Amanda Jenssen - dödsföraktande debutant

Amanda Jenssen gjorde en dödsföraktande debut på Grammisgalan. Istället för att sejfa hårddrog hon sin speciella stil och gjorde en betydligt mindre slätstruken tolkning av debutlåten än på singeln. Amanda visade att hon är en (i dubbel bemärkelse) smal artist, som inte inordnar sig i ledet. Hennes framträdande lämnar knappast någon oberörd. Det enda de flesta tycks vara överens om idag, är att hon är både snygg och cool som person. Själv blev jag nästan lite rädd när hon blåste på för fullt, men efter att ha sett framträdandet några gånger inser jag att det är riktigt bra, med hög amandafaktor. Det finns tillräckligt med vanliga människor i världen och vi behöver fler ovanliga människor som Amanda Jenssen. Inga stora konstnärer har blivit stora genom att vara okontroversiella. Att gå sin egen väg är aldrig enkelt. Nationalhelgon som Strindberg och Bergman blev sågade och refuserade i början av sina karriärer, så varför skulle alla gilla allt debuterande Amanda Jenssen gör?


Förra gången i Globen var det värsta som kunde hända att Amanda kom tvåa i Idol. Då var det talangjakt och hon jämfördes bara med andra idoldeltagare. Igår stod allt på spel och hon konkurrerade med eliten. Någon annan hade kanske förlagt debuten till Bingolotto, bara Amanda är tänkbar i ett sammanhang som det här. Jag börjar måla upp mardrömsscenarion för min inre syn: Tänk om hon glömmer texten, snubblar, får blackout, kräks eller svimmar? Tänk om det blir pinsamt tyst efter hennes framträdande? Tänk om hon blir utbuad? Tänk om kompet, ljudet, ljuset eller videotekniken inte fungerar? Tänk om hon går över gränsen när hon kommer med den överraskning jag är säker på att hon kommer att ge oss? Om jag känner artisten Amanda Jenssen rätt blir det hämningslöst och maximalt risktagande. Går det så går det, går det inte - so what? Yankee Doodle Do or Die.


Amanda presenteras som något av galans efterlängtade huvudnummer. Bara en sån sak. Blått och rött ljus på scenen, rosa på musikerna. En gammal ljustekniker berättade för mig att rosa får folk att bli vackrare, blått får dem att se skumma ut. Tänk om någon sätter grönt ljus på Amanda!


Musiker i enhetlig klädsel, akustisk flygel, blås och stråkar. Klar storbandskänsla. Nu har bandet, Amanda och alla tekniker knappt fyra minuter på sig att övertyga världen. Det blir inga omtagningar och ingen ny chans. Bandet spelar ett intro och alla väntar på stjärnan. Ett draperi dras undan och Amanda Jenssen gör entré - i kolorerat mörker! Var är följeljuset, har ljusteknikern somnat? Framme vid mikstativet är det åtminstone ljust. Jenssen är stylad med hög amandafaktor. Axelbandslöst rött fodral, slitsat till troskanten. Uppsatt hår, glansigare läppstift och längre svalvingar än någonsin. Matchande stilettklackar, inga bara fötter i afton. Det är doft av 40- 50- och 60-tal, men i Amandas moderna tappning.


Den första versen sjunger hon med mjukare och jazzigare röst än på skivan. I refrängen blir det rockigare och på "meee" är hon hesare än Christer Pettersson. Den råa dissonansen träffar mig som en knytnäve i solarplexus. Vad ska folk tycka? Orkestern tutar på och Amanda dansar lite åt sidan, följeljuset hänger med. Bert Karlsson har sagt att hon dansar som en lyftkran, men jag tycker det ser ganska bra ut.


I andra versen är rösten mer dynamisk, det är den Amanda jag tycker allra bäst om. Andra refrängen kryddas med kvidande glissandon varje gång hon tar i lite extra, det är ett högt spel med tanke på anklagelserna om falsksång, men jag tycker det låter underbart sensuellt. På "meeee" hörs Chrille, eller det kanske är Janis Joplin, från andra sidan. Det här är röstkonstnären Amanda Jenssen, som dödsföraktande spelar ut hela sitt register.


På "down" sjunker hon ner på huk. Kamerorna tappar bort Amanda och när hon reser sig upp får vi en närbild av baksidan på hennes lår. Cheezus, har någon ballat ur eller är det jag som är överkänslig?


La la la la la sjunger Amanda och promenerar ut på scenbryggan som om den vore en catwalk. Nu är det fullt ut och hela vägen som gäller. Hög amandafaktor, som bara kan leda till två slutsatser: Antingen är hon ett geni eller en komplett idiot. Ordet lagom tycks inte existera för frk Jenssen och kontroversiell är bara förnamnet. Det här är inget nytt, redan före den första auditionen sade Amanda: Antingen kommer de att tycka jag är skitbra, eller så kommer de att hata mig. Amanda lämnar inga reservutgångar för mellanmjöksdrickare, det är antingen eller.


Nu kommer något helt oväntat: Amanda går ner från scenen, ut bland borden - och sätter sig bredvid Bert Karlsson. Fortfarande sjungande greppar hon ett champagneglas och skålar med kameran. När man tror hon ska svepa glaset ställer hon ner det, sträcker sig mot Bert Karlsson och skakar hand med honom. Bert skrattar gott och verkar trivas. Amandas händer skälver som lärkvingar och när hon tar en välförtjänt klunk ur glaset håller hon det med båda händerna för att inte spilla. Detta är det enda synliga tecknet på den enorma upp- och urladdning hon nyss måste ha upplevt.


Jag ser numret några gånger till och glömmer snabbt min kritik mot produktionen. Ljudet är perfekt, ljuset är läckert och kameravinklarna är helt okej, åtminstone för en amatör som mig. Amanda har lite svårt att hitta rätt kamera ibland, men lyckas ändå etablera den ögonkontakt som framkallar gåshud och rysningar.


Jag blir golvad, som vanligt. Det är fullständigt ofattbart att den här otroliga kvinnan är en 19-årig debutant. Från vilken planet kommer detta underverk? När jag ser Amanda ser jag samma eviga urkraft, som fick den första människan att måla en uroxe på grottväggen. Konsten är evig, men konstnärerna växlar.


Som en hyllning till modet att vara annorlunda avslutar jag med en sammanfattning, skriven som om vi befann oss i den 10 januari 1942.


Unga frk Jenssens debut i kgl huvudstadens societet blev en formidabel succés. Till ackompanjemang av ensemblen Damn (enligt uppgift tillresta ända från Timbuktu) framförde käcka Amanda stycket "Do you love me", en foxtrot i amerikansk stil. Den trallande jäntan var alla tiders och bjöd på både koreografi och sex appeal. Som avslutning spexade den jättesöta röstkonstnären med grosshandlare Karlsson från Skara. Den blonda vokalistens första grammofonskiva torde kunna bli en landsplåga bland såväl swingpjattar som nalensnajdare. Lägg namnet A. Jenssen på minnet, tösen kan komma att gå långt, sanna mina ord.


Aftonbladet skriver om grammisgalan här: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1596527.ab


Kommentarer
Postat av: Malin

Kan inte annat än hålla med i det du skriver!
och du skriver riktigt bra btw! :)

Amanda Jensen är ett underverk!
Och min största, och enda, idol!
KRam

2008-01-10 @ 21:00:21
URL: http://skelleftebruden.blogg.se
Postat av: Roger Krook

Tack,Malin det är roligt att höra! När det gäller Amanda tycker jag det verkar som om man antingen älskar eller hatar henne,hon lämnar ingen oberörd.

2008-01-11 @ 17:06:01
URL: http://krookskommentarer.blogg.se
Postat av: Anonym

Jag funderade på en sak. Medvetet eller omedvetet valde hon att ha på sig svarta fjädrar runt halsen och en svart blomma i slitsen, som en barflicka i en westernfilm, eller som flickorna på Moulin Rouge. Den musik hon skapat innan Idol är djupare och har mer konstnärlig höjd än Do You Love Me, som ju är en hitlåt riktad till de yngre idolfansen, en köpstark målgrupp. Det kan vara en kompromiss hon har gjort med skivbolaget, att de krävde att den första singeln måste vara en hitlåt, fast hon ville annat. Man brukar ju kalla att sänka sig till sådant för "att prostituera sig", och så visar hon det på ett subtilt sätt genom markeringen med svarta fjädrar. Eller så sönderanalyserar jag det bara. Det troliga är väl att hon helt enkelt tyckte det var vackert.

Förresten, du missade väl inte klippet i Kobra, där hon sjunger direkt ur en Torgny Lindgren-roman? Det märks att det inte är inövat, ackordbytena "följer efter" sången. Så där ska man nästan inte kunna göra...

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=12773&a=937890&lid=puff_994373&lpos=extra_0

2008-01-12 @ 16:11:05
Postat av: Tomas

Oj, glömde skriva avsändare här ovanför...

2008-01-12 @ 16:14:55
Postat av: Tomas

Ju mer jag tänker på det desto mer känns det som att jag har rätt i det ovanstående. Hon gör ju en banal klyscha åt skivbolaget och idolkidsen, och berättar det i texten.
Varför gör jag den här låten:
"Money makes the world go round"
"This I know so here I go:"
Så kommer klyschan:
"Do you love me love me" osv.

Sen kommer det med fjädrarna på scenen.

Subtilt men fräckt gjort.
Hon är inte att leka med den kvinnan.

Budskapet skiljer sig ju en del från tex hennes "Lockdown" som har politiskt anti-amerikansk budskap...

2008-01-13 @ 01:29:16
Postat av: Roger Krook

Oj, det var verkligen en imponerande analys! Hade det gällt någon annan kvinna, hade jag varit skeptisk, men när det gäller du-vet-vem är det mesta möjligt! Artister talar ju mycket om att "hora" och "fnaska". Ska smälta det här och återkomma med ett nytt blogginlägg!

2008-01-14 @ 15:47:22
URL: http://krookskommentarer.blogg.se
Postat av: pia lindau

jadu krook.
vilket underbart språk du har!

2008-01-31 @ 20:51:51
Postat av: Roger Krook

Tack, Pia! :-)

2008-02-01 @ 17:51:19
URL: http://krookskommentarer.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0