenssen med Elvis Presley fick jag från en alldeles nystartad blogg. Denna blogg innehåller faktiskt en alldeles utmärkt grundläggande e-utbildning, i ämnet Amanda Jenssen. Här finns även länksamlingar, så man enkelt kan provköra videoklipp och låtar. Bloggen är på engelska och är därigenom den första amandofila bloggen, som vänder sig till hela mänskligheten. Jämförelsen med Elvis gäller kanske i första hand folkets starka reaktioner för och emot en ny artist, men det sägs även att:


"In fact a lot of her fans, especially older ones, are not afraid to tell anyone that "Amanda is as big as Elvis". The reason for this is her ability to draw thousands of people into her world just by singing, and grown up men sometimes starts crying, even a metal head like myself, just by hearing her voice." Kolla själv på: Gautigoths blog


VEM ÄR DET SOM STÅR BREDVID POP-DORIS?


När folk sågar nya artister är det alltid pedagogiskt att jämföra med The Beatles. Det finns många roliga anekdoter om The Beatles första besök i Sverige: Att de var förband till Lill-Babs eller Telstars, att de kompade Trio me Bumba, att John och Paul spelade barpiano på Skansens restaurang Solliden. Det här är troligen ungefär vad som hände hösten 1963:


23/10 The Beatles kommer till Sverige och håller den första presskonferensen utanför UK.

24/10 Ett radioprogram spelas in, där The Beatles uppträder inför en studiopublik. Programmet sändes i P1 22.30 den 11/11. Valet av kanal och tid gjorde att många ungdomar missade programmet.

26/10 The Beatles spelar i Karlstad, på Sundsta Läroverk. Nya Värmlands Tidnings recension: "Amatörmässig hambo". Telstars var förband till The Beatles.

30/10 Teveprogrammet Drop In spelas in. The Beatles spelade fyra låtar. Där medverkade även Pop-Doris, kompad av Telstars. Programmet sändes i den enda tevekanalen 3/11.

17/12 She Loves You blev etta på Kvällstoppen (försäljningslistan) och beatles-febern var ett faktum. Alla gick omkring och sjöng "yeah, yeah, yeah". De första killarna som lät håret växa väckte enormt uppseende och kunde förföljas av barn, som skrek "Beatles, Beatles". De som inte orkade vänta tills håret växt ut kunde köpa Beatles-peruker.


Drop In var det enda ungdoms- och popprogrammet i svensk television. Säkert fanns det någon som pekade på John Lennon och sade: -Vem är det som står bredvid Pop-Doris? "Beatlarna" hade dock haft ett par låtar på svenska listor redan våren 1963, så helt okända var de inte. Deras första singel Love Me Do hade gjorts exakt ett år tidigare.


The Beatles återkom till Sverige och uppträdde på Hovet 28/7 1964, med The Streaplers som förband. Då var The Beatles superstjärnor och tusentals vilt skrikande fans mötte dem på Arlanda flygplats. Som vanligt skrek publiken under konserten, så man inte kunde höra om den var bra eller dålig. De som talat om amatörmässig hambo hade haft 9 månader på sig att svänga kappan efter vinden.


Ingen vet hur stor Amanda Jenssen kan bli. The sky is the limit. Don't go for the moon Amanda, You got the stars. In Your eyes.


Roger Krook

Amanda-Evangelist


Amanda Jenssen, media och mirakel

Efter gårdagens uppmuntrande besök av Johnny Kass, Sveriges sämste singer-songwriter, känner jag mig redo för att kasta mig över ämnet Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) som mediafenomen. Det ömsesidiga beroendet mellan Amanda och media säger mycket om vår tid och den sk utvecklingen. Vad händer i våra gränder? Väldigt många människor tror att media blir mer och mer extremt, när det behövs allt grövre effekter för att folk ska reagera.


Ett exempel på motsatsen är (otippat värre) pornografin. I början på 1970-talet var barnpornografi laglig, det fanns ingen åldersgräns för att arbeta i porrbranschen, alla tabun skulle brytas och en särskilt populär variant var kombinationen kvinnor-hästar. Läs själv i den statliga prostitutionsutredningen, om du tror att jag överdriver.


Folk kan alltså tröttna på det urartade och överdrivna. Detta tycks även gälla dokusåpor, realityserier och tävlingar. Robinsons bajsburar, vattentortyr och andra dumheter kunde inte hålla tittarsiffrorna uppe. Sex och fylla i dokusåpor typ Big Brother har också framtiden bakom sig. De högsta tittarsiffrorna har nu familjevänliga tävlingsprogram som Idol, Let's Dance, På spåret, Så ska det låta och inte minst Melodifestivalen. Det beror inte på moralism, att se folk supa ner sig eller äta mask blir tråkigt i längden, ungefär som att se andras semesterfilmer.


Som kulturell person från en akademisk familj, var Amanda skeptisk till dokusåpan som ett sätt att bli upptäckt.  Dessbättre hamnade hon i auditionen till Idol och sedan gick det som det gick. Idol har ju faktiskt visat sig vara en framgångsfabrik, även om de flesta deltagarna naturligtvis försvunnit back into obscurity. Jag började se Idol, för att se om det verkligen var sådan förnedringsteve som alla påstod. Efter ett tag fascinerades jag av konceptet med folk, som faktiskt gör ett seriöst försök att åstadkomma något vettigt. Andra tycker kanske det är roligare med kändisar som spexar lite grann. Båda formerna av underhållning måste sägas vara oskyldiga. En jury måste vara en smula elak för att åstadkomma bra teve, men den som sig i leken ger får leken tåla. Alla vet vad de ger sig in på och ingen blir tvingad att vara med.


En gång i tiden räckte det att, som Per Oscarsson, klä av sig i kalsongerna för att bli mediahistoria. Nu kan det vara nödvändigt att ta av sig även kalsongerna, vika ut sig eller läcka privatinspelade porrfilmer. Amanda använder inte sådana metoder och håller ju en väldigt låg profil i media överhuvudtaget. Ändå, eller just därför, tycks allt hon gör bli helt rätt. En del av förklaringen kan vara att hon har mycket gratis: Utseende, karisma, begåvning och vad som så träffande kallas "det".


Marknadens stenhårda lagar säger ändå att kvalitet inte säljer sig själv. Folk måste känna till produkten och det måste finnas ett starkt varumärke. Kanske kan en del av Amandas starka varumärke förklaras med att hon motstått frestelsen att skaffa sig publicitet till varje pris, något många andra kända personer som bekant har desto svårare att göra.


Amanda Jenssens framgång kan däremot inte förklaras med att hon är unik, dvs annorlunda. Det är bara att titta på alla byfånar i den första auditionen, för att snabbt inse det begränsade värdet i annorlundahet för annorlundahetens skull. Seriemördare är både unika och annorlunda, så det är inget positivt i sig med att skilja sig från mängden. En del av jantelagens funktion är ju att förhindra urballning och social oro. Det gäller, kort sagt, att vara annorlunda på rätt sätt.


NÅGOT ATT TRO PÅ


En trend är att skapa mer eller mindre allvarligt menade religioner kring idoler, som Saloism eller Amandaism. Detta tycker åtminstone jag är extremt intressant. Fram till mitten av 1800-talet var det lag på att vara praktiserande lutheran. Frikyrkorna började, vilket alla som sett eller läst Utvandrarna vet, som olagliga undergroundrörelser. Medlemmarna utsattes ibland för en behandling liknande den på Guantanamobasen, för att de skulle göra avbön. Med modernismen och demokratin ändrades allt. Socialismen, facket och folkrörelserna blev för många något nytt att tro på. Den som läser Strindberg kan se hur han periodvis lockades av anarkism, ockultism och liknande. Slutet på 1800-talet var en guldålder för spiritism, alternativmedicin, vegetarianism, nudism och tom lite satanism. USA var då som nu alternativmänniskornas och knäppskallarnas paradis på jorden, många hade ju flytt dit undan förtryck och likriktning. Se tex filmen med Anthony Hopkins som Kellog (ja, han med flingorna!) för att få en bild av gammal nyandlighet.


I vårt land var Olof Palme den siste politikern, som kunde fylla rollen som frälsare. Att idag beundra, se upp till eller dyrka svenska politiker framstår mest som ett dåligt skämt. Under en stor del av 1900-talet, det som ibland kallas folkhemsperioden, var socialdemokratin och kristendomen två pålitliga institutioner om man behövde moralisk vägledning eller en känsla av meningsfullhet. Framåt millennieskiftet ändrades detta, precis som trendoraklet Faith Popcorn spådde. Idag ska man helst tro på något som är nytt, coolt och trendigt. Nyandlighet, privatreligiositet och synkretism plockas ihop till en ständigt uppfräschad tallrik från det andliga och mediala smörgåsbordet. Urgamla läror som shamanism och buddhism anpassas till vår tid, för att fungera som privatreligiositet. Anything goes och en svensk idol fungerar i princip lika bra som Dalai Lama, Harley Swiftdeer eller Deepak Chopra. Och det ligger inget nedsättande i det.


Alla behöver något att tro på, inte minst ateister. För en del militanta ateister är ateismen i sig tillräcklig, läs tex tidskriften Humanisten. Andra skaffar sig någon annan icke-religiös lära att tro på, för att få det Antonovsky kallar känsla av sammanhang. En gång var jag på en fest med psykologer och mentalskötare. Framåt natten kom någon på att låta ordet gå runt, så alla fick berätta om de trodde på Gud. Samtliga sade att de var ateister, utom jag, som sade att jag trodde på animismen. Poängen i historien är att även psykologer ändå behöver och har något att tro på. Prova att säga "Jung" till en freudian eller "Freud" till en jungian, så får du se!


Vi lever i en brytningstid, med både bondesamhällets jantelag och senmodernitetens krav på grandiositet. På något sätt måste vi både spela Allan och inte spela Allan. Bara det kan ju förklara att en del känner sig lite vilsna! På detta senmodernitetens ständigt föränderliga hav av kaos måste vi alla navigera. Det patetiska förlorandets grund lurar överallt och måste undvikas till varje pris. Rent logiskt borde behovet av stöd, skydd, tröst, moralisk vägledning och något att tro på vara betydligt större, än i det relativt trygga folkhemmet. Explosionen av nyandlighet och privatreligiositet tyder på att precis detta är fallet. Vår tid har kallats vetenskaplig, rationell, sekulariserad och avförtrollad, men på många sätt finns det nog bättre grogrund för alternativläror, religion och vidskepelse än på länge. Behovet av något att tro på har ökat, sedan 1970-talets politiska kamp och 1980-talets yuppiefiering visat sig vara återvändsgränder. En kaffetillverkare har uttryckt det så här: Alla tror på något. Vi tror på gott kaffe.


AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT


Nu lämnar vi teorierna och går direkt till en praktisk övning. Skaffa en kopp kaffe, the eller vad du nu vill ha och något gott att knapra på. Ladda videon eller datorn med idolfinalen. Klar? Bra, då kör vi!


Se scenen där Kishti gråter och lovprisar Amanda efter Suspicious Minds i Globen. Se nu mycket uppmärksamt på hur Amanda tar detta sensationella beröm och hanterar situationen. Lägg särskilt märke till hennes varma, nästan moderliga leende och förlora dig i hennes blick. Om ditt hjärta inte är av sten, så förstår du nog varför väldigt många människor undrar om inte Amanda Jenssen egentligen är ett helgon eller en ängel.


Nu blir det riktigt heavy: Kolla in snubben i publiken. När Kishti sagt "det du gör är mirakel" visas en bild på publiken ett par sekunder. Där sitter han. Du kommer att förstå vem det är, när du ser honom. Jag vet inte vem han är eller vad han gör idag, men i detta ögonblick förkroppsligar han allt jag försöker uttrycka med mitt skrivande i den här bloggen. När du ser honom förstår du hur jag och tusentals andra känner inför miraklet på scenen.


Johnny Kass gör entré

Berättaren: Både Galne Gunnar och Jag tycks drabbade av jantelagen, ska räddningen i form av Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) hinna fram i tid?


Jag: Jag mår inget vidare idag.

Galne Gunnar: Det kanske beror på att du läser "Stora Ångestboken".

J: Det är inte bara boken... jag känner mig så tom invändigt.

GG: Ät lite rostad lök.

J: Har du tänkt på att det inte är någon mening att snacka med folk?

GG: Hurså?

J: Jo, antingen tycker dom redan som man själv och då är det onödigt. Eller så tycker dom inte som man själv och då blir dom bara förbannade.

GG: Jaha.

J: Antingen så tycker folk redan Amanda är skitbra och då behöver man inte övertyga dom... eller så hatar dom henne och då blir dom bara förbannade om man tjatar om hur fantastisk hon är.

GG: Skriv en novell då. Eller gör en tavla med Amanda.

J: Ska jag lägga matpengarna på material till tavlor? Vad ska jag göra om jag inte har matpengar sedan?

GG: Du får väl suga på ramarna.

J: Allt man kan göra har redan gjorts bättre av någon annan. Eller så kommer det att göras bättre av någon annan. Man kan lika gärna låta bli.

GG: Det ringer på dörren.

J: Det är öppet! Kom in! Eller stå kvar! Mig kvittar det!

GG: Men det är ju Johnny Kass! Landets kassaste singer-songwriter!

Johnny Kass: Ja, jag sjunger hellre än bra. Jag tänkte pigga upp er med en låt, som jag skrev i morse!

GG: Shoot man, shoot!

J: Okej då.


Johnny Kass: (sjunger) Boss comes up to me with a five-dollar bill,
Says, "Forget that Amanda, boy, and drink your fill."


Get thee behind me, Jante
Travel on down the line.
I am amandophile,
Gonna leave you behind.


A red-headed woman took me out to dine,
Says, "Love me, baby, leave your 'manda behind.


Get thee behind me, Jante
Travel on down the line.
I am amandophile,
Gonna leave you behind.


On the Fourth of July, the politicians say,
"Leave that bitch and we'll raise your pay."


Get thee behind me, Jante
Travel on down the line.
I am amandophile,
Gonna leave you behind.


If anyone should ask you your 'manda to sell,
Just tell him where to go, send him back to hell!


Get thee behind me, Jante
Travel on down the line.
I am amandophile,
Gonna leave you behind.


GG: As-asbra!

J: Fullständigt fantastiskt, faktiskt!

Johnny Kass: Känns det bättre nu?

GG: Det känns toppen!

J: Det känns great! Plötsligt förstår jag hur allt hänger ihop! Tack!

Johnny Kass: A pleasure my treasure!


Ha det great!


Amanda Jenssen i väntans tider

Väldigt många människor väntar spänt på debutalbumet från Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen). Pär Wiksten i Wannadies sade för ett tag sedan i ett pressmeddelande att samarbetet med Amanda Jenssen resulterat i en handfull låtar, som ska få vuxna män att gråta.  Här finns en artikel om detta samarbete: Västerbottens-Kuriren  


Andra låtar på det kommande albumet har (åtminstone delvis) skrivits av Vincent, som (tillsammans med Mack och Astma) ligger bakom Do You Love Me. Vincent Pontare är för övrigt son till Roger Pontare och vill just därför helst kallas bara Vincent. På ett tidigt stadium fick vi veta att Marit Bergman skulle leverera material till Amandas debutalbum. Några låtar har utlovats vara Amandas helt egna kompositioner. Väldigt många människor har spekulerat i om det kommer att finnas några covers eller låtar från idoltiden på albumet. Hallelujah är i så fall ett bra stalltips.


En gissning är att det blir en hel del i samma stil som Do You Love Me, men med Amanda kan man som bekant aldrig veta, så det finns utrymme för stora och små överraskningar. Idag är väl de flesta överens om åtminstone en sak: Det var bra att Amanda kom tvåa i Idol, så hon fick gott om tid på sig att göra det första albumet!


AMANDAMYTOLOGI: DREAM A LITTLE DREAM OF ME 


Amandaism.se amandaism  skriver om Amandas musikaliska bakgrund och tipsar om den här artikeln: visfestival  Där ser vi Amanda och Halvard Jenssen i full aktion 2006. Amandas stil på scenen är hyperfeminin med kort kjol och svarta strumpor, precis som man förväntar sig. Riktigt intressant är att låten hon sjunger är en viss Dream a little dream of me... Detta förklarar (åtminstone lite grann) både det udda låtvalet i Idol och att hon lyckades repa in låten så bra så snabbt.


SÅ BYGGS VARUMÄRKET AMANDA JENSSEN


Information om en del amandofila konserter i vår/sommar har släppts. EMA Telstar, som sköter turnén, sägs profilera Amanda som cool rockstjärna. Artisterna hon uppträder tillsammans med säger en hel del om det pågående varumärkesbyggandet. En del festivaler är dock inte profilerade som rockfestivaler, utan som ungdomsfestivaler eller för en bredare publik. Hitsångerskan Amanda platsar ju även i sådana sammanhang. Än så länge är inte så mycket klart, när det gäller Amandas konserter i sommar, men det kommer att bli många spelningar. Amanda Jenssen - snart på en scen nära dig! Detta är vad jag hittade idag:


Kirunafestivalen

Exempel: Lillasyster, Mustasch


Peace & Love

Exempel: Sex Pistols, The Cult, W.A.S.P, Adam Tensta, Sahara Hotnights, Hanoi Rocks 


Skälby Springbreak

Exempel: Takida, Håkan Hellström, Nisse Hellberg


Piteå Dansar Och Ler

Exempel: Adam Tensta, Håkan Hellström 



Sopstinkande men glada hälsningar!


Roger Krook

Morbus Amandofilus Chronicum


Amanda Jenssen spelar inte Allan

Okej. Hej kära folket och publiken. Idag ska jag uppmärksamma det märkliga faktum att Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) INTE spelar Allan.


Vår tid drivs inte i första hand av arbete för politiska ideologier, utan av individernas jakt på status och upplevelser. När det gäller statusen måste man framstå som en hurtig och aktiv person, med många järn i elden och ett intressant liv. Låg status är (åtminstone enligt amerikanska filmer) att bo i en husvagn och se på teve, ätande chips och skräpmat. En sådan person kallas, med ett tidstypiskt låneord från det stora landet i väster, patetisk loser. En gång i tiden skulle man vara solidarisk med sådana, nu ska man skratta åt dem eller kräva att de skärper sig och skaffar sig ett liv.


Det gäller alltså att bygga varumärke och framhäva sig själv, populärt uttryckt spela Allan. Dessutom gäller det att kunna sälja sig själv. En god vän till mig fick för ett tag sedan ett arbete, som det fanns 83 kvalificerade sökande till. Sedan frågade han lite försiktigt varför de valt just honom. De svarade ungefär så här:


-De andra skrev att deras intressen var att gå till simhallen varje torsdag och sådant. Du skrev att du hade sju intressen: Sex och brännvin. Det fick oss att tro du var en kul snubbe, som passade in i vårt gäng.


Att skilja sig från mängden, att vara unik, kan alltså ibland vara ett vinnande koncept. Det här var en liten nystartad konsultfirma, på en mer konservativ arbetsplats hade kanske inte taktiken med sex och brännvin fungerat. Men i alla fall. Klart som korvspad, eller hur? Bra, då fortsätter vi.


Jag skrev i ett tidigare inlägg att Amanda Jenssen inte framhöll sin vegetarianism eller antydde att hon som veggare var karaktärsfast, hälsosam, djurvänlig eller något annat. Istället kallade hon sig skräpmatsätare, vilket är farligt nära loser. Det tog väldigt länge innan jag lyckades fatta att Amanda verkligen var vegetarian. Pss (på samma sätt) har hon framställt sina fritidsintressen utan att spela Allan. När programledaren frågade vad Amanda skulle ha gjort just då, om hon inte varit med i direktsändning i Idol, svarade Amanda att hon skulle ha suttit i soffan hemma, ätit chips och degat. Hon hade kunnat säga "repat med mitt band" eller "skrivit egna låtar". Ändå valde Amanda att framställa sig på detta sätt.


När Amanda beskrev sig själv under idoltiden gav hon en liknande bild: Hon gillade att äta skräpmat, spela datorspel och chilla, softa och dega. Amanda sade inte heller något om killar, uteliv eller spännande fester, bara att hon brukade sitta hemma med sina brorsor.


Jag tycker det här är fullständigt fantastiskt, faktiskt. I en tid när alla "har" intressanta och aktiva liv, ställer sig tjejen upp och framställer sig som en loser. Det är i princip bara husvagnen som fattas. Amanda är ju inte ett dugg ödmjuk. Närå, inte alls! Säj nå mååår!


Om historien slutade här, så vore den bara en lustig detalj, någon som missat hur man ska presentera sig för omgivningen. Allt i en tid när helt vanliga normalofiler kan beskriva sig som "Jag sysslar med att uppfylla mina drömmar". Men historien är långt ifrån slut här.


Detta är lite av vad Amanda Jenssen åstadkommit, sedan hon slutade gymnasiet i somras:


Blivit upptäckt och känd.

Geniförklarad av idoljuryn och svenska folket.

Både sjungit och spelat i Globen, världens största idolfinal och röstrekord.

Byggt ett starkt varumärke, eftertraktad i musikbranschen.

Fått skivkontrakt.

Får både hårdlansering och konstnärlig frihet av skivbolaget.

Uppträtt på Grammisgalan i Globen.

Inbjuden till galor, vernissager och premiärer.

Med på listor över nöjesprofiler och Sveriges sexigaste kvinnor.

Inbokad på coola rockfestivaler i sommar.

Och sist men inte minst: Hennes första och enda singel toppar försäljningslistan.


Amanda Jenssens unika, personliga kombination av ödmjukhet och självförtroende har alltså fungerat. Amanda har visat att man inte behöver figurera på löpsedlar eller larva sig i media, för att lyckas. Det är inte heller nödvändigt att göra sig lustig på andras bekostnad, eller vara aggressiv och otrevlig.

Därigenom blir Amanda till att börja med ett media- samhälls- och kulturfenomen. För mig och andra nördiga, obotliga beundrare blir hon mycket mer än så. Hon blir ett föredöme, en inspiration och ett levande exempel på hur man kan navigera i den stenhårda senmoderniteten - utan att sälja eller förlora sin själ.

När narcissismen blivit norm, när egoismen upphöjts till religion, kan räddningen vara närmare än man tror. Den kan komma i en anspråkslös förpackning och utan några specialeffekter. Den kan komma i form av någon, som ser på en med sina oskyldigt blå ögon och säger: Det finns hopp. Because I love you.

Nu måste jag sluta, jag har fått något skräp i ögat.


Ur en normalofils dagbok

Igår hade jag en riktigt bra vilodag, som avslutades med filmen om Ed Wood följd av valda nummer med frk Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen), med full fräs i stereoaggregatet. Grannarna måste gilla henne, för de bankade takten i väggarna framåt småtimmarna. Efter en nattmacka med Raketost, nedsköljd med lite Cuba-Cola, somnade jag med det goda samvetet som världens bästa huvudkudde.


I morse kände jag mig obehaglig till mods, fruset existensiell. Vad är egentligen meningen med allt? frågade jag mig själv och avslutade ett frilansuppdrag om hur man bäst förvarar sina vinterdäck, med särskilt fokus på trenden med feta fälgar. Efter detta känner (observera det omotiverade tempusbytet) jag mig om möjligt ännu tommare inombords, kanske för att jag inte ätit något sedan Raketosten i natt. Jag funderar allvarligt på att införa radikala förändringar i mitt liv, kanske börja byta kalsonger på kvällen istället för på morgonen. Man lever bara en gång och förlorad tid kommer aldrig tillbaka.


Till slut bestämmer jag mig för att bli normalofil. Ned i sopnedkastet med Amanda Jenssen, doktorsavhandlingar, statliga utredningar och kurslitteratur. På loppmarknaden köper jag Arvingarnas Greatest Hits, Grottbjörnens folk och Sidney Sheldons samlade verk. Trettioåtta spänn för klabbet inklusive en gul IKEA-bag att bära hem grejorna i.


Lunchen intar jag på Statoil, en ostfralla och en påse vingummin. Den våta fläcken efter gurkskivan får mig att känna min litenhet i Universum. Sedan gör jag upp en lista med normala saker att göra:


1. Åka till fritidshuset och klippa gräset.

2. Undvika överdrivet positiva uttryck som otippat värre, mysigt, great, as-asbra, jätte-jätte-jättebra och fullständigt fantastiskt faktiskt.

3. Grilla flintastek.

4. Spela Allan.

5. Vässa pennor.

6. Promenera med stavar, klädd i cykelhjälm och reflexväst.

7. Putsa teven.

8. Klaga på städningen i tvättstugan.

9. Åka på charterresa till Kanarieöarna

10. Göra upp listor över saker.


Sedan börjar min fantasi att tryta. Jag skriver "klippa gräset" och "vässa pennor" flera gånger till, utan att tänka på att jag redan skrivit dessa saker. Tillslut ringer jag upp Galne Gunnar, för att få lite goda råd.


Jag: Hej det är jag, hur blir man normalofil?

Galne Gunnar: Det torde vara en fråga om att följa de oskrivna reglerna inom den aktuella kultursfären.

J: Och vad säger dessa spelregler att man ska göra?

GG: Till att börja med ska man inte säga att man följer spelregler. Man ska säga att man gör egna val, för att visa sin unika och spännande personlighet.

J: Och hur visar man sin spännande och unika personlighet?

GG: Man gör helt enkelt precis samma personliga val, som alla andra.

J: Okej...så bland miljoner alternativ råkar alla individualister välja exakt samma sak?

GG: Yes box allright. Helt rätt uppfattat.

J: Jag tror inte jag ska bli normalofil iallafall.

GG: Det gör ingenting.

J: Hejdå.

GG: Hejdå.


Det går ganska lätt att krypa nedför sopnedkastet och snart är jag nere i sopsäcken i soprummet. Där plockar jag ihop mina prylar och börjar krypa uppåt. Det är svårare att krypa uppåt, folk kastar sopor på mig hela tiden. Tillslut är det någon dum dj-vel som kastar soporna uppåt, så jag får skjuts till rätt våning. När jag pressat mig halvvägs ut genom det trånga sopnedkastet kommer en granne gående. Jag ler förbindligt och lyfter på hatten. Han nickar snabbt och skyndar vidare. Med viss möda kommer jag ut ur sopnedkastet och går in med mina prylar, som numera har en karaktäristisk lukt av sopor.


Så gick det till när jag blev normalofil.


Amanda Jenssen - jag är amandofil!

Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde att någon bytt ut mina skivor med Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) mot loppmarknadsskivor med Burt Bacharach, James Last och Klaus Wunderlich. Förvånad och förvirrad gick jag till skafferiet för att stärka mig med lite vettig mat: Vegetarisk färssås på burk, Bullens Pilsnerkorv, Raketost, Möllers Lyxmocka, Caj P:s grillsås och Cuba-Cola. Då fick jag en verklig chock: Skafferiet var fullt med pulvermos, rostad lök och ketchup! Jag insåg att bara Statoil kunde ligga bakom något så nedrigt. Vad annat kan man förvänta sig av ett företag med en b-jskorv som logotyp?


Bakom disken på Statoil stod en lätt igenkänd nöjesprofil, maskerad med lösskägg. Jag gick direkt fram till honom och ställde honom till svars. Han svarade då att tilltaget var det enda sättet att få mig att komma till Statoil. Jag höll med, som gammal medlem i SSB&RDF (Svenska småbils- och rusdrycksförbundet) skulle jag aldrig gå till en obizarr mack som Statoil frivilligt. Det påstås att ledaren Joakim Lindengren en gång var tvungen att tanka på Statoil, men att han då åkte dit förklädd.


AMANDOFILI


Mannen bakom disken förklarade då att han hade ett viktigt budskap till mig. Det var dags för mig att sluta fjösa och erkänna vad jag verkligen var: Amandofil. Då ringde väckarklockan med en mysig melodi. (Jag är rädd för väckarklockor, men har åtminstone en mysig melodi på min.)


I skafferiet var allt som vanligt och efter den andra koppen Möllers Lyxmocka klarnade min hjärna. Ja, budskapet i drömmen var nog inte så dumt, eftersom amandofil betyder amandaälskare. Det är väl vad idolskap går ut på, när det är som bäst. För några ringer kanske Warning Bells, eftersom parafili är ett ord för kärlek till det som ligger bredvid (para) den vanliga sexualiteten. Samtidigt kan man vara diskofil (skivälskare) eller bibliofil (bokälskare) utan att det är "på det sättet". Därför kommer jag att kalla mig amandofil tills vidare. Amandaist är en som gör Amanda till livsstil och amandalog en som forskar i ämnet Amanda.


AMANDAISM


Jag ser vissa inneboende kvaliteter i Amandaismen som en försäkring mot att den skulle kunna spåra ur. Religionsvetarna säger att alla Warning Bells bör ringa när en sektledare övergår från att vara Guds språkrör, till att vara Gud själv. Självmordssekterna People's Temple och Heaven's Gate gick båda igenom denna förändring hos ledaren, innan det spårade ur totalt. Att Amanda skulle utropa sig till Gud Fader är mer osannolikt, än att hon skulle vara en rymdödla under skinnet, så jag känner mig ganska trygg.


Dessutom bygger Amandas budskap på humanism (människors lika värde) och att man inte ska hata eller hämnas mer än nödvändigt. Detta gäller både det hon säger och om man ser på vad hon gör. Slutligen har hon självironi och humor, något som också är en bra vaccination mot fanatism, hat och allmän urballning.


När det gäller andlighet har Amanda sagt att hon tror på en högre makt, vilket enligt religionsvetenskapen innebär att hon är privatreligiös. Detta är mycket vanligt i vårt samhälle och innebär att alla får tro lite som de vill och plocka ihop en egen livsåskådning. Många upplever andlighet när de är ute i naturen, vilket anses typiskt för folket i Norden. Theodor Kallifatides har berättat om kulturkrocken när han kom till Sverige och svenskarna sade att de skulle "gå ut i skogen", vilket i hans bok innebar något helt annat än promenader. Inom privatreligiositeten kan man helt enkelt uppleva andlighet på sitt eget privata sätt. Detta är en enorm skillnad mot början på 1800-talet, då det var lag på att alla måste gå i kyrkan på söndagarna.


AMANDA OCH MODE


Häromdagen skrev jag att mode används för att visa vem man är, tex vilket kön man tillhör. Vissa kläder och acessoarer uppfattas som kvinnliga. Denna gamla vits illustrerar detta:


Börje: -Igår sade en snubbe att jag var feminin.

Olle: Vad gjorde du då?

Börje: -Jag blev så arg så jag klippte till honom med handväskan!


En handväska uppfattas alltså som feminin. Amandas klädstil skulle kunna beskrivas som hyperfeminin. Hon tycks undvika jeans, militärbyxor, mysbrallor och annat av unisexkaraktär. Korta klänningar och liknande uppfattas ju som hyperfeminint eller typiskt kvinnligt. Åtminstone sedan första ring tycks Amanda ha haft ungefär samma stil med stort, rufsigt, blonderat hår, svart kajal runt ögonen och en allmänt rockig och feminin stil, som vi lärt oss att förknippa med henne.


Att transvestiter klär sig hyperfeminint är naturligt, det vore misslyckat med en transa i jeans och t-shirt. I filmen med Johnny Depp (en av Amanda Jenssens favoriter) som transvestiten Ed Wood, har Johnny en särskild förkärlek till angorajumprar. Denna svartvita film är enligt mig en av de kanske tio bästa som någonsin gjorts. Om du har tänkt tillbringa en kväll med en video och lite rostad lök kan jag rekommendera denna rulle. Amanda har säkerligen sett filmen och jag gissar att den svarta humorn tilltalade henne. Filmen Ed Wood med Johnny Depp är därför enligt mig ett måste för alla amandaloger, amandaister och amandofiler!


Ha det great!

   


Alexander Bard - Guds vrede

De sk högerextremistiska hemsidorna är numera mycket skickligt utformade. Många skulle nog rösta på dessa partier om de bara gick efter budskapet på dessa webbplatser. Det som får folk att fortfarande avstå är ryktena om hat, våld, kriminalitet, sprit, droger och liknande, som dessa partier nu försöker tvätta bort. "Vi hatar inte invandrare, vi älskar Sverige" och "Alla människor är lika mycket värda, men alla får inte plats i Sverige" är lysande retorik och värderingar många skulle instämma i. De högerkristna hemsidorna är däremot något helt annat...


Om jag skulle göra en satir för att visa på fällorna i elitism, fundamentalism och retorik och lyckades åstadkomma något liknande, så skulle jag vara väldigt nöjd med mig själv. Min första tanke är att det är ateister, som ligger bakom dessa bloggar. Ett av de bättre inläggen handlar om Alexander Bard som Guds vrede. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att det är Alexander Bard själv som skrivit inlägget, för att bättra på sitt varumärke som bad guy, provokatör och gränsöverskridare. Anything to be in the headlines, som Alice Cooper sjöng.


Det vore en katastrof om sådana här bloggar, eller liknande typ God Hates Fags, skulle stängas eller förbjudas. Med sådana anhängare behöver fundamentalismen inga fiender. Dessutom ska yttrandefriheten gälla alla. Paradoxalt (eller logiskt) nog, präglas denna fundamentalism av precis det hat, som den beskyller LaVey och First Church of Satan för.


På en punkt måste jag ge dem rätt: Herren i GT är ingen mjukis. Nu är ju Jesus en reformatör av just denna judendom och om man ser på vad evangeliernas Jesus sade och framförallt vad han gjorde, så framstår en människosyn utan hat och elitism. Jesus var en vandrande provokation bara genom att han umgicks med syndare, sjuka (orena) och publikaner (quislingar eller landsförrädare). Fortsättningen på den debatten överlämnar jag för tillfället åt Caroline Krook och andra kristna humanister. Däremot kan jag inte undanhålla mina läsare en (om än inte helt ny) pärla om Alexander Bard som Guds Vrede:


"Alexander Bard är ett underbart och starkt redskap i Guds vredes förrådsrum. Genom den mannens verksamheter låter Gud svenska folket alltmer förblindas och förhärdas i synd och ondska, och därmed mogna för dom och helvetets eld. Tack Gud för att du brukar honom som en piska i din Allvisa och Allsmäktiga hand."


Läs inlägget på Guds Vrede: http://gudsvrede.blogspot.com/2006/02/tack-gud-fr-alexander-bard.html

Missa inte heller Bibelbloggen: http://bibelbloggen.blogspot.com/


Hallelujah! Praise the Lord!


Amanda Jenssen om tjejen själv får välja

Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) är sexig om tjejerna själva får välja. Gaytidningen QX har listat de 10 sexigaste kvinnorna i Sverige och Amanda har gått in även på denna lista.


"8. (ny) Amanda Jensen, sångerska
Nyfödd sångfågel som lyckades charma både Idol-juryn och oss - Hallelujah. Nu ser vi fram emot hennes vidare artistkarriär. Det här är ju en blondin som verkligen sticker ut från mängden. Originell brutta med ett speciellt utseende som tidigt hittat sin egen grej. På Grammisgalan framförde hon låten Do You Love Me. Och ja Amanda, det är klart vi gör!"


På försäljningslistorna Singellistan (åttonde veckan) och Digilistan (sjunde veckan) fortsätter Drottning Amanda  regera på förstaplatsen. Så många skivköpare kan inte ha fel! På några andra listor har Do You Love Me denna placering:

  

Sverige Topp 40 2

Svensktoppen 3

Trackslistan 4

Realtones 4

iTunes 4


Ha det great!


Amanda Jenssen som synkronicitet

Okej. Hej folket och publiken. Idag ska vi ägna oss åt mystiska samband på temat Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen). Sådana samband kan ses som kul grejer eller som viktiga budskap från någon mystisk dimension. Att många går omkring och tror på att samband kan vara mer än slump, beror på en enda man, den kände och ökände Carl Gustaf Jung. Riksskeptikern Olav Hammar driver med det här i en av sina läsvärda böcker. En astrolog förklarar varför allt i universum hänger ihop och att det inte finns någon slump, det finns en mening med allt som sker. Till slut frågar intervjuaren hur det kom sig att astrologen blev just astrolog. Han svarar: -Det var en ren slump.


Jungs psykologi har fått enorm betydelse inom nyandligheten. Talet om myter, symboler, manligt och kvinnligt, synkroniciteter och annat kommer direkt från Jung. Carl Gustaf Jung var vid sekelskiftet starkt påverkad av den tidens spiritism, teosofi, nationalromantik och "ariska" mystik. Under hela sitt liv fortsatte han att intressera sig för symboler, myter och mysterier. Efter en period som nära medarbetare till Freud bröt han med denne. Jung kunde inte tro på Freuds teorier om att allt bygger på sexualitet, tidiga barndomsupplevelser och konflikten mellan drifterna och den civiliserade människan. Istället utvecklade han egna teorier om det mystiska omedvetna, som finns både inom och utanför människan. Om det undermedvetna enligt Freud innehöll bortträngt skräp, så innehöll det omedvetna enligt Jung sann visdom. Jung var alltså på många sätt mystiker och romantiker. Redan här kan man nog se en stor del av förklaringen till Jungs popularitet . Hans psykologi blir ett andligt alternativ till Freuds krassa materialism.  


Inom dagens nyandlighet stöter man ofta på det jungianska begreppet synkronicitet. Ett vardagligt exempel är att vi tänker ringa någon och lyfter luren. Då hör vi vederbörandes röst i luren, han eller hon fick idén att ringa oss exakt samtidigt. Sådana sammanträffanden tyder på att allt på något sätt hänger ihop. Samma princip kan förklara astrologi, spådomar och andra former av övernaturliga samband. Såsom ovan så också nedan. Stjärnornas och planeternas positioner hänger på något sätt ihop med vad  som händer oss här på jorden. Jung experimenterade med astrologi redan 1911, då han forfarande var lärjunge till Freud. Han skrev även ett förord till en bok om spådomskonsten I Ching. Tanken bakom synkronicitetskonceptet är att allt bildar ett system eller nätverk, på något sätt hänger allt ihop.  

  

I terapi kan synkroniciteter ibland ge oss vägledning. Jung berättar om en händelse då en kvinna berättade om en egyptisk skarabé, en slags skalbagge. Exakt samtidigt small det till i fönsterrutan, när en stor skalbagge flög in i den. Jung tolkade detta som att skalbaggen som symbol måste vara väldigt viktig för just den patienten. 

  

Det finns alltså anledning både att tillmäta synkroniciteter betydelse och att höra "Warning Bells". Oavsett vilket som är mest rätt, så är mystiska samband åtminstone fantasieggande och roliga. Jag har skrivit om ett par sådana, som jag råkat ut för de senaste dagarna. Även om sådant är ren slump, så är det rätt kul.


Det finns ytterligare ett sätt att se på fenomenet att pusselbitar faller på plats och det kan vara att ju mer man lär sig om något ämne, desto mer kan man associera. Om man vet att Amandas katt heter Johnny Lee och att hennes idol heter Johnny Depp, kan man göra associationen katt-människa. Utan den kunskapen hade samma association varit otroligt långsökt. Vet man att Johnny Depp spelar transvestit i den svartvita filmen Ed Wood, öppnar sig nya möjligheter. Johnny och Black & White skulle kunna syfta på denna film. Black & White är en whisky (scotch) och Ed Wood drack en hel del rusdrycker. På flaskans etikett finns två hundar, kanske motsvarar de två av Amandas gosedjur. Den svartvita Johnny kan även vara Amandas svartvita katt eller hennes svartvita gosedjur. Amandas storebror Micke sydde ett gosedjur till henne när han var typ 19 år. Hennes kostymör Stefan började också sy när han var ung. En av klänningarna Stefan gjorde till Amanda fick henne att se ut som en present och hon kände sig som en present till Peter Jihde. En annan Peter satt i juryn och där satt även Carola, som sade att Amanda var en tiger, alltså en katt. Jag skulle kunna hålla på så här hela natten!   


En likande brain-teaser är "ett steg före". Det bästa sättet för Amanda att vara anonym kan vara att säga "jag är Amanda". Ingen tror att hon skulle vara så dum att hon sade det om hon verkligen vore Amanda. Troligen loggar Amanda, precis som andra artister, ibland in på olika ställen, för att se vad folk skriver om henne. Om Amanda då påstod att hon vore Amanda skulle absolut ingen tro på henne, så det vore egentligen ganska smart. Jag tycker tanken är väldigt fascinerande: Amanda kan finnas överallt. Kanske är du som läser det här just nu Amanda! Det är faktiskt inte helt omöjligt! Men å andra sidan så kan du ju lika gärna vara Claes af Geijerstam.


När man analyserar det Amanda säger, men ännu mer när man analyserar hennes sångtexter, blir det en riktig synkronicitets- och associationsfest. Dessutom verkar det ganska uppenbart att hon medvetet roar sig själv (och oss) genom att vara ironisk, lägga ut dimridåer och ligga ett steg före. Ju mer allvarligt vi tolkar hennes ord, som om de vore en helig skrift, desto roligare blir det förstås för henne att bjuda oss på lite tankenötter.

Hennes egna låtar blir då väldigt speciella, eftersom hon skrev dem när hon inte var känd, i princip för byrålådan. Lade hon in små finurligheter i texterna med tanke på den dag då hon skulle bli känd och folk skulle söka hemliga budskap i texterna? Skapade hon konst för konstens skull? Eller är allt kejsarens nya kläder, in the eye of the beholder?


Endast Amanda vet, eller vet inte.


Amanda Jenssen , amandalogi och amandaism

Intresset för Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) behöver inte bara innebära konsumtion av digital underhållning. Man kan dessutom bli inspirerad att tänka själv. Två vägar för den kreativa urkraften att ta är amandalogi och amandaism. En -logi är en lära eller vetenskap om något. En -ism är en rörelse eller riktning enligt något. En tredje väg är konstnärligt skapande, som inte nödvändigtvis behöver ske inom en -ism. Om jag skrev en sång skulle den nog inte bli mycket bättre än så här:


(Melodi: Dancing with my shadow.)


Ensam med min dator drömmer jag om dig

Drömmer att min dator är du som är här hos mig

Månen i mitt fönster stilla mot mig ler

I tapetens mönster din älskade bild jag ser


Varje kväll när skymningen sin slöja sänkt

Tänker jag de tankar jag så ofta tänkt

Ensam med min dator lyss jag till din sång

Drömmer att min dator är du som blir min en gång


Absolut inte så här bra:


Earth angel,
Earth angel
Will you be mine
My darling dear
Love you all the time
Im just a fool,
A fool in love, with you

Earth angel
Earth angel
The one I adore
Love you forever
And ever more
Im just a fool,
A fool in-love with you

I fell for you
And I knew
The vision of your lovliness
I hope and I pray,
That someday,
Ill be the vision of your
Happiness

Earth angel,
Earth angel
Please you be mine
My darling dear
Love you all the time
Im just a fool,
A fool in love, with you

I fell for you
And I knew
The vision of your lovliness
I hope and I pray,
That someday,
Ill be the vision of your
Happiness

Earth angel,
Earth angel
Please you be mine
My darling dear
Love you all the time
Im just a fool,
A fool in love, with you

Amandalogi är att samla kunskap och fakta om Amanda, men även att försöka förstå hur Amanda fungerar som kultur- media- och samhällsfenomen. Amandalogi är helt enkelt att bli amandaexpert.


Amandaism är något annat. Det finns en webbplats med det namnet (länk på min förstasida) så Amandaism kan även tolkas som ett varumärke för den rörelsen. I USA hade väl någon registrerat kyrkan First Church of Amanda och gjort skatteavdrag för donationer till sin kyrka, men i vårt land är detta knappast aktuellt.


Amandaism är att försöka använda Amanda som föredöme eller inspiration, genom det hon säger och framförallt genom det hon gör. Amandaism har mottot WWJD (What Would Jenssen Do). Jag tänker mig detta som en gyllene regel, och som sådan verkar den rimlig. Det viktigaste är ju vad föredömet skulle ha gjort i en viss situation. Ett ofta återkommande filmskämt är föräldern som säger till tonåringen: Gör inget jag inte skulle göra, vilket sedan utvecklas till någon form av komik. Trots detta är det ju ungefär vad ett föredöme ska säga, även om det kan bli lite fel om man jämför en ung tonåring och en medelålders person. Föräldern kan ju tex köra bil, vilket det vore olämpligt att en 15-åring gjorde. En regel som däremot fungerar är att barn, elever eller personal inte gör som man säger, utan som man gör. Att leva som man lär (åtminstone när folk ser) är riktigt kraftfullt ledarskap.


Tyvärr kan man få dåliga föredömen, tex genom att man hamnar i dåligt sällskap, kanske med kamrater som är äldre och tuffare än man själv. Även de formella ledarna kan vara dåliga ibland, det händer tex att chefer mobbar personal. Någon mer eller mindre dålig lärare har väl de flesta av oss råkat ut för någon gång.


Tyvärr kan en del idoler vara trasiga existenser med många fel och brister. Att göra allt som Britney Spears eller Amy Winehouse gör privat är kanske inte så smart, men man kan ändå inspireras av dem som artister. Amanda Jenssen har å andra sidan bara ett stort fel: Hon är för bra.


Ändå ska man nog ta amandaismen med lite humor och distans. Fanatism är aldrig bra och att låta hela sitt liv styras av vad en idol skulle göra blir lite insnöat, ungefär som klavismen. Klavism är att alltid singla slant i en valsituation och tex säga: Om det blir klave går jag till jobbet idag. Jag har för mig att det finns en gammal kalleanka-serie, som handlar om klavism. För övrigt finns det ankism också. Ankismens slut brukar anses ha inträffat med serien om Kalle Anka i fyrkantslandet. Ankister anser att serierna tom den om fyrkantslandet, helst gjorda av Carl Barks, är det som gör livet värt att leva. Kalle Anka och Kalle Anka Partiet brukar få ganska mycket röster i riksdagsvalet, vilket gör Kalle till ett av de största små partierna. Får vi se ett Amanda-parti i nästa val?


Men visst är Amanda en fantastisk inspiration och säkert även ett bra föredöme.  Om alla vore som hon skulle vi få en bättre (men ganska märklig) värld ;-)

Ha det great!

  


Amanda Jenssen - falsk eller äkta?

Okej. Hej, kära folket och publiken! Somliga undrar hur jag kan skriva ett långt inlägg om Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen, aka Earth Angel) varje dag. Svaret är att det är svårt. Vissa dagar blir det två stycken, men för det mesta lyckas jag skära ner till bara ett inlägg. Jag ser det mest som en fråga om självdisciplin, ungefär som att äta mindre godis.


Andra har frågat om jag alltid är ironisk. På det svarar jag: -Nejdå, jag är "inte" alltid ironisk. Allvarligt talat, vill ni av någon obegriplig anledning veta vad jag personligen innerst inne tycker om amandalogin och amandaismen, läs "Amanda vs Jante - returmatchen". Ärligare än så tror jag inte jag kan bli. Åtminstone inte just nu. Och det är inget fel på att vara ärlig. Eller att skriva fristående bisatser.


Min åsikt är samtidigt att det vore olämpligt att diskutera Amanda och ta sig själv och sina analyser på blodigt allvar. Det vore mot den coola ödmjukhet som Amanda själv förkroppsligar. Dessutom tror jag inte man skulle kunna fånga hennes väsen med en sådan approach. För att kunna fånga något av det hon står för krävs en kombination av fakta, fantasi, spekulation och humor. Det är knappast en slump att Amanda inspirerar så många till att skriva noveller eller ha lite studentikosa hyss för sig, samtidigt som de knastertorra akademiska avhandlingarna lyser med sin frånvaro.


Jag kände en clown en gång (ja, jag vet att de flesta hatar clowner) och han sade att han fick mer sagt på scenen som clown, än som den intellektuella och seriösa person han var utan masken. Han beskrev det som att budskapet, när han inte var clown, måste gå omvägen via ett trots allt ganska grumligt intellekt. Som clown kunde han omsätta sina tankar och känslor direkt i handling, på scenen. Amanda är ingen clown, men hon står också på scenen i sin yrkesutövning. Det är väl ingen överdrift att ett nummer som Hallelujah säger mer, än en timmes intervju med henne i något kulturprogram. Samtidigt älskar jag, som alla andra, att läsa, se och höra intervjuer med Amanda. Det ena behöver inte utesluta det andra, men humorn, känslan, fantasin, skönheten, kort sagt KONSTEN går inte att ersätta med intellektuella resonemang. Eftersom Amanda är Amanda så är hon samtidigt en inspiration till intellektuella resonemang, som aldrig tar slut och som i sig ibland blir små konstverk. Läs bara mina kommentatorer!


Apropå intervjuer: Jag påstod att Amanda skrev en låt som hette What have I become, när Patrizia åkte ut. Tyvärr missminde jag mig, låten hette Warning Bells och som ett exempel på en textrad gav Amanda "Darling, what have I become." Jag har en liten urklippt notis på papper, det står inte så mycket mer än så. Det går inte att se vilken tidning det kommer ifrån, men av papperskvaliteten att döma är det en tabloidtidning. Märkligt nog gav en snabb googling inget annat resultat än ett gäng med utomjordiskt utseende, som skrivit exakt samma textrad. Låten handlar om Amandas tid i Idol och jag skulle nästan våga sätta en pizza med extra mozarella på att den är med på det kommande albumet.


Ämnet för dagens (förhoppningsvis enda) betraktelse: Är Amanda Jenssen falsk eller äkta? Då menar jag huruvida de känslor hon visar på scenen är hennes egna eller skådespeleri. Egentligen har jag (vi) kanske inte med det att göra, hon ska leverera en bra show och det gör hon. Punkt. Nja...kanske snarare ett semikolon. Naturligtvis vill vi veta hur det ligger till, utan sin inneboende nyfikenhet skulle människan fortfarande vara kvar på jägar- och samlarstadiet.


Ett kul sätt är att vända allt till motsatsen och försöka tänka sig en anti-amanda. Hon kommer hem från jobbet i studion, skriker "flytta på dig, kattskrälle", tänder en cigarrett, sätter på en CD med Darin, steker falukorv, flinar och säger: -De har fortfarande inte hajat hur jag egentligen är, ha ha. Det är ungefär som att försöka tänka sig Amanda med axelhölster. När hon sjunger om kaliber 0.43 vet hon antingen absolut ingenting eller väldigt mycket om vapen. Amanda siktar på oss med sin paintballpistol och säger: I kill for money. You're my friend, I kill you for nothing.


Den fantasin faller på sin egen orimlighet, det vore onödigt jobbigt och egentligen ganska meningslöst att lägga så mycket varumärkesbyggande på att låtsas vara motsatsen till det man är. Men fantasin är lite gullig, ungefär som barnhistorien om pappan som ramlar ner från stegen och slår ihjäl sig när han plockar jordgubbar. Egentligen är det ju en tragisk historia, men redan en sjuåring inser det totalt absurda i en så liten pappa och därigenom uppstår humor. Inom humorvetenskapen anser många att humor ofta bygger på orimligheter eller dålig överensstämmelse, sk inkongruens. Ett exempel från en doktorsavhandling i humor är: -Potatisen kan vara riktigt god om den är rätt tillagad, sade gubben när han tog en sup. Humorn ligger i inkongruensen mellan den fasta potatisen och det flytande brännvinet, även om brännvin förr gjordes på råvaran potatis.


Okej, det finns ändå nivåer på skådespel, det behöver inte innebära att vara oärlig eller falsk. Metodskådespeleri (method acting) är att helt leva sig in i sin roll. Jag fick en känsla av att Amanda gjorde det i You Really Got Me, det var plötsligt en tuff, mogen rocksångerska på scenen. Detta bekräftades när Jihde frågade hur hon tyckte att sången fungerat. Amanda sade att hon varit helt inne i känslan och måste se på reprisen, för att få veta hur det lät. Ledtråd nummer ett till Amandas scenkonst skulle alltså kunna vara metodskådespeleri.


Själv upplevde jag att Amanda hade distans, självironi och det man kallar toung-in-cheek. Den teatraliska, kvidande sucken efter "gråtsagan" Suspicious Minds tycktes bekräfta denna ironi. Hallelujah ändrade i ett slag på detta. Amanda själv sade att det var som att blotta sig i direktsändning och alla grät vi med henne. Man blev helt övertygad om att det här inte var skådespeleri, inte ens metodskådespeleri, det var äkta känslor. Hon tog all smärta och sorg hon upplevt i hela sitt liv och tryckte ut den i ett ögonblick, som juryordföranden senare sade i Globen.


Det får mig att tänka på Judy Garland och hennes konsert på Carnegie Hall. En journalist såg Judy Garlands comebackshow och blev djupt rörd när stjärnan sjöng Over the rainbow. Garland satt på scenkanten, fortfarande klädd i luffarkostymen från "We're a couple of swells". Hon började gråta, kom av sig och sufflösen teaterviskade sångtexten till henne. När Judy sjöng "if happy little blubirds fly, why oh why can't I" trodde man på vartenda ord och texten handlade om hennes eget liv. Tårarna forsade nedför såväl Judy Garlands som publikens kinder. Nästa kväll såg journalisten om föreställningen. Judy Garland kom av sig på exakt samma ställe och grät exakt samma krokodiltårar som på premiären.


Får en artist använda yrkesmässiga, iskallt beräknande grepp, för att manipulera publikens tårflöde? Ja, the show must go on. Däremot avslöjar en illusionist aldrig hur han/hon gör sin scenmagi. Harry Houdini sade: Inte ens efter sin död. Själv uppträdde jag som en kombination av Uri Geller och eldslukare en gång i tiden, men skulle aldrig komma på att så här efteråt avslöja något. Därför kan vi inte förvänta oss att Amanda berättar hur hon gör för att åstadkomma mirakel på scenen. Om det är glycerintårar på hennes kind, eller om hon har en hackad lök i näsduken, så vill vi nog inte ens veta det. I vår avförtrollade värld behöver vi de få mysterier som finns kvar.


För övrigt är alla rykten om att jag egentligen är Amanda eller min pappa Halvard lögn och elakt förtal! ;-)


Ha det great! Baiiii!


Amanda Jenssen, humor och mode

För ett år sedan var Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) bara en vanlig tjej på gymnasiet. Då hade hon knappast möjligheter att skaffa sig en stjärnas garderob. På den första auditionen framträdde hon i en enkel rosa bomullsklänning, mest av allt lik en t-shirt eller ett nattlinne. Därtill matchande rufsigt, ojämnt blonderat hår och en gammal tejpad gitarr med ett snöre som gitarrband. Otippat värre är det kanske denna outfit vi minns allra bäst och upplever som mest Amanda.


Under Idol fick Amanda hjälp av Stefan Wåhlberg att klä upp sig och uttrycka sin personlighet. En del klänningar var specialdesignade för hennes framföranden av vissa nummer. Mest minns vi kanske att hon uppträdde både i strumplästen och barfota. Många av hennes scenkostymer är redan klassiska, tex presentklänningen och jenssen-jackan. För att kunna förstå Amandas roll i dagens mode och media börjar vi med att reda ut hur modet, samhällsutvecklingen och tidsandan hänger ihop.


Jag läste i den kolorerade pressen att en liten gul klänning är ett säkert kort i vår. Efter att ha köpt en sådan klänning måste jag ändå säga att den inte blev någon större succé. I ärlighetens namn hånflinar folk mest åt mig, men det kanske är så att vara först med det senaste.


En viktig funktion med modet är att visa vem man är, till att börja med om man är kvinna eller man. Redan i GT (Gamla Testamentet, inte Göteborgs Tidningen) står det att en man inte ska bära kvinnokläder. Samma tema om könsidentitet finns i en vits från början av 1940-talet:


Kal möter en swingpjatt från Stockholm på Avenyn.

Swingpjatten: Va gloru på?

Kal: Ja vet la ente ännu, ja måste gå hem å kolla i naturläran.


Inom humorforskningen (jodå, sådan finns) analyserar man på fullaste allvar sådana här gamla vitsar. Historien antyder att swingpjatten är en hermafrodit eller ett tredje kön, på den tiden en omskrivning för homosexuell. En swingpjatt var vad vi idag kanske skulle kalla pimpad, han var pråligt och uppseendeväckande elegant. Detta var mycket provocerande och det hände att pjattar blev jagade av lynchmobbar. Att bry sig för mycket om sitt utseende ansågs helt enkelt omanligt.

  

Man brukar skissa det kvinnliga modets utveckling så här:


Den viktorianska perioden: Kvinnligt men strikt och tillknäppt mode, där kvinnokroppen täcks. Långt hår, uppsatt eller flätat. Hårt snörda korsetter. Att visa vaderna var höjden av fräckhet.


Det glada 20-talet: Kvinnofrigörelse. Korta kjolar exponerar benen, men bysten döljs och pojkaktigheten framhävs. Håret är shinglat, dvs kortklippt. Mörkt smink runt ögonen, munnen görs liten och plutande med mörkt läppstift.


Det superkvinnliga 30-talet: Depression och politisk oro. Tillbaka till den gamla trygga kvinnligheten. Jean Harlow och andra kurviga stjärnor i slinkiga klänningar var idealet. Lösögonfransar, mycket ögonskugga, rött läppstift.


Det militäriska 40-talet: Inte för mycket flärd i allvarstider. Breda axlar och uniformsliknande snitt. Diskret ögonmakeup.


Det romantiska 50-talet: Kriget är över och framtidstron blomstrar. Getingmidja och toppig byst åstadkoms med korsett och BH. Den käcka tonårsflickan och den eleganta hemmafrun är idealen. Kraftig makeup med rött läppstift och svarta svalvingar.


Därmed är vi framme i det tidiga sextiotalet och en sann händelse. Huvudpersonen är en av mina bekantas storasyster, som var mods. Dessa svenska mods var långhåriga, ovårdade och klädda i jeans och tröjor, alltså ganska olika de engelska modsen. Ibland kunde det vara svårt att se om de var killar eller tjejer. Till saken hör att en del ställen inte serverade långhåriga killar. Varför kommer ni snart att förstå.


Servitrisen: -Är du tjej eller kille?

Modsflickan: -Det är bara att öppna gylfen och titta efter.


Liksom i göteborgshistorierna är poängen här att en översittare får sig en verbal åthutning av den slagfärdiga huvudpersonen. Som tidsdokument visar anekdoten att mycket hänt sedan 1940-talet. Nu är det kvinnorna som struntar i sitt utseende och därigenom kan uppfattas som manliga. Detta stämmer med teorin att modet blir "fult" under perioder med kvinnlig frigörelse. Tjugotalet innebar en stor kvinnofrigörelse och då var idealet en pojkaktig eller okvinnlig kropp. Under sextio- och sjuttiotalen pågick också en stor kvinnlig frigörelse. I motsats till vad många tror idag, så var idealet då (åtminstone i vissa kretsar) att inte framhäva sin kvinnlighet. Blå jeans, t-shirts, säckiga tröjor, gymnastikskor, träskor och gummistövlar bars av både kvinnor och män. När det svenska tjejbandet Pink Champagne uppträdde sminkade blev de anklagade för att förråda hela det kvinnliga könet.


Det hiskeliga 80-talsmodet var en reaktion på 70-talets okvinnlighet. Nu var det dags att byta de röda strumporna (en symbol för feminism) mot svarta nätstrumpor (en symbol för kvinnlighet). De stora frisyrerna och pråliga kläderna var ett frossande i det som varit politiskt inkorrekt under det radikala 70-talet. Dessutom var det plötsligt tillåtet att vara både rik och karriärist. Det yuppieinspirerade modet med affärskvinnedräkter var en hyllning till denna nya frihet.


Trots stora förenklingar visar denna korta historik ändå att modet är en funktion av det som händer i samhället. Mot denna bakgrund borde individualismen och behovet att framhäva sig själv, som sägs känneteckna vår egen tid, märkas i dagens mode. Det tycks faktiskt vara så. De som vet säger att det coolaste inte är att följa modet, inte ens att klä sig i designerkläder från topp till tå. Ska man vara riktigt inne gäller det att skapa sin egen, unika variant av de olika stilar som gäller för tillfället. En annan tidstypisk förändring är ju att det inte finns ett mode, utan flera moden parallellt. Dagens individualister skulle inte finna sig i att Paris bestämde kjollängden varje år, som de gjorde på 60-talet.


Vi kan inte veta hur medvetet eller systematiskt varumärkesbyggande Amandas stil är. Däremot är det helt klart att hon lyckats fånga tidsandans krav på att vara unik och cool. Moderiktiga kläder kombineras på ett personligt sätt, ibland med en liten twist som namnet på ryggen eller de bara fötterna. Jag är särskilt imponerad av att hon lyckades vara så mycket vintage, utan att det blev maskerad. I Lovefool skulle Amanda nästan platsa som Marilyn Monroe på en maskerad, men på något sätt lyckas hon ändå undvika detta och skapa en personlig, unik uppenbarelse på scenen. Hennes scenframträdande på Grammisgalan var spektakulärt och glamoröst, men många tycker Amanda var ännu snyggare i den svarta klänning hon hade när hon mötte pressen. Amanda skulle inte vara Amanda, om hon inte sedan överraskat genom att komma vardagsvacker och skolös till P3 Guld.


Hur mycket som är medveten taktik, kanske med professionell stylinghjälp, och hur mycket som är hennes eget sätt att klä sig, kan man inte bli klok på. Endast Amanda vet, eller vet inte.


Amanda Jenssen vs Jante - returmatchen

Med Born to run valde Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) en låt som låg lite utanför hennes vanliga repertoar. Före framträdandet uttryckte Amanda att det var fantastiskt att hon överhuvudtaget var med i Idol:


 "Jag vet inte...Om jag hade kunnat få reda på att jag skulle stå här, för fem månader sedan, i direktsändning, på min namnsdag, och bli gratulerad av självaste Peter Jihde, så hade jag nog varit väldigt glad."


Om låtvalet på tema mening sade Amanda:


"Men alltså någonting som har betydelse för mig är ju friheten bland alla människor. I alla syften. Att folk ska behandlas lika. Jag ska sjunga Born to run och för mig är det en sång, som handlar om frihet. Om att bryta sig loss från allt skit, som håller tillbaka en. Ett liv byggt på rutin liksom. Taktiken ikväll är att följa min känsla som jag har för den här låten och vara precis som budskapet, släppa allting och bara haka på den. Jag vet inte, detta är helt otydligt, men det är liksom... Jag ska inte låta någonting hålla tillbaka mig."


ATT INTE BRY SIG


Bakom det ungdomliga talspråket anar jag en stor visdom. Varför låta sig hållas tillbaka av gammal skit och harva på i gamla invanda hjulspår? Varför inte släppa allt och göra något vettigt istället? Jag hör budskapet att man kan besegra inre och yttre jantelag, genom att inte bry sig. Istället för att kämpa en meningslös kamp mot inre och yttre kritiker, så kan man släppa allt och ösa på för fullt. Man kan aldrig omvända sina fiender, men man kan strunta i dem.


En gång träffade jag en äldre, mycket märklig man, som gav mig rådet: Man kan inte trolla bort ondska, men man kan bli osårbar för den genom att INTE VARA DÄR. Samma princip finns inom Tai Chi Chuan och Kung Fu, man kan undvika en attack från en större och starkare motståndare genom att flytta sig, inte vara där. Som jag skrivit tidigare finns det ytterligare en variant på temat i norra Sveriges folktro, man kan skydda sig mot svart magi genom att "inte bry sig".


I den perfekta världen skulle släktingar, lärare, chefer och framförallt vi själva, stödja och uppmuntra oss. I praktiken finns det ofta en massa gammal skit och rutin, som håller oss tillbaka. Denna skit kan tex vara relations- och tankemönster från uppväxten, eller förtryckande strukturer i samhället. Den som inte försöker behöver inte riskera att bli sågad eller besviken. Jantelagens verkliga vapen är skuld och skam, att man skäms eller får skuldkänslor för att man larmar och gör sig till, eller för att man misslyckas. Utvägen är att släppa allt och bara göra det man vill. Misslyckas man har man åtminstone försökt. Vad gör det om hundra år? Lars-Eric Uneståhl har sagt: Du kan inte misslyckas, antingen lyckas du eller så lär du dig något nytt. Om du gör bort dig ordentligt kan du skratta åt dig själv med humor och värme.


Sådana postiva tankar inom HR, management och nyandlighet kan ibland kännas som floskler. Det intressanta med Amanda Jenssen är att hon inte bara upprepar saker hon hört någonstans. Hon lever faktiskt som hon lär och har vid 19 års ålder gjort det ingen trodde var möjligt. Den verkliga paradoxen eller ironin i sammanhanget är att hon just denna kväll med Born to run hängde löst. Till synes omöjlig att skrämma satsade hon lika högt nästa vecka. -Förra veckan hängde du löst och du gör det inte lätt för dig med ditt låtval, sade juryordföranden. Amanda sjöng sig dock, trots eller pga låtvalet, rakt in i publikens hjärta och resten är historia.


Jag har funderat på vad som hade hänt om Amanda åkt ut när hon sjöng Born to run. Förmodligen hade det inte gjort någon skillnad på sikt, Måns kom ju på en dålig placering i Idol - and Mama look at him now. Det som imponerar allra mest på mig är nog Amandas dödsföraktande sätt att spela högt och inte låta något få henne att inordna sig i ledet och bli mer förutsägbar.


Alla varken kan eller bör bli kändisar eller superstjärnor. Man behöver inte slå världen med häpnad för att duga. Att besegra inre och yttre gammal skit behöver inte betyda att man gör något grandiost, det handlar snarare om förhållningssättet. Det man gör kan vara något så enkelt som en teckning, en novell eller lite datorgrafik. Varje gång man gör något sådant utan att såga sig själv, så är det en seger över mörkret.


Jag börjar tro att ens livsöde till stor del formas av de människor man har turen eller oturen att möta. En del människor är bra för oss, en del är mindre bra. Trots detta finns det alltid en möjlighet att bryta sig loss och gå vidare, åtminstone på sikt. Det finns hopp.


EARTH ANGEL


Ibland möter vi änglar, fast vi kanske inte förstår det just då. De har ofta en förmåga att dyka upp när man behöver dem som bäst. Jag själv har haft nöjet att möta ett par stycken. Alla behöver inte vara män, som i Bibeln, eller ha vingar som i folktron. De behöver inte heller nödvändigtvis komma from heaven up above. Någon kanske kommer från en mexitegelsvilla i Skåne. Någon kanske är en tjej med humanistiska värderingar, verbal förmåga och universums vackraste ögon.


Amanda Jenssen som vegetarian, humorist och myt

Att läsa intervjuer från i höstas med Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) är redan en riktig nostalgifest. En liten anspråkslös intervju i Expressen säger mer än man kanske trodde då. Eller vad sägs om:


"Några sensationella uppgifter delar hon själv inte med sig av. .Jag är vegetarian, halvnorsk och spelar gitarr, säger hon."


Detta är ett av mycket få tillfällen då Amanda sagt att hon inte äter kött. En del artister går ut hårt med sin vegetarianism och sitt engagemang i djurens rättigheter. Punkare skrev hatsånger om Mamma Scan och för Straight Edge var vegetarianismen en viktig del av renlevnadskonceptet.  Amanda har istället framställt sig själv som en obotlig konsument av skräpmat, men legat mycket lågt med att hon är vegetarian. Jag förstod det inte förrän ganska nyligen och trodde att hon var omåttligt förtjust i rostad lök, när hon åt rostad lök och potatismos till middag på Statoil. Hon visade stolt upp det hon plockat ihop av kedjans vegetariska utbud (potatismos, rostad lök och ketchup) och sade "-Rostad lök är en av Amanda Jenssens favoriter." Någon annan hade kanske varit sur eller klagat på det dåliga sortimentet. Den lågmälda, finurliga ironin är en del av Amandas humor och alla har kanske inte kommit underfund med den.


Jag förstod inte heller varför Amandas mor kom till hotellet med en kasse vegetarisk färssås på burk under Idoltävlingen. Alla har väl sina älsklingsrätter och tydligen fanns inte detta helfabrikat på hotellets meny, tänkte jag. Varför tänkte jag så? Jo, det enda jag hört Amanda säga om sin diet var att hon levde på skräpmat, vilket gav mig inre bilder av fet, köttbaserad snabbmat typ Mickey D. Efter Idol gav Amanda en telefonintervju, där hon sade att hon börjat äta nyttigare för att få mer ork. Under intervjun påstod Amanda att hon satte en morot i halsen, men fortsatte sedan som om ingenting hänt. Denna morot i halsen var säkerligen ett uttryck för Amandas speciella humor. För övrigt är det väl ganska omöjligt att en morot fastnar i halsen, om man nu inte försöker svälja en babymorot hel. Det kan även ha funnits en referens till den berömda sparrisen, som Marie Picasso satte i halsen, men med Amanda kan man aldrig veta säkert. Kanske satte hon verkligen en morot i halsen.


Jag har funderat lite på om Amandas vegetarianism hänger ihop med hennes djurvänlighet, eller åtminstone kattvänlighet. Under några månader jobbade jag som dräng på en bondgård och då åt jag inte kött. Det hade inte fungerat för mig att klappa de otroligt söta kalvarna och sedan gå in och äta kalvfilet Oscar. (Ska inom parentes göras med Oscar II:s monogram i form av en ring av majonnäs, en romersk tvåa av två sparrisar och en krona av en krabbklo, ovanpå en filet.) Sedan jag fick veta att Amanda är vegetarian, har jag av en mystisk slump börja välja kikärtsburkarna framför burkarna med Bullens Pilsnerkorv, när jag öppnar skafferidörren. Folkhälsoinstitutet och Livsmedelsverket nickar godkännande, enligt aktuell forskning är det ungefär lika nyttigt att vara vegetarian som att inte vara det.


En gång i tiden betraktades vegetarianer som verkliga kufar, ungefär som nudister. Dessutom var det ganska vanligt att samtidigt vara både vegetarian och nudist, båda sekterna eftersträvade en naturlig och ursprunglig livsstil. Det närmaste ett uttalande om nudism Amanda kommit är att hon var rädd att vakna upp utan kläder på en främmande plats, men har kommit över denna fobi. Detta uttalande kan knappast tolkas som något annat än ett exempel på den ovan beskrivna humorn.


Amanda Jenssen gled in i Idol som de gamla godingarnas försvarare och blev omgående geniförklarad. Otippat värre blev hon sedan ganska sågad efter att ha framfört Tainted Love. Hennes kommentar till Jihde efter juryns kritik var att själva framförandet varit det allra roligaste. I expressenintervjun kommenterade hon händelsen utan ironi, men tycktes istället ta det hela med en klackspark:


"-Det var jätteroligt och jag är nöjd." 


Trots att Kishti sade att du sjöng olidligt falskt? undrade reportern.


"Det är möjligt att jag gjorde. Men vad gör det om hundra år?"


Efter att ha tänkt över saken en vecka sade Amanda nästa fredag att framträdandet varit "nästan", men nu var det inte nästan utan fullt ut och hela vägen som gällde.


Läs hela artiklen här:

http://www.expressen.se/noje/idol/1.869757/amanda-forsta-idoldeltagaren-att-agas


Tusen och en detaljer, citat  och historier, som de här, skapar en bild av en unik, mycket speciell människa, kvinna och artist. Man skulle naturligtvis kunna avfärda myten Amanda som kejsarens nya kläder. Hon sägs vara så himla unik och alla påstår att de kan se unikheten. Det skulle tom kunna vara så att Amanda gått på myten om sig själv.


Ju mer jag försöker tränga in i det kultur- och mediafenomen Amanda är, desto mer övertygad blir jag att det inte handlar om kejsarens nya kläder. Samtidigt har myten, som alla bra myter, flera olika bottnar, nivåer, sidor och tolkningsmöjligheter. En av dessa sidor är Amandas ironi, humor och vad man i brist på bättre ord kan kalla ödmjukhet. En del är kanske skådespel eller medvetet varumärkesbyggande. Poängen i den senare möjligheten är att Amanda vore oerhört mycket mer imponerande, om hon lyckats planera och iscensätta sig själv som en teaterföreställning, om hon efter en lång arbetsdag sparkar undan katten, sätter sig och äter Bamsegrillare, dricker Joltcola, lyssnar på Darin och skrattar åt alla som gått på myten om den unika, outgrundliga Amanda.


Det vore skådespeleri i absolut världsklass.


Amanda Jenssen möter Jante

Hur kan en så snäll och lågmäld artist som Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) väcka så mycket negativa känslor? Hela den socialpsykologiska vetenskapen kan sammanfattas i en mening: Den som bryter mot gruppens oskrivna regler straffas. Är det möjligt att Amanda bryter mot någon oskriven regel? Är det kanske den gamla jantelagen, som dödförklarats flera gånger, som spökar?


JANTELAGENS UPPGÅNG OCH FALL - EN RESUMÉ


Idag ser vi det som en självklarhet att alla kan bli vad de vill, tex läkare. Det är bara att ta studielån och plugga, plugga, plugga. På 1800-talet var det förbjudet för kvinnor att söka till läkarutbildningen. Ett tidstypiskt argument var (citat från debatten i England): Tar vi emot kvinnor, så kan vi lika gärna släppa in negrerna på en gång. Sexism (att kvinnor var mindre värda än män) och rasism (att svarta var mindre värda än vita) var då en helt normal uppfattning. Dessutom var det skillnad på folk och folk. I praktiken var det bara män med rika föräldrar som kunde bli läkare. För de flesta var en plats som piga eller lärling den enda realistiska vägen till en "karriär" - om man inte utvandrade till Amerika, vilket en fjärdedel av befolkningen gjorde.


Även inom den fattiga befolkningen fanns en jantelag, vilket många vittnat om. Man skulle inte tro att man var något eller sticka ut för mycket. Det som dög åt andra fick duga åt en själv också. Bland vissa fattiga (sägs det) var det för njutningslystet att äta nybakade bullar. Om gamla torra bullar duger åt alla andra så duger de åt dig också, så bullarna skulle helst få ligga och bli lite gamla först. En förfader till mig byggde inget riktigt kök i sitt lilla hus, det hade varit herrskapsfasoner. Hellre bära vatten och diska i en balja, än bli anklagad för att spela Allan.


Ännu på 1950-talet var universitetsutbildning något för en liten, homogen grupp. Ledarnas barn fostrades till att ta över i samhället, ungefär som på dagens internatskolor. Redan på 1960-talet var det 10 ggr fler som gick på universitetet, jämfört med i början på 1950-talet. Idag läser 60% vidare efter gymnasiet. Invandrare är INTE underrepresenterade, inte heller inom högstatusutbildningar som läkarlinjen. (Om jag minns en rapport från Statistiska Centralbyrån rätt.) Fler kvinnor börjar forska, även om få fortsätter hela vägen till ett nobelpris. Studielån gör att det inte längre är nödvändigt med rika föräldrar (eller en välgörare), som finansierar utbldningen.


Därför skulle man kunna tro att jantelagen är borta. Idag är det väl snarare ett krav att man ska vara grandios och bra på alla områden. Allra finast är det att vara känd. Syns du så finns du. Skaffa dig ett liv.


AMANDA JENSSEN SOM PIPPI LÅNGSTRUMP


Även om det numera i princip alltså är helt okej att vara duktig, så innebär inte detta att den som är duktig bara får applåder, inte heller i arbetslivet. En sociologiprofessor har sagt att den anställda, som bäst motsvarar kravprofilen i platsannonsen, löper störst risk att få sparken. Man vill inte ha duktiga, ambitiösa och prestationsinriktade människor, de upplevs som irriterande och hotfulla. Den som sitter säkert är istället den som får andra att känna sig smarta och må bra. Den som avviker betraktas alltid som besvärlig även om (och detta är kärnan i resonemanget) även om den avviker genom att vara för bra. Det betyder att jantelagen, om än kanske i en modifierad version, lever och har hälsan. Kom inte här och var för bra! Därför kan negativa reaktioner mot den ovanligt begåvade Amanda Jenssen, åtminstone delvis,  troligen förklaras med gammal hederlig jantelag och avundsjuka.


En mer originell infallsvinkel är Amanda som en kombination av Marilyn Monroe och Pippi Långstrump. Att vara Marilyn Monroe, spela ut sin kvinnlighet för att få det man vill, är väl ganska accepterat. En del av dagens feministiska debattörer anser tom att detta är en feministisk handling. Det riktigt intressanta är att föra in Pippi Långstrump i sammanhanget. Vem eller vad är Pippi egentligen?


Pippi är en rebell, som gör vad som faller henne in och skrattar åt poliser, prusseluskor och skolfröknar, vilka försöker få henne att ordna in sig i ledet och vara lite normal. Pippi bor ensam utan någon vuxen, har hästar och apor inomhus och delar ut kilovis med godis till andra barn. Detta fick byråkrater med missriktad välvilja att klassa hennes filmer som olämpliga för barn, någon gång på 1970-talet. Hur skulle det se ut om alla barn gjorde likadant? Man reagerade särskilt mot den dåliga hygienen när Pippi hanterade livsmedel i köket. Åt inte hästen Lilla Gubben direkt ur en kastrull vid något tillfälle?


Visst får väl Amanda lite samma typ av kritik: Kan inte den där bruden stå upp, vippa lite lagom på rumpan och sjunga som folk? Måste hon kasta sig ner på knä, åla omkring på golvet, skrika och gapa? Människan beter sig ju som rutten köttfärs, säger någon. Och alla amandahatare flabbar skadeglatt.


Finns det verkligen amandahatare? Amanda själv förutspådde sådana reaktioner redan i en intervju i samband med det klassiska framförandet av Elvis: -Antingen kommer det att tycka jag är skitbra, eller så kommer de hata mig. Hon spelade medvetet ut sin annorlundahet (dvs var sig själv) och insåg att detta skulle väcka blandade eller snarare polariserade känslor. -Antingen har man svårt för dig som artist, eller så kapitulerar man totalt och köper dig till hundra procent, sade juryordföranden.


När Amanda utsätts för oprovocerade elakheter vill man säga: You toucha my 'manda - I smasha your face! Åtminstone får man lust att leverera en verbal smocka via cyberrymden. Amanda själv svarar aldrig på dumheter och visar ingen ilska i media. Alla gör förstås som de vill, men jag tror nog att Amanda är ett ganska bra föredöme när det gäller att hantera kritik: Tig ihjäl den. Det är roligare att älska Amanda, än att gå omkring och hata amandahatarna.


Amanda Jenssen utmanar många oskrivna regler om hur en ung kvinna av idag får, kan, bör och ska vara. Ändå tycks vår tid vara mogen för en så gränsöverskridande människa, kvinna och artist. Svenska folket både köper hennes singel och röstar fram henne på Svensktoppen. Amanda gick direkt in på Svensktoppens tredje plats och har legat kvar där fem veckor nu. Denna föga ungdomliga lista röstas fram av ett statistiskt urval personer i åldern 16-79 år. Man behöver altså inte vara ung för att gilla Amanda, although it helps. Min mormor tycker att Amanda är både söt och duktig. På försäljningslistorna Singellistan, Digilistan och iTuneslistan ligger Amanda kvar på första plats. Ett mer kraftfullt godkännande från svenska folket kan hon knappt få. Nej, det var full pott!


Allt är inte rosenrött. Förtrycket mot kvinnor (och män) som sticker upp finns kvar, men det har blivit mer osynligt. Ändå verkar det som om det har blivit bättre, åtminstone lite bättre. Allt är inte elände. Det finns hopp. Because I love you.


  


Amanda Jenssen, UFO och girlpower

Tjena Mars! En bra källa till information och inspiration om Amanda Jenssen (aka Amanda Jensen) är hennes Fanglobe, som jag länkar till på bloggens förstasida. Det kommer in massor av nya inlägg varje dag och det är alltid full fräs med ett antal inloggade hardcorefans.


DEJA VU


I webbplatsens växande artikelsamling hittar jag en artikel från DN, om idolfinalen i Globen.  Jag är ganska säker på att jag inte läst artikeln förut. Nu kommer det anmärkningsvärda: Text och foto Clas Svahn. Jag känner denne man som landets i särklass bäste och mest produktive författare inom genren UFO, mysterier och konspirationer. Dessutom är han ordförande i UFO-Sverige, som (är det bäst att påpeka) har utvecklats från rena stollerier till en seriös och skeptisk organisation. Som om det inte räckte är han journalist på våra större tidningar också. Amanda, Svahn och UFO...jag tycker jag har hört den kombinationen förr. Det finns ett namn på den här mystiska känslan: Deja Vu.


Jag börjar känna mig osäker på gränsen mellan fantasi och verklighet och steget är inte långt till att läsa Johan Cullbergs memoarer. Denne Cullberg har nyss gått i pension efter att under många år ha varit Mr Psykiatri i Sverige. Hans Dynamisk Psykiatri är (tillsammans med Ottossons bok) standardverket och grundläggande kurslitteratur inom psykiatrin. Enligt Cullberg var 1950-talets psykiatriska slutenvård inte lika hemsk som i Gökboet (boken är mörkare än filmen), den var ännu värre. Johan körde sin bror Erland till ökända Beckomberga Sjukhus, där brodern utsattes för en tidstypisk misshandel i vetenskapens namn. Erland var konstnär, vilket förklarar att Johan skrivit böcker om den psykiska sjukdomen hos Strindberg, Dagerman och Fröding.


Cullberg skriver förvånansvärt bra om sin barndom och likheten med Ingmar Bergmans självbiografiska böcker är slående. Märkligt nog var Cullberg också son till en präst och hans föräldrars äktenskap lika dåligt. Liksom Ingmar Bergman fick han stryk av sin far. Cullbergs mor ville plugga till läkare, men stoppades av inre och yttre jantelag. Istället intog hon den förväntade rollen som oavlönad prästfru. Detta gjorde henne sjuk och nedstämd, men läkarna skrev frikostigt ut uppåttjack mot trötthet och nedåttjack mot sömnlöshet. Den lille Johan sorterade mammans otaliga burkar och flaskor med psykofarmaka efter storlek och färg. Föga anade han att detta skulle bliva hans musik. Mer ska jag kanske inte avslöja, men boken är bitvis riktigt obehaglig och jag rekommenderar den inte till känsliga personer. Om man tror att Sverige i mitten av 1900-talet var ett idylliskt folkhem, så får den här boken en att tvivla.


Hur många kvinnliga talanger hindrades från att utvecklas, av flydda tiders stereotypa könsroller och stela traditioner? Man tänker sig att överklasskvinnor hade det bra, med barnflickor, tjänare och stora hus, men åtminstone vissa tycks ha levt i en gyllene bur. Ingmar Bergmans mor var också olycklig och det blev bara ännu värre när hon skaffade sig en älskare vid sidan om.


Hur var det då med de tidiga kvinnliga stjärnorna, de var väl tuffa och självständiga? Mae Wests fräcka replik "Is that a gun in your pocket or are you just happy to see me?" är en ofta citerad klassiker. När jag läser "roliga" citat från andra kända kvinnor blir jag mest bedrövad. De är skrivna ur ett underdog-perspektiv, kvinnans underordning ses som en självklarhet och utgör poängen. "Han trodde han kunde få mig dit han ville genom att överösa mig med juveler - och det kunde han." "En kvinna måste vara minst dubbelt så bra som en man för att bli tagen på allvar i arbetslivet, men det är inte särskilt svårt." "Män älskar kompetenta kvinnor - om de befinner sig i en annan bransch." Ja, på den nivån är det. Samma skämt om någon etnisk minoritet skulle inte uppfattas som roliga.


Därmed kom jag in på ämnet girlpower och kvinnliga mediapersoner. Nyligen blev tevereklam med en sexig kvinna anklagad för att vara sexistisk. Ordet sexistisk betyder att det ena könet (oftast kvinnan) framställs som sämre än det andra. Att en kvinna eller man framställs som sexig har inget med sexism att göra, orden råkar bara likna varandra. Vad man kan fråga sig är naturligtvis om sexiga girlpower-stjärnor ökar eller minskar den underordning kvinnan haft i vår kultur, åtminstone sedan kristendomen infördes för tusen år sedan. (Det har med arvet från mellanösterns patriarkala ökenstammar att göra och är ingen kritik mot den kristna religionen som sådan.)


Mae West, Jean Harlow, Marilyn Monroe och andra kvinnliga stjärnor gjorde väl så gott de kunde, med de förutsättningar som gällde då. Åtminstone Marilyn ville bli seriös skådespelerska, men fick alltid spela dum blondin. "Det här är klassisk musik vad? Det hör man på att det inte är någon vokalist." var hennes kommentar till  Rachmaninoffs andra pianokonsert, i filmen The seven year itch.


Idag tycker nog både kvinnor och män att det är coolare och sexigare med en kvinnlig artist, som är skärpt och vet vad hon vill. Det är väl ungefär det som de flesta lägger in i begreppet girlpower. Att en unik, egensinnig och målmedveten tjej som Amanda Jenssen går fram som en stormvind på hitlistorna, ser åtminstone jag som ett friskhetstecken. Jag tycker även att Amanda är ett utmärkt föredöme för alla unga kvinnor, de kan också strunta i jantelagen och göra det de själva helst vill göra. Det är coolt med en tjej som är skärpt och vet vad hon vill, en allmän värdering som Johan Cullbergs morsa tyvärr inte fick uppleva.

   


RSS 2.0