Unik musik av Amanda Jenssen

Varför är Amanda Jenssen så rätt? En del av förklaringen kan vara att hon upplevs som unik, det mest rätta man kan vara idag. Nu räcker det ju inte med att vara unik, man måste vara unik på ett smart sätt. Igår funderade jag över om Amandas sätt att blanda gammalt och nytt kan förklara lite av hennes tjuskraft. En stark trend är ju det som kallas vintage, gamla fina årgångar som är helt rätt idag. Amandas kläder kanske är nytillverkade, men hela hennes uppenbarelse förkroppsligar begreppet vintage. Gamla fina kläder, gamla fina frisyrer, gammal fin makeup, gamla fina låtar, gamla fina arrangemang och ibland ett scenspråk som påminner om forna tiders storstjärnor.


Om man jämför Amanda Jenssen med en rockabilly ser man varför Amandas stil inte är ett återvändande till ett förlorat paradis. Rockabillyn har sina rötter i 1970-talets femtiotalsfester, raggarbilar och filmer som Sista Natten Med Gänget och Grease. Under det ibland flummiga och könsrollsförvirrade 1970-talet längtade många tillbaka till det oskuldsfulla, lättbegripliga femtiotalet. På senare år har rockabilly utvecklats till en egen kultur, ett återupplivande av en avgränsad tidsperiod, en speciell musikstil och gammal design. Raggarguden Elvis var under sina första år en äkta rockabilly och fungerar därför inom denna subkultur. På 1970-talet kunde The Hep Stars från 1966 dåna i stereon på en femtiotalsbil, men för en rockabilly vore nog detta en hädelse. Idag kan femtiotalets mode, musik och design vara mycket mer än det var på 1970-talets maskeradkvällar, det kan vara ett försök att leva i en annan tid och uttrycka sin egen annorlundahet. Denna nostalgi blir unik, men den är egentligen bara helt rätt inom subkulturen, dvs för andra rockabillys. Vanligt folk kanske inte förstår det fantastiska med en gammal BP-pump på gårdsplanen eller säger: -Varför har du så gamla grejer?


Vintage (om vi använder det begreppet för gammalt som är helt rätt idag) är inte att bygga ett eget Shangri-La och försöka glömma klimatförändringar och annat senmodernt elände. Vintage är snarare att vara helt rätt och unik inom ramarna för senmoderniteten. (Ordet senmodernitet kommer från sociologen Anthony Giddens och betyder helt enkelt vår tid just nu.)  Om man ser på gammal musik, så är all sådan inte rätt idag. Ulla Billquist kan fungera, även från den smöriga sonoraperioden på 1940-talet, medan Sven-Olof Sandberg från samma period bara känns helt corny. Mycket populärmusik som gjordes under 1950- 1960- och 1970-talen är bortglömd och när man hör den förstår man varför. En del passerar som kult, men skulle inte fungera som retro eller vintage. Den extremaste kulten är  loppmarknadsmusik, vinylskivor som bara finns på loppmarknader. Historiens värsta loppmarknadsskiva måste vara Pekkas Ljud-jakt, en singel där Pekka Langer gör reklam för margarinet Flora. Inför sådana mästerverk kan man bara utbrista: They don't make 'em any more.


Hypotesen att Amanda skapar sin unika musikstil genom att blanda gammalt och nytt känns först helt trovärdig. Om man ser på idolperioden hade hon antingen gamla låtar, gamla kläder, gammal makeup, gammal frisyr eller någon annan ingrediens med smak av vintage. Do Yo Love Me presenterades som en låt med inflluenser av 60-tal, Motown och Old School. Showen på Grammisgalan hade nästan stofila kvaliteter, med Amanda själv som vampig vokalist. Att hon gick ut bland borden var som taget ur en gammal jazzfilm.   


Då hittar jag åtminstone ett bevis, som tycks kunna falsifiera denna teori. Ett av mina favoritnummer i Idol var Don't Hate On Me. Kvällens ämne var listlåtar och hon gjorde denna listlåt helt utan nostalgiska attribut, men ändå på sitt unika sätt. Okej, om det fanns en så enkel förklaring som att Amanda alltid lägger in lite vintage, så vore hon inte den mystiska artist hon är. Att jag och någon miljon andra sitter och försöker analysera henne på det här sättet är ju i sig ett bevis på hennes mystifierande förmåga. Att hon ofta tar in nostalgiska element är förstås bara en av många förklaringar till hennes unika och personliga stil. Amanda själv har ju sagt att hon är unik till stil, låtval och röst. Ibland är Amanda helt samtida, som när hon delade ut pris på P3 Guld, men då uppträdde hon istället i strumplästen. Ständigt denna Amanda!


Det som Amanda kallar sin speciella röst är ett kapitel för sig. Själv slås jag av hur mycket hon kan variera rösten. De som säger att hon är hes och gapar sig igenom låtarna har inte hört hennes mjuka, sensuella röst i tex White Christmas. Hesheten och skrikigheten är bara effekter hon använder ibland. Som jag skrev för ett tag sedan kan man spåra hennes influenser genom hela den moderna populärmusiken, dvs från 1920-talet och framåt. Ibland har hon aj-du-vrider-om-min-arm-uttrycket hos 1920-talets Ruth Etting, ibland de små sexiga ljuden från 1960-talets Shangri-Las. Ibland är hon en allvarlig protestsångerska från woodstockeran, en annan gång en tuff rocksångerska från en svårbestämd period. För att ta några exempel. En del effekter tycks hon ha uppfunnit under idoltiden. En av mina favoriter är ett ljud, som hon första gången använde i Disco Inferno. Det är en mix av ett glissando (glidande ton), ett kvidande, ett stön och ett skrik. Egentligen hade det absolut ingenting med disco att göra, men just därför gjorde det Amandas disco unik. Senare har hon använt detta ljud i andra låtar, ibland som en ganska mild effekt när hon tar i lite extra på en stavelse. Effekten jag kallade "hesare än Christer Pettersson" har andra upplevt som Amy Winehouse. Visst finns det likheter, men Amanda har inte Amys mäktiga bluesröst. Å andra sidan varierar Amanda sin röst och sångstil mer.


Redan i höstas var det fans som skrev på idolsajten: -Amanda, låt dom inte göra dig till en vanlig artist som Darin, utveckla din speciella talang. När Amanda lanserades som hitsångerska med Do You Love Me oroade sig några över att hon skulle bli utslätad. Själv blir jag mer och mer övertygad om att det inte finns någon risk. Amanda skulle kunna ta Pekkas Ljud-jakt och göra den på sitt eget sätt. Hon framför Do You Love Me på ett helt eget sätt och det är nog detta som förklarar framgången. Att debutsingeln "bara" gick upp på singellistans andra plats har en naturlig förklaring, eftersom cd-skivorna inte började säljas förrän för en vecka sedan. På de rena nedladdningslistorna gick det ju desto bättre från början. Helt klart är att Amanda Jenssen och Do You Love Me lyckats träffa det fönster, som finns mellan "för vanligt" och "för ovanligt". Att träffa detta fönster är ju samma utmaning för alla, som vill kunna väcka den kräsna och världsvana publikens intresse.


Amanda Jenssen och den unika stilen

Igår skrev jag om Amanda Jenssens unika stil, som gör henne helt rätt. Kändisar som blandar designerplagg och vintage kan vara en inspiration, även om man själv inte vill eller kan lägga ner en förmögenhet på kläder. Helt vanligt folk kan istället blanda konfektion (märkeskläder eller lågpris) med secondhand (vintage eller loppisfynd), för att skapa en unik stil. Åtminstone bland yngre modeintresserade tjejer verkar detta vara ganska vanligt idag.

AMANDAS KLÄDER I IDOL

Amanda körde sin egen variant och blandade design med konfektion. Många blev avundsjuka på hennes svarta jacka med "Jenssen" på ryggen och trodde den var väldigt exklusiv. I själva verket kom den från H&M och de fastsydda bokstäverna misstänker jag var Amandas egen idé. Stefan Wåhlberg har designat scenkläder till olika kändisar i många år och har otaliga teveproduktioner på sin meritlista. Ändå var det nog många som inte visste vem den långhårige snubben, som hjälpte Amanda att skapa sin scenstil, var. Han har kallats en av branschens största doldisar. Stefan Wåhlbergs viktigaste princip är att man ska känna sig uppklädd, inte utklädd. Man ska inte göra om sig, utan visa olika sidor av sig själv. Det är ganska logiskt, om man känner sig fånig i sina kläder gör man inget bra intryck.


VAR OCH EN SIN EGEN DESIGNER

Många minns Lena Philipsons hemsydda kläder från 1980-talet med skräckblandad förtjusning. Ändå borde väl det maximalt coola och unika vara att designa och sy sina egna kläder. Detta verkar vara något av en trend, men många törs nog inte försöka. 
  

När jag gick på högstadiet valde alla coola snubbar syslöjd, bland dem Sadisten och Galne Gunnar. Vår klassföreståndare sade: -Ni killar som valt syslöjd ska kanske byta till träslöjd. Det är ju tydligen rätt bråkigt på syslöjden. -Vadå, jag vill ju ha syslöjd, sade Sadisten och levererade en av sina berömda rapningar. -Vi bråkar inte mer på syslöjden än på andra lektioner, sade Galne Gunnar. Så vi killar fortsatte ha syslöjd och trivdes utmärkt med det. Några av oss hade ett band och vi sydde våra egna scenkostymer, som omgivningen blev oerhört imponerad av. Mitt första, enda och mest lyckade försök att designa egna kläder!

Amanda hade flera olika specialdesignade klänningar i Idol, som Stefan Wåhlberg skapat.

SECOND HAND
  

Någon gång i början på 1980-talet blev secondhand inne. Exklusiva butiker med Swing it, magistern! i högtalarna sålde smokingar, aftonklänningar och skor från en svunnen tid. Sedan dess har väl secondhand bara blivit mer och mer rätt. Retro är något helt annat och varken gammalt eller unikt, det är nytillverkat i gammal stil, när ett gammalt mode kommit tillbaka.


En djupsinning förklaring till intresset för gamla grejer är att vår tid är helt fokuserad på nuet. Det förflutna är ointressant och framtiden är oviss. Då kan kläder och makeup från förr ge förankring bakåt i en rotlös värld. Enligt en mindre pretentiös förklaring är det helt enkelt himla kul.


MINT

Begreppet mint används om samlarföremål och betyder att de är helt oanvända, som nya och i absolut toppskick. Nivån närmast under kallas near mint. Mint beskriver alltså skicket, men säger inget om åldern. Mint vintage kan därför användas med betydelsen gammalt, men i skick som nytt.


VINTAGE ELLER LOPPISFYND?

Egentligen betyder vintage gammal fin årgång. Begreppet vintage används i praktiken som en form av kvalitetsgaranti, det är inte vilka loppisfynd som helst. En seriös vintagebutik har kläder som är speciellt utvalda, handplockade av någon som förstår sig på vad som är rätt just nu. Dessutom är kläderna av bra kvalitet, hela och rena. De ska även vara tillräckligt gamla för att vara intressanta. Riktigt fin vintage får butikerna tag på genom att professionella uppköpare åker runt i världen och letar rariteter. Detta förklarar varför priserna på vintage kan bli ganska höga. Talesättet att originalitet inte kan köpas gäller kanske, men genom att köpa vintage kan man åtminstone få lite hjälp med att bli både unik och rätt. Den som på eget bevåg ekiperar sig på närmaste loppmarknad löper större risk att bli erbjuden en ledig plats som byfåne någonstans i Sverige. På loppmarknaden får man helt enkelt stå för sållningen själv.


AMANDAS MAKEUP

Amanda Jenssen har bjudit på en riktig makeupfest och blandat stilar från många olika decennier. Väldigt ofta har hon haft svalvingar, som betyder att man målar en tjock eyeliner, som fortsätter i en båge utanför ögat. Denna sminkning var vanlig i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, men försvann sedan. Om jag förstått det rätt hade Amanda svalvingar första gången i kvartsfinalen. Precis som Marilyn Monroe har Amanda ofta haft "glansigt läppstift". En sminkör kan lägga på flera lager med penna, pensel och läppglans, för att få en hållbar makeup och ge ett sensuellt intryck av blodfyllda, fuktiga läppar. På Marilyn Monroes tid använde man mycket puder, men numera använder man väl täckande krämer istället. Den som vill veta mer om vintage makeup kan börja på http://www.return2style.de/amimakup.htm


AMANDA PÅ LISTORNA

Avslutningsvis senaste nytt om hur Do You Love Me med Amanda Jenssen ligger till på några olika listor. Do not forget to vote!


itunes Plats 1
Digilistan Plats 1
Singellistan Plats 2
Realtones Plats 2
Trackslistan Plats 3
Sverige Topp 40 Plats 6


Därför är Amanda Jenssen så rätt

Varför är Amanda Jenssen så rätt? Jag tror förklaringen till stor del ligger i att Amanda uppfattas som unik. För att vara riktigt inne idag ska man vara unik. I individualismens tidsålder är det inte coolt att följa modet slaviskt. Coolheten ligger istället i att följa sin egen, unika version av modet.

PERSONLIG STIL 

Det räcker inte att ha det senaste eller mest exklusiva. Kändisar som har råd klär sig inte enbart i svindyra designerkläder, istället blandar de designerplagg och vintage (second hand). Gamla fina årgångar av kläder kan vara ett sätt att hitta det riktigt unika och skapa en personlig stil. Många vanliga människor ser hellre bilder av dessa kändisar, än reportage från catwalken. Världens designers möter denna utmaning med att skapa unika kreationer och kollektioner. Det var länge sedan man kunde tala om "korta kjolar och pastellfärger" som årets mode, nu finns flera olika moden parallellt. Postmodernisterna sade att det inte längre finns något mode, bara flera moden. Det stämmer ändå inte riktigt, det enhetliga mode som faktiskt finns, säger att man ska vara unik. Egentligen är detta inte ett dugg konstigt. Det senmoderna samhället har nyckelorden personligt varumärke, maximal synlighet och individualism. Sådana begrepp går inte att kombinera med enhetlig klädsel.


LITE MODEHISTORIA


På 1960-talet dikterades kjollängden från Paris. Varje år fick världens kvinnor lägga upp eller släppa ner sina kjolfållar. I slutet av 1960-talet skulle det vara kort-kort (mikrokort) och då hade alla från småflickor till gamla tanter kort-kort. Det påstås att tygindustrin ilsknade till, eftersom detta mode minskade efterfrågan på tyg. Hur som helst så införde Paris långa kjolar, midi- och maxillängd. Folk demonstrerade mot tvånget att bära långa kjolar. På fullt allvar. Det såldes rockslagsmärken med texten "Nej till mode, midi, maxi". Tom vissa svenska politiker sade det var hemskt att modeindustrin skulle vara enväldig när det gällde folks kjollängd. I början på 1970-talet hade alla bytt till blå jeans och svarta träskor. Kvinnor som hade kjol på jobbet kunde bli mobbade och kallade borgarbrackor. Sedan blev modet mer varierat. I slutet på 1970-talet kunde svensk ungdom välja om de ville se ut som flummare, kommunister, raggare, punkare eller popoffer. Popoffren, även kallade plast, snobbar och popsnören, var de som gick på disco och försökte ha någon form av överklassimage, den tidens brats. Allra helst skulle man komma in på Alexandra's, där Kungen var stamgäst.

NÄR HELT FEL BLIR HELT RÄTT


Den gamla klyschan att det som är fel blir rätt, eftersom det visar att man är unik, stämmer inte riktigt. Man ska vara unik, men det räcker inte med att vara allmänt crazy. Glass och ketchup är en dålig kombination och det är nog balettkjol och hög hatt också. Tillsammans med designern Stefan Wåhlberg skapade Amanda Jenssen en egen stil i Idol. En del klänningar hade han specialdesignat till olika av hennes nummer, annat kom direkt från H&M. Amandas scenstil i Dream a Little Dream Of Me, kvartsfinalens första nummer, satte standarden. Hon var ett förkroppsligande av begreppet vintage till kläder, smink och hår, men ändå unik. Hennes stil var inte nostalgi, imitation eller re-enactment, den var istället helt rätt just nu. Originalitet är att bryta mot konventioner, men man måste göra detta på ett smart sätt. Det var enklare förr, när man kunde vara helt rätt genom att ha den senaste stilen och lyssna på den senaste musiken. Nu krävs det att man lägger till en personlig touch, för att skapa det unika och personliga varumärket, som märks i mediabruset. Det är en tuff utmaning i en tuff värld, men å andra sidan blir allt mycket roligare än när alla gick omkring med jeans och träskor.


AMANDA - HELT RÄTT SOM IDOL


Amanda lyckades tydligen kombinera gammalt och nytt på ett trovärdigt sätt, för många beskrev henne som helt rätt, ball, cool eller som en tjej som inte kunde göra något på fel sätt. Jag tycker den yuppiebetonade syntpopdrottningen i Tainted Love var genialisk, men alla lät sig inte imponeras. Numret betraktades som något av en dikeskörning, men med nästa veckas variant av Marilyn Monroe var Amanda tillbaka på banan. Sedan blev hon i princip bara bättre och bättre. Att ständigt behöva överträffa sig själv är alla konstnärers, författares och tonsättares värsta mardröm, men Amanda klarade faktiskt av detta. Hela tiden visade hon nya sidor av sig själv, eller nya scenkaraktärer, men hon förlorade aldrig sin trovärdighet som unik och helt rätt. Hon blev något så paradoxalt som en folklig smal artist, samtidigt som hennes nyskapande totalteater hade en viss trovärdighet som high-brow. Amanda blev den hon är idag, en artist som det är helt rätt att gilla. Jag har en känsla av att hennes publik till relativt stor del är ung, vuxen, modeintresserad och trendmedveten. Publiken på Grammisgalan var kanske en typisk amandapublik och på videon verkar det som om hon togs emot med entusiasm.


AMANDA AVSLÖJAR SIN TAKTIK!


Annorlundaheten innebär samtidigt en polarisering, antingen älskar man henne eller så har man svårt för hennes unika stil och röst. Detta var Amanda medveten om redan vid den första auditionen: -Jag känner att antingen kommer dom tycka detta är skitbra eller så kommer dom hata mig.


Amanda tycks även ha varit helt klar över vilken roll hennes unika, lite udda, stil spelade. Före Dream A Little Dream Of Me sändes en intervju där hon sade:


Det är klart att jag vill ju alltid utveckla min röst, men jag skulle inte vilja byta röst, för då hade det inte varit jag. Jag hade kunnat ta en låt där jag skulle stå och...(dansar) ...liksom, men min taktik är att liksom göra...visa mig själv, visa min, min typ av musik och så... (tittar under lugg) hoppas jag att folk gillar det.


Om man ska övertolka och sönderanalysera (och varför ska man inte det?), så är det en ganska osminkad och ostajlad Amanda i denna intervju. Hon talar ett vardagligt talspråk, som verkar improviserat och äkta. Det är ljusår från hennes fantastiska, väl förberedda tal när hon ber publiken att ta henne till Globen. Just därför verkar det trovärdigt, som om hon visar sig själv precis som hon är. Slump, spontant eller iscensatt? Endast Amanda vet, eller vet inte.


Intervju sänd före What Have They Done To My Song, Ma:


Jag gillar jättemycket olika typer av musik. Jag har alltid haft problem med att liksom så, jaha den här genren gillar jag, så det är väl därför jag väljer såna som folk kanske tycker är lite så: Vad är det här för låt? Jag vill att publiken ska känna att det är nåt nytt. Det finns så otroligt många bra sångröster så at the end of the day så är det väl liksom det speciella som spelar roll. Alltså originaliteten.


Intervju vid första auditionen:


Jag tror jag har väldigt unik stil både röstmässigt och liksom i mitt sätt. Om jag ska vara helt ärlig så tror jag att det är mitt bästa kort att spela.


Senare intervju i Idol:


Hemligheten är väl att bara släppa det, liksom släppa allting och bara lita på sig själv. I samband med kvalet så förstod jag att folk kunde tycka om mig även ifall jag inte sjöng låtar från topplistorna, utan jag behövde bara vara mig och det... värmde.


NATURBEGÅVNINGEN AMANDA


Amanda Jenssen tycks ha en osviklig känsla för hur man är unik på ett sätt, som blir helt rätt. Denna egenskap innebär enligt somliga att Amanda skulle kunna bli i princip vad som helst inom musik- mode- eller nöjesbranschen.  Dessutom har ju naturen begåvat henne med det rätta utseendet och en speciell röst. Just nu verkar det som om hon ska etablera sig själv som en "helt rätt" sångerska. Och denna karriär tycks ju gå som på räls.

  


Amanda Jenssen fortsätter erövra topplistorna

Den förtjusande debutanten Frk Amanda Jenssen har gjort en formidabel succés med stycket Do You Love Me, en foxtrot i amerikansk stil. Den ena såväl som den andra topplistan har beklättrats av den begåvade vokalisten från Lund:

SINGELLISTAN
Bygger på försäljning av skivor och nedladdning.
Andra veckan. Kvar på plats 2.

REALTONES
Andra veckan. Upp till plats 1 från plats 10.

DiGILISTAN
Presenteras av P3. Bygger på nedladdning.
Andra veckan. Kvar på plats 1.

TRACKSLISTAN
Röstas fram av P3:s lyssnare
Direkt in på plats 3.

SVERIGE TOPP 40
Presenteras av Rix FM. Bygger på försäljning samt spelning i radio och teve.
Andra veckan. Upp till plats 6 från plats 11.

Amanda Jenssen och idolskapets faror

Nu när Amanda Jenssen håller på att bli idol på riktigt (alltså inte bara deltagare i tävlingen Idol) borde allt vara frid och fröjd. Ändå kan vi inte låta bli att oroa oss. Tänk om hon kollapsar på Grammisgalan? Tänk om hon tvingas sjunga dåliga låtar? Tänk om folk är stygga mot henne? Oron ska nog ses som ett uttryck för att vi bryr oss och vill att det ska gå bra för henne.


Häromdagen lyckades jag inte förklara hur relationen till en idol egentligen fungerar. Idag inser jag plötsligt hur okomplicerat allt är. Det är väldigt enkelt, en idol är någon man tycker om, beundrar, älskar, dyrkar eller avgudar. Man bli glad av att älska, precis som man blir förbannad av att gå omkring och hata.


Före jul önskade jag lite skämtsamt att Amanda skulle sjunga en schlager från 1940-talet och nästa dag sjöng hon White Christmas i min televisionsapparat. Det fina med idoler i allmänhet (och Amanda i synnerhet) är att allt är möjligt. Det ger lite nödvändig förtrollning till den senmoderna världen, som vissa sociologer påstår är avförtrollad.


Om idolrelationen är enkel och enbart positiv för idolens fans, hur är den då för idolen? Finns det någon anledning att oroa sig när någon man bryr sig om blir idol? Man hör ju ibland att Elvis Presley blev utbränd för att fansens tankar på något sätt projicerades på honom, att han blev för mycket av en ställföreträdande rebell. Jag tror inte på det där. Om andras tankar och känslor kunde påverka en skulle George Bush inte överleva en dag. Miljarder människor hatar honom, förbannar honom och önskar livet ur honom. Det finns säkert ett antal som försöker döda honom med svart magi. Ändå lever han och har hälsan.


Alla idoler får negativa kommentarer ibland. I idoltävlingen sade några deltagare att de undvek att läsa om sig själva. Det är inte så lätt att stå på scenen och vara positiv, om man nyss läst att folk hoppas man åker ut. Om jag minns rätt sade Amanda bara att stödet värmde och att hon kände publikens kärlek. När Clabbe sågat Amanda efter Disco Inferno såg hon lite irriterad ut, men vem hade inte gjort det? Clabbe och andra kritiker har dessbättre fått äta upp sina påståenden om överskattad sångerska, nu när Amandas karriär dragit igång. 

  

För de flesta är det en stor kick för egot att bli igenkänd, få skriva autografer och gå förbi krogköer. Att vara sedd, uppskattad och älskad är ju ett av våra starkaste behov, eller åtminstone en dröm de flesta har. Den kända konstnären har dessutom vissa möjligheter att göra det alla drömmer om: Visa sitt sanna jag och bli uppskattad som den man är. Redan under kvartsfinalen sade Amanda att det värmde, när hon sjöng sina udda låtar och folk gillade det.


Somliga är oroliga att Amanda ska börja "pudra näsan" på Stockholms innekrogar. Det finns och har alltid funnits idoler med missbruksproblem. Här kan det handla om en mediaeffekt, ungefär som när man säger att alla konstnärer och författare är galna. Man glömmer helt enkelt bort alla lyckliga, glada och icke-missbrukande kulturarbetare. Kanske är det för att vi inte kan förstå varför kändisar som "har allt" knarkar eller tar livet av sig, som vi bara ser den lilla minoritet som har problem.


Men åtminstone periodvis har det nog funnits mer knark i nöjesbranschen än på andra ställen. Nisse blev idol och en helt ny värld öppnade sig för honom. När ljustekniker och andra bjöd på knark kunde den unge och oerfarne mannen inte säga nej. Dessa små experiment utvecklades med tiden till ett beroende. Som alla narkomaner blev han opålitig och jobbig för omgivningen, folk blev väldigt trötta på honom. En dag när han mådde hyfsat bra försökte jag prata med honom. Jag kommer ihåg exakt vad han svarade: -De som klagar på mig skulle inte vilja byta och leva i min situation.


Så kul är det att knarka. Sista gången jag såg honom var en direkt surrealistisk upplevelse. När jag låste min ytterdörr spelade en granne Nisses gamla hit, så det ekade i trapphuset. På väg till jobbet sneddade jag över Sergels Torg. Där satt Nisse, bland spyor och fimpar, lutad mot betongväggen. Han var helt borta och hade sällskap av två lika frånvarande pundare. Det fanns inget jag kunde göra och jag gick bara förbi. Lite senare fick jag höra att han var död.


Amanda tar avstånd från knark och verkar veta vad hon vill, hon kommer att klara sig alldeles utmärkt på alla sätt. Kanske kommer hon att satsa på hitlåtar i början, men hon kommer säkert att göra även dem på sitt speciella sätt. Tigern låter sig inte tämjas. När fansen oroar sig för de frestelser storstaden och nöjesbranschen innebär för en ung kvinna som Amanda Jenssen, så är det nog bara ett uttryck för kärlek och omtanke.


Amanda Jenssen - räddaren i nöden

Igår skrev jag att Amanda Jenssen verkar väldigt snäll och skandalfri. Det verkar som om hon medvetet undviker dålig publicitet och lyckas bra med detta. Samtidigt är hon så mystisk, som en idol måste vara. En gång sjöngs det en nidvisa om Gunde Svan. Kanske handlade den i grund och botten om att Gunde inte var det minsta mystisk. Han kan inte sluta röka, för han har aldrig börjat. Varje dag går han upp med ett skutt klockan sex och med ett brett leeende äter han sedan en jätteportion gröt. En idol som saknar all mystik är för präktig och förutsägbar, han eller hon blir helt enkelt inte spännande. Att man funderar på om Amanda verkligen är så snäll som hon verkar, är ju ett bevis för att hon är så mystisk att man inte kan vara riktigt säker. Hon är så oförutsägbar att man inte kan veta vad hon planerar just nu. Därför kan man sitta hur länge som helst och försöka begripa sig på hur Amanda tänker och hur hon skapar bilden av sig själv. Eller om hon bara är sig själv. Och så vidare. Samtidigt vill man träffa sin idol, just för att se hur hon är i verkligheten. Att vi vill läsa om allt från Amandas älsklingsfärger till hur hennes barndom var, är väl också ett tecken på att vi vill tränga in bakom fasaden och lära känna henne som hon verkligen är.


Ledarskap är väl utforskat, det handlar om status eller position i sociala hierarkier och nätverk. Den föregående meningen är svår att uttala, men lätt att förstå: De andra i gruppen ser upp till ledaren och gör som han eller hon säger. En idol är inte en gruppledare på det sättet, idolskap är inte ledarskap.


Idolskap påminner en hel del om förälskelse: Idealiseringen, lyckokänslorna, känslan av att ha hittat rätt person. Det finns dock en stor skillnad mellan förälskelse och idolskap: Kön och sexuell läggning tycks inte ha någon betydelse för idolrelationen. En idol är inte bara en drömpartner och inte heller bara en förebild. En idol är snarare en...ja, idol.


En skillnad mellan idolen och alla andra är att idolen alltid finns där. Visst är det roligt att se idolen live på konserter och skivsigneringar, men idolen lever ju även ett eget liv i media. Med mediaspelaren kan man åtminstone alltid få höra idolens röst och musik, var som helst och när som helst. När det blir trist på skolbussen eller pendeltåget finns idolen där. Radioprataren säger: -Hej, jag heter Ulla-Bella och jag håller dig sällskap fram till klockan sex. Visst kan en röst fungera som sällskap.


DAGENS MEDICIN


Kan en idol fungera som en räddare i nöden? Ja, jag tror faktiskt det. I Dynamisk Psykiatri skriver Johan Cullberg om hur man klarar av livets kriser utan att balla ur totalt. Det handlar inte om något amerikanskt positivt tänkande, utan om sådant som visat sig fungera i verkligheten. Shit happens. Man kan bli påkörd av ett rattfyllo när man är ute och joggar. Flickvännen kan rymma med en dvärg på en kringresande cirkus. Livet kan gå åt helvete på många olika sätt.


Vad kan man göra då? För det första kan man se situationen som tillfällig, då orkar man med nästan vad som helst. Sedan kan man försöka glädja sig åt det man fortfarande har kvar. Idolen finns ju alltid där och det är en bra början. Det här gäller akut, på sikt kanske man behöver göra olika förändringar i sitt liv, för att komma vidare.


När en bekant råkade ut för en olycka höll jag henne sällskap på sjukhuset, även om hon inte alltid fattade att jag var där. Det var i januari för ett par år sedan och jag gav henne Veckorevyns kalender med kända utvikningskillar. En feministisk tjejkompis kommenterade denna objektifiering: -Du har åtminstone en vettig kalender. Sköterskorna sade: -Kolla, det är ju han, den där brottaren! Efter ett tag kunde patienten kommentera de olika idolerna, hur de såg ut, om bilderna var bra, att det skulle vara kul att få lyssna på en skiva med Magnus Carlsson, att Brolle Junior kommer till stan senare i vår. Kort sagt så kunde idolerna åtminstone ibland skingra de dystra tankar, som lätt uppstår när det är jobbigt.


Om någon säger "verklighetsflykt", så är det just verklighetsflykten som är poängen. Vi har fått en hjärna som kan fantisera, drömma och berusa sig själv, så det vore otroligt dumt att inte använda denna gåva. Egentligen handlar det här alltså inte om idoler, utan om Konsten, denna mystiska kraft som kanske bara vi människor har förmågan att njuta av.


DAGENS DRÖM


Man behöver inte ens någon mediaspelare. Vi har förmågan att slappna av, blunda och gå till vårt inre rum. Där blir, som den store yogafilosofen Patanjali skrev, våra tankar verklighet. Nu kommer Amanda Jenssen in i mitt inre rum, klädd i frack, hög hatt och lösskägg. Naturligtvis sjunger hon Johnnys stora hit En herre i frack:


Jag har förlorat mina pengar.

Och mina smycken har jag sålt.

Det gör ingenting, det gör ej ett smack.

Om jag får behålla min frack.


Amanda kastar lösskägget. Året är 1930, orten Berlin och damen i frack uppträder på kabarén Die Blaue Engel. Cigarrettröken dansar i den blå spotlighten när hon sjunger på tyska:


Ich bin von Kopf bis Fuß
Auf Liebe eingestellt,
Denn das ist meine Welt.
Und sonst gar nichts.
Das ist, was soll ich machen,
Meine Natur,
Ich kann halt lieben nur
Und sonst gar nichts.

Männer umschwirr'n mich,
Wie Motten um das Licht.
Und wenn sie verbrennen,
Ja dafür kann ich nicht.
Ich bin von Kopf bis Fuß
Auf Liebe eingestellt,
Ich kann halt lieben nur
Und sonst gar nichts.


DAGENS ALKOHOLFRIA ALTERNATIV


Berusa er så att ni slipper bli av tiden marterade slavar, berusa er ideligen! Med idoler, med fantasier eller drömmar, som ni behagar!


   


Den skandal-lösa Amanda Jenssen

Hello musiclovers! Kan Amanda Jenssen verkligen vara så genomsnäll, som hon verkar? Hon tycks ju vara helt perfekt och kan inte ens beskyllas för att vara för präktig eller moralistisk. Många fans upplever henne som varm, empatisk, ödmjuk och samtidigt självsäker och cool. När offentlighetens strålkastare tänds brukar man gräva fram skelett i garderoben. Har Amanda några mörka hemligheter, som kan användas för att skapa skandaler i media?


Jag beslutar att en gång för alla ta reda på om Amanda har några mörka sidor. Eftersom man inte är anonym på nätet sätter jag mig på ett internetcafé, för att kunna privatspana utan hämningar. Längst inne i ett hörn och med hörlurar på huvudet känner jag mig väldigt anonym. För att få den rätta hackerkänslan laddar jag upp med en Joltcola, en Schweizernöt och ett anteckningsblock. Det är exakt tolv timmar kvar tills de stänger.


Det känns lite olustigt att snoka, men jag vill veta vad andra kan hitta där ute. Jag skulle aldrig skriva något opassande om Amanda, för att själv få synas i media femton minuter, men många andra skulle nog göra det.


MEDDELANDESKANDAL?


Jag börjar med att läsa Amandas meddelanden till kompisar. De flesta är av typen "Välkommen till mitt rum på fika klockan åtta i morgon." Här finns alltså inget att hämta för skandalskrivarna. Allt är ganska gammalt, Amanda verkar ha lärt sig hur man undviker att lämna elektroniska spår på nätet. Det påminner mig om ett uttalande av Amanda: -Sedan jag blev känd kan jag inte peta näsan offentligt, men det gjorde jag inte förut heller.


SPRIT- OCH RÖKSKANDAL?


När tabloidernas intresse för Amanda var som störst omkring idolfinalen letade man naturligtvis efter scoop och hittade då de sk festbilderna. Det var helt vanliga bilder, som hon själv lagt upp i Bilddagboken. En myndig tjej med en ölflaska i handen, inte mycket till scoop. Ändå tog Amanda bort bilderna, när hon insåg att hon var känd. Jag hittar en bild där Amanda posar med en cigarrett i käften. Sorry, ciggen är inte tänd och bilden är tydligt arrangerad. I Idol såg man Evelina röka (dokumentären om kvartsfinalen) men Amanda rökte inte. Amanda har sagt att hon rökte lite förut, men att det var idiotiskt och att hon slutade. Visst, man kan säkert fortfarande hitta bilder där Amanda röker och dricker, men vem bryr sig? Dessutom har Amanda berättat att hon festade för mycket när hon var yngre, men att hon är glad att det inte gick snett.


STILSKANDAL?


I en videosnutt på Youtube ses Amanda festa eller spexa några sekunder. Betydligt intressantare är en promotionvideo med Oh Hollie Neverdays, som framför Disco Boheme. Här har vi en dokumentation av Amanda före makeovern i Idol. Anmärkningsvärt nog ser hon ut ungefär som i Idol, med blont hårsvall och en liten klänning. Detta är iofs inget nytt, hon har samma look på sitt Myspace, men här får vi uppleva henne med både rörelse och ljud. Hur hon såg ut som brunett visades tex i det dokumentära inslaget i Idolfinalen. Både Elvis och Marilyn Monroe färgade håret och Amanda berättade tidigt att hon inte är en äkta blondin. Inte den allra minsta oärlighet så långt ögat kan nå, alltså.


LÅTSKANDAL?


Ett tänkbart scoop återstår. Varifrån kommer de nya Amanda-låtarna, som dyker upp på Youtube lite då och då? Är det hitsångerskan Amanda, som sitter vid flitens lampa på nätterna och spelar in låtar på sin laptop, för att sedan läcka ut dem på nätet och visa vilken musik hon egentligen vill göra? Låt oss göra som Karl Popper och försöka falsifiera denna hypotes. Det enda vi vet riktigt säkert är att Amanda gjort och godkänt de tre låtarna som ligger på hennes Myspace. De är inspelade till eget gitarrackompanjemang i hennes flickrum hemma i Lund. Musikstilen är ganska klassisk singer-songwriter. Det är oftast känslosamt och mollstämt. Sångtekniken är mycket lik den i That's Allright Mama, en stil som Amanda sedan utvecklade våldsamt under idoltiden. För att falsifiera min egen hypotes påstår jag att:


1. Ljudkvalitet, musikstil, ackompanjemang och sångteknik ligger mycket nära materialet på Myspace.

2. Amanda delade troligen ut demotejper (dvs ljudfiler) till folk innan hon blev känd.

3. Diverse personer tycker det är kul att lägga upp dessa demos på Youtube, nu när Amanda blivit känd.

4. En målmedveten och karriärinriktad sångerska som Amanda skulle inte läcka material, som representerar ett kapital, nu när hon har skivkontrakt.


Jag lyckas övertyga mig själv. De mystiska låtarna är helt säkert gamla byrålådskompositioner, som på omvägar hittat till Youtube.


UTSEENDESKANDAL?


Tabloiderna brukar ha chockbilder på osminkade kändisar. De kan se rätt hemska ut, men detta kan ha flera förklaringar. Vi är vana att se dem sminkade och stajlade. De kan ha en dålig dag. Det kan vara en misslyckad bild. Det är en djungel därute och man vet aldrig om någon förbättrat bilderna i Photoshop. Amanda har sagt att hon ser ut som en råtta på morgonen, innan hon sminkat sig. Råttor är söta, men risken att ta fel på den osminkade Amanda och en råtta torde vara minimal. Vi har faktiskt fått se ganska mycket av Idol-tjejerna utan smink,  i dokumentären om kvartsfinalen. Man känner knappt igen Särla osminkad, medan Tamela är lika strålande vacker med och utan smink. Visst har sömnbristen gjort Amanda svart under ögonen, men rådjursblicken sitter där den ska. Det finns en näpen sårbarhet hos den osminkade Amanda, som gör henne oemotståndlig på sitt eget sätt. Amanda kanske lyckas se risig ut om hon blir smygfotograferad när hon är riktigt förkyld, har otvättat hår och stapplar ut för att köpa mer magnecyl, men det är väl i så fall ingen skandal. Det finns kändisar som måste dölja ungdomsfinnar eller ålderstecken med tung makeup, men Amanda är vacker utan spackel. Ingen obehaglig överraskning döljs i det här fallet bakom clownens (scenmakeupens) mask.


SKVALLERSKANDAL?


Till slut vänder jag mig till yttrandefrihetens förkämpar på stygga undergroundforumet Flashback. Här kan man läsa diskussioner om det mesta från pedofili till nationalsocialism och en tråd behandlar skvaller om Amanda Jenssen. Tom de som skriver i forumet klagar på att diskussionen är dötrist. Det finns helt enkelt inget skvaller att skriva om. -Jag gick i Amandas skola, hon hade bra betyg och gjorde inte så mycket väsen av sig. Gäsp. Amanda gjorde slut med sin kille före Idol. Jaså. När Amanda var tretton år undrade hon vad URL egentligen betyder. Gulligulligulligull! Till slut försöker någon i desperation lansera en konspirationsteori: Amanda är egentligen en svart man. Hon växte upp i USA och fem år gammal var hon med i gruppen The Jenssen Five. Sedan blekte hon huden, opererade ansiktet och flyttade till Sverige. Någon kommenterar trött: -Du måste ha blandat ihop henne med Michael Jackson.


EPILOG


Jag ger upp och tar av mig hörlurarna. Då hör jag vad de spelar i caféets högtalare: Hitkanalen kör Do You Love Me med Amanda Jenssen. Välkommen till verkligheten!


Kanske läser Amanda det här just nu. Hemlighetsfullt leende trevar hon efter lösskägget i handväskan... 



Amanda Jenssen utan skor på hitlistorna

Amanda Jenssen och Do You Love Me har gått från realtoneslistans plats 10 till...just det, första plats! Den Digitala Drottningen krossar allt motstånd!

Nyheter från skofronten: Amanda Jenssen stod på scenen igen - utan skor! Ja, om man tittar noga när Amanda står mellan de två prisvärdinnorna i P3 Guld, så har hon strumpor, men inga skor, på sina fötter. Hur ska man tolka detta budskap till oss tittare? Förmodligen som att hon fortfarande tycker det är skönt, praktiskt eller en kul grej att gå upp på scenen i strumplästen ibland. I Idol sade Amanda att hon var långt hemifrån och kände sig mer hemma utan skor.

Konspirationsteorin om den skolöse och döde Paul McCartney bygger bla på att John Lennon skulle säga "I buried Paul" efter Strawberry Fields. Andra hör "Hubbard is Lord". John själv påstod att han sa "Cranberry Sauce". Betydligt roligare är Beppe Wolgers och Povel Ramels text om skolöshet som bejakande av primitiv livsglädje:


Varje gång du tar av dig skorna så medge att det känns skönt.
Det betyder att apan i dig har ännu en framgång rönt.
Uh! Fantastiskt!


Ljuva barfotadagar leker mänskorna med varann,

dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester.  

Livet är ett lösskägg

Jag och min gode vän Nisse satt och kopplade av lite efter jobbet. Nisse berättade att han skulle föreläsa nästa dag och att ämnet var väldigt tekniskt och en smula tråkigt. Kunde man inte göra lite show av det hela, så det blev roligare för alla parter? Vi funderade lite på olika sorters scenmagi, inklusive en plötsligt uppdykande och försvinnande balett, men inget kändes särskilt kul. Då sade någon av oss (jag har glömt vem) plötsligt det magiska ordet: Lösskägg. Sedan var det kört och vi trasslade in oss fullständigt i lösskäggets praktiska tillämpningar.


Utgångspunkten är att föreläsaren (F) har lösskägg och att det ganska tydligt syns att skägget inte är äkta. Till slut säger någon i publiken (P): -Du har ju lösskägg!


-Jag vet, säger F och drar av sig lösskägget, men har ett annat skägg under. Alla undrar nu förstås om inte även detta är ett lösskägg. Här börjar det bli komplicerat. Frågan är i grund och botten vem som ligger ett steg före den andre. Har F räknat med att P ska genomskåda det första skägget och är det egentligen det andra skägget som är luringen? I så fall, vad väntar sig F att P ska tro? Om även det andra är ett lösskägg, är inte detta lite för uppenbart? Kan tanken vara att ha ett tredje skägg, som kanske är äkta, under?


Man kommer även in på vilka signaler skägget sänder ut. Om skägget ser onaturligt ut är det troligen meningen att man ska ropa "Du har lösskägg" och att skämtet ligger i det som händer sedan. Man kan sedan tänka i flera steg. F kan ha ett lösskägg, som har lossnat lite i ena kanten. Under kan man, precis som det är meningen, se ett skägg som ser ganska naturtroget ut. Man kan då tänka: Han vill att man ska säga att han har lösskägg, så han kan dra av det, sedan ska man tro att det som finns under är äkta. Då drar han av det skägget också. Annars kan meningen vara att man ska tro just det och skägget som skymtar är i själva verket äkta. Vill han alltså att man ska tro, men då drar han av det skägget också.


Till slut spelar det ingen roll hur många steg före man ligger. Antingen är det ett lösskägg eller inte, antingen är man ett steg före eller ett steg efter. Det finns bara två lägen.


Då kan man ta in ytterligare en dimension. Någon säger "du har lösskägg" och F svarar: -Nej, men det har du! och drar av lösskägget på personen i publiken, som naturligtvis är hans medhjälpare. En variant är att en person i publiken går upp på scenen och försöker dra skägget av F. Det visar sig då att skägget sitter fast och P ber om ursäkt. F rycker då av först sitt eget lösskägg och sedan lösskägget på P.


Drar man konceptet med medhjälparen ett varv till kan någon resa sig upp och säga: -F har gett mig femhundra spänn för att försöka dra av honom lösskägget och säga att det sitter fast! Han är en stor bluff!


Det blev aldrig något av vårt lösskäggsprojekt, men en man som gjorde liknande saker i verkligheten var Andy Kaufman. Denne Kaufman var en udda och mycket märklig ståupp-komiker. Hans liv har skildrats ganska sanningsenligt i filmen Man On The Moon med Jim Carrey i huvudrollen. Folk visste aldrig när Andy Kaufman drev med dem och många blev ganska förbannade. Även efter sin död fortsatte Kaufman att driva med folk. På begravningen spelade man upp en video där han tvingade begravningsgästerna att sitta i armkrok och sjunga en fånig sång. Många trodde att allt var ett practical joke och att han skulle resa sig upp ur kistan. Det verkar dock som om han verkligen var död, även om någon dök upp som en av hans scenkaraktärer lite senare.


Egentligen handlar lösskägg om gränsöverskridande, i det här fallet om gränsen mellan verklighet och inbillning, falskt och äkta. Ja, egentligen handlar hela livet om verkligt och inbillat. Vi måste ju hela tiden leva i två världar, den inre och den yttre världen. I den inre världen går det utmärkt att tex slå chefen eller läraren på käften, men gör man samma sak i den yttre världen blir det problem. Hemligheten med livet är att kunna integrera den inre och den yttre världen, dvs hela tiden gå in i och ut ur de båda världarna.


Definitionen på en psykiskt frisk människa är att den kan leva i den inre och yttre världen samtidigt, eller snarare hoppa fram och tillbaka mellan de båda verkligheterna. Ordet schizofreni betyder splittad personlighet och syftar på att den inre och yttre världen skiljts från varandra. Den sjuke kan inte få ihop en meningsfull helhet av sina egna tankar och upplevelsen av omvärlden. Jobbiga tankar kan då vara något som stoppats in i jaget utifrån, samtidigt som de egna tankarna kan styra omvärlden. Om man tänker att nyhetsuppläsaren ska klia sig på näsan så gör hon precis detta. En sådan värld blir skrämmande, obegriplig och ohanterbar.


Troligen är det därför gränsöverskridanden både skrämmer och roar oss, de handlar ju om hela vår förmåga till ett anständigt liv. Redan små barn kan skratta åt uppenbara orimligheter, som att äta godis till frukost. Samtidigt kan det ju faktiskt vara sant, det kanske finns någon på dagiset som verkligen brukar äta godis till frukost. En värld där man inte vet vilka skägg som är äkta eller falska är ganska ohanterlig, men samtidigt lite spännande. Det uppenbart falska blir å andra sidan en trygghet. -Nu är du en gammal gubbe, säger förskoleläraren och sätter på barnet ett lösskägg. Alla vet därigenom att barnet är en gammal gubbe, men att illusionen försvinner och allt blir normalt igen, när man tar av lösskägget.


Det krävs ett starkt och friskt psyke för att kunna hantera gränsöverskridande fantasier. Vi kan fantisera om vad vi vill göra med någon, men om vi därefter ska kunna se den personen i ögonen krävs det att vi kan skilja på fantasi och verklighet. Drömmar kan ju vara oerhört gränsöverskridande, men antingen tycker vi det är roligt att analysera dem, eller så förstår vi att det bara är drömmar. Sedan många år får nyblivna föräldrar lära sig att erkänna och skämta om sina fantasier att slänga ut sitt skrikande spädbarn genom fönstret. Den som blir skrämd av sådana fantasier tror ju någonstans att den verkligen skulle kunna döda sitt barn och riskerar att fastna i en negativ tankespiral.


Barn förstår intuitivt det här, om de får leka ifred. De leker häxa, troll och annat de är rädda för. När jag var dramapedagog i en av de tuffare förorterna improviserade lågstadiebarnen inte pjäser om häxor som kidnappade barn, deras egna sagor handlade tex om folk som var på väg hem från en fest och blev rånade av ungdomsgäng. I årskurs sex handlade 100% av improvisationerna om rädslan att vara töntig i kompisarnas ögon. Ett ständigt återkommande tema var De Tuffa och De Töntiga, som i vilken bättre higschoolfilm som helst. De gränsöverskridande fantasierna har alltså helt säkert en terapeutisk effekt.


En gång i tiden var Frankenstein läskig. Nu måste det handla om mer och mer sadistiska seriemördare, hinkar med grisblod, värre och värre splatter, för att vi ska bli lite rädda. Själv är jag väldigt svårskrämd, vilket innebär både fördelar och nackdelar. Fördelen är att man slipper mardrömmar och sömnlöshet, nackdelen är att man gäspar sig igenom en del dåliga skräckfilmer. Allra bäst tycker jag om djävulsfilmer med konspirationer som hotar hela mänskligheten, typ Rosemary's Baby. Dessa berättelser leker med gränsen till det paranoida och blir därför riktiga mysrysare. Samma känsla finns i Invasion Of The Bodysnatchers, naturligtvis originalet från 50-talet. Nisse ser ut som Nisse, han går som Nisse, han talar som Nisse - men det är inte Nisse. Bakom lösskägget döljer sig en omänsklig, ofattbar ondska från yttre världsrymden. Mysfaktorn ligger väl i att man vet att det bara är film. Snart står vi ute på gatan igen och blinkar yrvaket mot solljuset. Med eller utan lösskägg.


Observera att jag lyckats skriva så här långt utan att nämna en viss sångerska en enda gång. Det behövs inte, hon är ett enda stort lösskägg hela hon. Jag får en känsla av att hon ligger två steg före hela tiden.


Och här sitter jag med skägget i brevlådan. 


Amanda Jenssens många ansikten

När jag såg de första auditionerna i Idol, hoppades jag att den långa, blonda tjejen skulle gå vidare. Hon var cool, söt och begåvad, men jag såg ingen stjärna födas - ännu. Rufsigt, ojämnt blonderat  hår, lite rockigt blek. Den mörka ögonmejken fick Amanda att se en smula hålögd ut. (Bilder från Amanda Jenssens scenframträdanden med Oh Hollie Neverdays visar dock en scenstil mycket lik den i kvartsfinalerna, en av många faktorer som gör henne lite lagom mystisk.) Amanda sjöng bra i auditionen, men det var ingen stor show, hon verkade nästan lite tillbakadragen.


Förvandlingen i kvartsfinalens första framträdande, med Dream A Little Dream Of Me, var fantastisk och många tycker fortfarande det är ett av hennes bästa nummer.  Hennes stil var en sen Marilyn Monroe: Platinablonda lockar, rött läppstift, tjock eyeliner med svalvingar och till det lösögonfransar eller kanske bara massor med mascara. En liten kort klänning i Amandas favoritfärg rött. Blixtrande leenden och förföriska blickar, rådjursögon som får Bambi att likna en spädgris. Som en swingsångerska från en svunnen tid skapar hon sexig scenmagi med små medel, stående vid sångmikrofonen. En imponerande uppvisning av någon som fått minimal videoträning. Amandas sångteknik är lika originellt nyskapande, hon gör om den monotona, suggestiva melodin till en uppvisning i sensuellt pratsjungande och jazzigt riv.

  

Åtminstone för mig var det en fullständigt osannolik uppenbarelse, mitt framför våra ögon och i direktsänd television. Sedan dess har världen aldrig mer blivit densamma, åtminstone inte för Amanda och hennes fans. Det påstås att även skivbolagen såg hennes starquality och hörde av sig, rena snoddasefekten alltså, en over-nite sensation. En stjärna var född. 


Förmodligen var det väldigt typiskt Amanda att inte nöja sig med detta och slå sig till ro. Istället spände hon bågen till det yttersta och utmanade nya gränser varje gång. Alla fick sitt utseende omstajlat då och då, men Amanda provade helt olika musikstilar, sångtekniker och scenpersonligheter. Det var en dödsföraktande taktik och ibland blev det lite berg-och-dalbana. En gång, med Born To Run, kom hon näst sist och var nära att åka ut. Man kan fråga sig vad som hade hänt då. Nu ordnade det sig, mot slutet av tävlingen hade Amanda fått någon form av rutin och blev bara bättre och bättre. Hon kunde hur enkelt som helst gå från gospel till disco och vidare till hits från topplistan.


Många tycker illa om clowner. Man kan inte veta vem som döljer sig bakom clownens stelt leende mask, kanske är det en seriemördare. Ingen rök utan eld och att en av historiens värsta seriemördare faktiskt var clown gör inte saken bättre. Om jag minns rätt uppträdde han på barnkalas, när han inte mördade folk.


Amanda gör sina olika karaktärer på sitt eget, personliga sätt. Därigenom blir effekten den motsatta jämfört med clownens falskhet. Vi tycker vi får lära känna nya sidor eller dimensioner hos henne, vilket kanske är vad relationen till idoler i grund och botten handlar om. Man får en känsla av att hon är äkta. Redan i början av Idol sade Amanda att hon gillade olika sorters musik, inte ville placeras i någon särskild genre och att hon hoppades folk kunde gilla henne precis som hon var. Då fick hon en ny chans varje vecka och kunde ständigt visa nya sidor av sig själv. Nu är all gratispublicitet genom Idol förvandlad till nostalgi och strålkastarna i idolstudion har slocknat. Då hörs en röst i mörkret: Allt ljus på Amanda Jenssen!


Amandas senaste karaktär är hitsångerskan. Denna roll spelar hon så trovärdigt att man inte vet var showen slutar och verkligheten tar vid. Är det en happening eller ekonomiska realiteter (money makes the world go round), när hennes singel susar förbi gamla rävar och internationella superstjärnor på hitlistorna? Är det en slump att nya låtar hon skrivit själv råkar dyka upp på nätet just nu? Är dessa låtar gammalt byrålådsguld eller har hon skrivit dem på nätterna, efter den långa arbetsdagen i studion, sittande med en keramikmugg thé, vid filtens lampa i sin lilla vindskupa?


Efter lite blandade känslor i början har jag lärt mig tycka om Amanda som hitsångerska. Klart tjejen ska ha en monsterhit. Dessutom blir Do You Love Me bara bättre och bättre för varje gång man hör den. Jag vet inte varför, men flera har rapporterat samma upplevelse. Kanske ligger något av magin i att en så speciell röst som Amandas sjunger banaliteter till en catchy tune.


När kommer videon till DYLM? Amanda Jenssen på Mtv varenda natt är en nåd att stilla be om!


Amanda Jenssen - digital drottning

Amanda Jenssen och Do You Love Me (DYLM) gick direkt in på Digilistans första plats! Andra nykomlingar var tex Salem Al Fakir på plats 39 och Säkert! på plats 57. Digilistan är P3:s lista över låtarna som laddats ner mest till datorer, mobiler och andra mediaspelare. Se själv på: http://www.sr.se/p3/topplistor/hitlistan/  Bättre än så kan det inte bli, ett svårslaget rekord. Nu finns det ju fler rekord att slå, som antalet veckor på listan. Succén är ett faktum och allt kan hända. DYLM gick (som jag skrev i förra inlägget) direkt upp på singellistans 2:a plats. Exempel på några andra listor:


Rix Topp 40 (försäljning, spelning i radio och teve) DYLM direkt in på plats 11 = Högsta Nykomling

Rix Topp 6 (framröstad av lyssnarna): DYLM Plats 3

NRJ Topp 7 (framröstad av lyssnarna) DYLM Plats 5


På de digitala listorna tycks Amanda Jenssen krossa allt motstånd. Det kan tolkas som att en stor del av hennes fans är relativt unga och köper musik digitalt. Relativt unga i det här sammanhanget behöver inte vara särskilt unga, när de flesta under 75 år vant sig vid den digitala konsumtionen. Dessutom är skillnaden mellan de digitala listorna och listor där skivförsäljningen räknas in liten. Just nu verkar det helt enkelt som om Amandas första singel erövrar alla tänkbara listor.


Metallens rötter: Vilddjuret 666

När jag såg P3 Guld kom jag att tänka på att alla nominerade metalband utom Mustasch hade namn som syftade på Bibeln. Det beror inte på att de är kristna, snarare tvärtom. Sedan Black Sabbaths dagar har hårdrocken mer eller mindre seriöst flirtat med de mörka krafterna. Black Sabbath utförde en svartmagisk rit som en del av sin scenshow. Det påstås att en ockultist varnade dem för att leka med elden och att de då tog bort detta nummer ur föreställningen.


Marilyn Manson är öppen med sitt medlemskap i First Church of Satan, dvs La Vey-rörelsen. La Vey kallade sig satanist, men var ingen djävulsdyrkare. Liksom Aleister Crowley (som Ozzy sjunger om) använde han snarare Satan som en symbol, kanske mest för att reta folk. Mycket är attityd och det är osäkert hur många som verkligen använder de mörka krafterna på ett seriöst sätt.


Alla känner till Vilddjurets nummer 666 sedan Iron Maidens album The Number of The Beast släpptes 1982. Många tror att Vilddjuret är Djävulen, men så enkelt är det inte. Vi ska gå till profetian i original, för att se vad den egentligen handlar om. Uppenbarelseboken är apokalyptisk, den handlar om hur den här världen går under och en ny, bättre värld kommer istället:


 ...den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis....Guds och Lammets tron ska stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom....Och de ska vara kungar i evigheters evighet. 

  

Först kommer vi att gå in i en mörk och ond tid, som styrs av den personifierade ondskan eller Antikrist. Apokalyptiska kristna och diverse konspirationsteoretiker ser tydliga tecken på detta i vår tid. Den viktigaste förutsättningen för Antikrists välde är att hela världen kan styras som en enhet. I vår tid har detta blivit möjligt framförallt genom den globala ekonomin. Politiskt så har världen blivit mer enhetlig genom FN, internationella överenskommelser och USA:s ekonomiska, kulturella, politiska och militära dominans. 

  

Det första beviset skulle vara att detta samhälle står för motsatsen eller "anti" till allt som Kristus står för. Vår tid präglas, om man är pessimistisk, av rå kapitalism, utslagning, ökade klyftor, utsugning, barnarbete, svältlönefabriker, självförhärligande, girighet, egoism, förakt för svaga osv, dvs värderingar som är motsatsen eller "anti" till det ursprungliga kristna budskapet.  

  

Uppenbarelseboken brukar användas för att bevisa att Antikrist bara kan uppträda i vår generation. Först nu finns den teknik, som Bibeln talar om. Det talas om två odjur, där det första kan ses som Antikrist och det andra som Den Falske Profeten. Odjuren är inte Satan (som tidigare i Uppenbarelseboken tillsammans med sitt anhang störtats ned på jorden), utan hans ställföreträdare. Numret 666 hör egentligen ihop med det andra odjuret eller Den Falske Profeten. Ibland ses Satan, Antikrist och Den Falske Profeten som en ond treenighet. Det berömda avsnittet om det andra odjuret och talet 666 lyder sålunda: 

  

Och det gör stora tecken, det låter t.o.m eld falla från himlen ned på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge levande ande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade. Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet. Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666. 

  

Med lite kreativitet kan man läsa in mycket om dagens samhälle i dessa rader. Vad är elden från himlen, odjurets talande bild och märket som krävs för att köpa och sälja? Helt klart handlar det om en världsregering, som är Satans ställföreträdare och tillbeds av alla människor. Alla generationer har ansett sig vara den sista före Kristus återkomst och hittat stöd för detta i Bibelns profetior.

  

Vilddjurets (odjurets) märke eller tal har tolkats som streckkoder, certifikat, id-chips eller som e-handel och datoriserad distribution. För att kunna leva i samhället och deltaga i handeln måste man ha detta märke på högra handen eller i pannan. En tolkning är att det handlar om en streckkod, en annan att det handlar om en implanterad givare.


Enligt religionsforskarna handlar profetiorna om skribenternas egen tid. Odjuren i Uppenbarelseboken skulle tex kunna identifieras som romerska kejsare. Profetiorna är därför inga bevis, men det hela är onekligen en bra historia. 

  

Är svart magi farlig eller bara en sällskapslek? Ännu i  början på 1700-talet trodde de flesta i vårt land på att magi fungerade. Den protestantiska kyrkan trodde på magi, men tog avstånd från den. Därför använde man inte heller vit magi på samma sätt som den katolska kyrkan. Att man trodde på magin, men ansåg att den var ond, var förutsättningen för häxprocesserna. Om man inte trott på ond magi hade man inte kunnat anklaga någon för häxeri. Att man gärna angav grannar som häxor berodde på att häxtron hade en djup folklig förankring. Uppfattningen att andra människor stod bakom oförklarliga olyckor och motgångar gav häxtron bränsle. I vissa delar av världen är sådan folklig häxtro fortfarande utbredd.


Satanism bygger på egoism. En satanist tillber bara sig själv, medan en djävulsdyrkare tillber Djävulen. En Satanist förlåter inte och skäms inte för att hämnas. "God forgives - we don't." La Veys Den Sataniska Bibeln innehåller svartmagiska ritualer för att skada fiender. Även om man inte tror att svart magi fungerar, så kan egoismen och bristen på medkänsla kännas motbjudande.


Det finns kristen hårdrock. Ändå är en del fundamentalistiska kristna övertygade om att satanismen och mörkermagin inom hårdrock och metal är farliga. De flesta av dagens föräldrar växte upp med Black Sabbath, Alice Cooper mfl och har troligen ganska lätt att tycka om sina barns metal. Om de vill att barnen ska fortsätta lyssna på sådan musik är det smartaste kanske att föräldrarna låtsas tycka illa om den. Att föräldrarna gillar samma musik som man själv är ju ett öde värre än döden, om man är mitt uppe i sin tonårsrevolt!


Amanda Jenssens karriär går som på räls

När jag fluktade in P3 Guld igår, sade jag lite skämtsamt: -Egentligen borde Amanda vara med här också. Då trädde Amanda Jenssen in på scenen! Glad och avspänd, vardagsvacker i svarta trikåer och rakt hår. Ingen kan bära upp svarta trikåer som Amanda. Den här gången var hon inte med som idoltvåa, utan bara som sig själv. Amanda delade ut priset till bäste manlige artist. I jämställdhetens namn delades priset till bästa kvinnliga artist ut av en man, visserligen klädd i kvinnokläder, men ändå. Ständigt denna Amanda! Var ska hon dyka upp nästa gång? Från P3 Guld är steget inte långt till topplistorna i P3.


Listorna i P3, Trackslistan och Digilistan, reagerar lite långsamt och Do You Love Me (DYLM) med Amanda Jenssen har inte kommit upp på dem ännu. Den 11 jan 2008 valde P3 DYLM till "flipp". Det betyder att man tror att den kommer att lyckas, dvs ta sig upp på Trackslistan/Digilistan.


På webbplatsen P3 Populär tror nästan 90% (89,3) av besökarna att Amanda Jenssen får en bättre karriär än Marie Picasso.


DYLM är den mest spelade låten i webbkanalen P3 star.


DYLM har gått direkt upp på singellistans 2:a plats, vilket man utan överdrift kan kalla en rivstart! Singellistan (http://www.hitlistan.se/) bygger på försäljning, dvs skivförsäljning och laglig nedladdning.


DYLM ligger på Realtoneslistans plats nr 10.


På Rix lista Sverige Topp 40 gick DYLM direkt upp på plats nr 10, vilket gör den till högst placerade nykomling. Denna lista bygger på försäljning samt spelning i radio och teve.


Allt detta kan tolkas som att varumärket Amanda Jenssen är starkt. Folk vet vem hon är, tycker hon är cool, tror hon kommer att lyckas och är tom beredda att betala för hennes musik. Man kan även se Amandas succé som att låten DYLM, Amandas sätt att sjunga den och skivbolagets sätt att marknadsföra den, fungerat. Det betyder att Amandas karriär för närvarande går som på räls och att hennes framtid ser ljus ut.


Precis som i en amerikansk highschool-film handlar framgång mycket om att hänga med rätt personer och få status i andras ögon. Om Amandas karriär vore en sådan film, så har hon just nu blivit stjärna hos Dom Populära, trots att hon är lika smart och duktig som Plugghästarna. Innan året är slut kanske Amanda både vinner matematiktävlingen och blir balens drottning. Inget grisblod så långt ögat kan nå, men Amanda kan nog ändå göra magi på scenen!

Sens moral är väl att Amanda och alla som stått vid hennes sida har alla skäl att fira dessa goda nyheter. I julvideon skålade Amanda och hennes gäster i julmust. Jag tror nästan jag har en överbliven flaska julmust liggande någonstans, det får bli mitt firande av att Amandas karriär är på det torra.


Amanda-hatarna får väl också fira på något sätt. Hur skulle det vara med en tyst minut?

Amanda Jenssen bygger varumärke

Spicegirls brukar tas som exempel på en skapad och designad kommersiell produkt, ungefär som 1960-talets The Monkees. Genom att vi sett Amanda Jenssen från början vet vi att hon är äkta. Tom hennes scenpersonlighets uppenbarelse med klänningar, mejk och blonderat hårsvall skapades av henne själv före Idol. Andra såg ganska bleka ut innan Stefan Wåhlberg et al gett dem en välbehövlig makeover.  (Herr Wåhlberg är sedan över 20 år kläddesigner och hade gjort flera av Amandas outfits, men han tycks också ha hjälpt idolerna att välja konfektion. Amandas svarta H&M-jacka med påsydda bokstäver är redan en klassiker.) Amandas musikaliska stil är också hennes egen, men hennes scenkonst utvecklades på ett fullständigt sensationellt sätt under idoltiden. I skrivande stund vet jag inte vilken hjälp idolerna fick när det gällde den svåra konsten att åma sig framför en kamera.


Nu gäller det allt eller inget, det som marknadsförare kallar att bygga ett varumärke. Ett varumärke säger vem du är och framförallt hur cool du är. Ett starkt varumärke öppnar dörrar och coolheten smittar av sig på andra. Därför dras alla till personer som är starka varumärken, för att få sola sig lite i deras glans. Ett varumärke som Idol kan få en CD med (jämförelsevis) mediokra artister att sälja platina. Enligt ett rykte var varumärket Amanda Jenssen redan under idoltävlingen starkare än varumärket Idol. Det verkar trovärdigt, Amanda gav lite klass åt såpan och visade att tävlingen kan fiska upp riktigt intressanta artister. Amanda fick trovärdighet genom Idol, men Idol fick även trovärdighet genom Amanda. Det är väl tex tveksamt om finalen i Globen skulle ha varit en sådan succé med andra finalister. Det är tur att Amanda kan stå på egna ben, eftersom varumärket Idol 2007 rapporteras bli svagare och svagare. Att vara "Idol-" den-eller-den blir med tiden mindre och mindre coolt. Efter några år kanske någon säger: -Fingal Olsson som sitter där borta, var inte han med i Idol?


Varumärket Amanda Jenssen skulle kunna bygga på konkurrensfördelar som:


1. Nyhet, uppstickare, over-nite sensation.

2. Ung, cool, smart, sexig

3. Unik, egensinning, äkta


Rimligtvis bör marknadsförarna på Sony BMG ha brainstormat fram något liknande. Om du tycker det låter som allmänna floskler, prova att använda dem på tex Marie Picasso. Det fungerar inte, eller hur? Marie är snarare en snäll och vanlig tjej som tycker om djur, som mobbats för att hon är blond och kurvig, som tagit revansch, som har fin röst och kan sjunga powerballader som få.


Nu verkar det som om Amanda Jenssens lansering och varumärkesbyggande ska bygga på hitlåtar. Debutsingeln bör rimligtvis ge en försmak av debutalbumet och den följande turnén. På vilket sätt fungerar hits med de tre punkterna ovan? De fungerar bra med punkt ett och två. Problemet är förstås punkt tre. Hitlåtar kan visserligen vara bisarra, som Ulla-Bella Rap, men sådana one-shots eller one-hit wonders kan man inte bygga en karriär på. I längden måste hitmusik anpassa sig och vara bred, mainstream, kommersiell osv - inom de ramar hitlistorna i sig sätter.


En del artister kan kombinera kvalitet och framgång, ett bra exempel tycker jag är Amy Winehouse. Amanda jämförs ofta med Amy, men för att skapa en ny Amy skulle det behövas någon med en mycket kraftfullare bluesröst än Amanda har på det här stadiet. Avgrunden mellan Do You Love Me och Rehab känns ändå onödigt stor. Bara att kalla en låt för Do You Love Me är mer 1958 än 2008. Amandas fans har nog lärt sig gilla melodin och arret, men texten? Eftersom Amanda Jenssen är inblandad vill man gärna tänka sig någon djupare mening i det hela.


Är den banala texten en parodi, ungefär som Värsta Schlagern? Är den en kärleksfull pastisch med tongue-in-cheek? Är det en brasklapp: -Till detta är jag nödd och tvungen. Är det medvetet effektsökeri att låta Amandas ovanliga röst sjunga trivialiteter som what goes up comes down?


Varumärket Amanda Jenssen måste laddas med nya värden. Man kan ju inte vara andrapristagare i en talangjakt hela livet! Vad många oroar sig för just nu är nog att det därigenom blir för lite kvar av den ursprungliga, äkta Amanda. Den Amanda som gång på gång visade nya sidor av sig själv i realityserien. Jag försöker lugna mig själv med att det snart kommer amanda-album med Elvis och swing. Titlarna är väl självklara: Elvis och jag respektive Swing it, Amanda!


Just nu prioriterar marknadsförarna knappast dem som vill höra Amanda sjunga sådant, kanske försöker de tom tvätta bort stämpeln från Idol som De Gamla Godingarnas Försvarare. Allt vi sett tycks tyda på en kommande image som hitsångerska för en ung, relativt vuxen och mycket trendmedveten målgrupp. Att sjunga 40-talslåtar på sjukhem, Elvis på raggarfester eller svenska schlagers på Skansen är knappast högprioriterat närmaste halvåret.


Lika säkert är att Amandas egna låtar kommer att få ta plats redan på debutalbumet. Vem vet, kanske i ett odansbart arr med en ensam gitarr eller ovanligt förpackat på något annat sätt?


Jag tycker inte man ska förringa det enastående jobb marknadsförarna gjort hittills. En bra hitlåt, smygpremiär på NRJ, den helt osannolika lanseringen i Grammisgalan. Visst såg Amanda osäker och nästan rädd ut ibland, men vem f-n hade inte gjort det? Allt stod ju på spel och det hade kunnat gå hur illa som helst. Hon pallade trycket, även om den sympatiska aktiviteten (rampfebern) kanske gjorde henne muntorr och lite väl hes på slutet. Det var inte något av hennes bästa framträdanden, men jag har sett det lågt räknat 87 gånger och tycker det är klart godkänt. En rivstart på karriären och en stor merit inför framtiden. 

Kommer Amanda att klara av de stora förväntningarna och den stenhårda lanseringen? Kommer marknadsförarna att förstöra hennes unika stil och spröda känslighet? Jag tror inte det är så stor risk och jag tror även att unga fröken Jenssen kan klara av motgångar och komma igen. Jag tror inte heller att hon säljer sin själ eller kompromissar bort sin personliga stil mer än nödvändigt, men det är förstås bara spekulationer.

Endast Amanda vet, eller vet icke.

  


Amanda Jenssens känsla för känslor

Amanda Jenssen uttrycker sorg, smärta, glädje och hopp i sin musik och scenkonst. Det skulle bli ytligt om inte den mörka komponenten fanns med. Har Amanda sett något av livets mörka sidor, vet hon vad det handlar om? Enligt det lilla som är känt verkar det så. Som liten var hon svårt sjuk och höll på att dö. En nära vän dog, hennes far råkade ut för en olycka och var nära döden. Själv har hon sagt att det var svårt att bli vuxen och att det kunde ha slutat illa. Som de flesta av oss har hon alltså sett tillvarons ljusa och mörka sidor, därför fungerar kommunikationen. Amandas musik går direkt från hennes hjärta till vårt hjärta och vi blir berörda. En gammal slagdänga som Suspicious Minds har fått en stor del av tevepubliken att treva efter näsdukarna. Jurymedlemmen Peter Swartling beskrev magin så här, när Amanda sjungit Suspicious Minds i Globen:


"Ja, alltså jag fattar inte hur du gör. För att det är som att du tar all sorg och smärta och all glädje och kärlek som du har upplevt i hela ditt liv och så bara trycker du ut allting i en enda stund där på scenen. Och ja, du får mig på fall varenda gång."


LIVSCOACHARNAS FALSKA LÄRA


Jag sitter och funderar på hur det här går ihop med den samtida synen på sorg, smärta och andra jobbiga känslor. Det är aldrig kul att vara ledsen. Dessutom blir ledsna människor ensammare än andra, nobody knows you when you're down and out. Till råga på allt verkar det nästan som om den som är lite nere betraktas som en sk patetisk loser. Värst är kanske de livscoachar, som invaderat nyandlighet och populärpsykologi. Deras budskap fungerar utmärkt om man ska starta ett företag, börja träna eller sluta röka. Att tänka positivt, sätta upp konkreta mål och arbeta med det som Lars-Eric Uneståhl kallar avspänd effektivitet, är jättebra när man ska driva ett projekt. Problemet är den föga empatiska synen på folk som har det svårt.


Den nyandliga synen kan sammanfattas med en mening: Man mår som man förtjänar. Det viktiga är inte hur man har det, utan hur man tar det. Alla problem beror på att man själv gjort dåliga val. Då måste man stå för sina dåliga val och rätta till sina misstag. Kom inte här och vänta dig medlidande, skaffa dig ett liv.


Var kommer denna syn ifrån? Håll i hatten, nu blir det riktigt filosofiskt. Den kommer från (en västerländsk tolkning av) det indiska filosofisystemet Vedanta. Denna urgamla visdom blev känd i västerlandet genom den indiske missionären Swami Vivekananda. Vid 30 års ålder föreläste han i Chicago 1893 och hans budskap imponerade på många amerikanska kändisar och intellektuella. I slutet av 1950-talet började Maharishi Mahesh Yogi, lärjunge till Guru Dev (kortare namn för Shri Swami Brahmananda Saraswati Jagadguru Bhagwan Schankaracharya av Jyotir Math Himalaya) sprida sin mästares lära i väst. När Maharishi fick lärjungar som Beatles, Beachboys, Burt Reynolds och Clint Eastwood lossnade det och miljoner lärde sig meditera. I början av 1970-talet var Maharishis Transcendental Meditation (TM) lite vad Scientologi är idag för kändisarna i USA. Sedan dess präglas västerländsk nyandlighet och privatreligiositet mycket av Vedanta. Både Vivekananda och Maharishi har predikat varianten Advaita-Vedanta. I princip säger den filosofin att det är bra att vara frisk och rik, men man ska inte glömma den inre friden. Andra lärare kan vara mer asketiska och tycka att det materiella inte är så viktigt.


Vedanta säger att alla skapar sin egen verklighet, genom karmas lag. Det är ett positivt budskap, allt är möjligt. Men här finns en fälla: Om man skapar sitt eget liv, får man skylla sig själv om man skapat ett dåligt liv. Filosofi är knepigt och tron på karma behöver inte alls innebära bristande medkänsla. Dalai Lama tror också på karma, men hans viktigaste budskap handlar om medkänsla. Han har sagt att det finns tre sorters oundvikligt lidande i livet: Sjukdom, åldrande och död.


Det intressantaste i hela den här religionshistoriska utvikningen är hur Maharishi reagerade när hans mästare dog. Maharishi tyckte det var helt outhärdligt och blev eremitmunk. Efter Guru Devs död 1953 drog sig Maharishi tillbaka till  "Helgonens Dal" Uttar Kashi i två år. Mannen som gjort mest för att föra Vedanta till västerlandet kunde alltså själv bli riktigt ledsen!


Därför törs jag påstå att livscoacharnas amerikanska vulgäroptimism är en förvrängning av de österländska förlagorna. Livscoacharna är även påverkade av gamla amerikanska framgångsteologier som New Thought och Christian Science. Det är ändå märkligt hur accepterad den nyandliga uppfattningen är. Om någon har växt upp med elaka föräldrar kan man få höra klyschor som "man väljer ju sina egna föräldrar", ungefär som "frukosten är dagens viktigaste måltid".


Vad säger vetenskapen? Att alla människor råkar ut för kriser när de blir ungdom, vuxna och gamla. Att man kan hamna i en kris när man förlorar någon eller blir sviken. Oftast räcker det att prata med en vän eller anhörig, ibland behövs sjukskrivning och professionell hjälp. Att skämmas och inte prata med någon är det dummaste man kan göra. Traditionell samtalsterapi går i princip ut på att lära sig prata om det svåra med någon, som kan lyssna utan att komma med goda råd. Kognitiv BeteendeTerapi (KBT) handlar om att inte fastna i en negativ spiral, men inte om att förneka sorgen.


KONSTEN OCH KÄNSLORNA 


Konsten har alltid sysslat med både ljusa och mörka känslor. Man kan undra hur äkta banala texter om viol och fiol eller hjärta och smärta är. Jag tror de kan säga mer än man först skulle tro. Tevegeniet Dennis Potter sade att sann kärlek kunde få sångerna att bli sanna. När man tittar på någon man är fruktansvärt kär i (och det har vi väl alla gjort någon gång) blir de banalaste texter sanna:


You are only sixteen, but you're my teenage queen

You're the prettiest, loveliest girl I've ever seen


eller


To know, know, kno-ow him

Is to love, love, lo-ove him


När förhållandet tagit slut blir andra lika banala sångtexter sanna:


Kärlekens sång sjöng du en gång stilla och ömt för mig.
Men du försvann, ensam jag står väntande blott på dig.
Regntunga skyar vartän jag ser, nån sol finns ej mer utan dig.
Regnvåta furor tyst blicka ner, så grått allt sig ter utan dig.
Den fågel som nyss sjöng blev plötsligt tyst och stum.
Den visan som jag skrev blev meningslös och dum.
Regntunga skyar vartän jag ser, nån sol finns ej mer utan dig. 


Banalt? Ja. Kan det ändå beröra? Ja.


Konstnären har alltid blottat sina känslor för hela världen. Strindberg skrev om riktigt jobbiga grejer, tex i Inferno. Ingmar Bergmans inre dämoner är numera världsbekanta genom filmer som Fanny och Alexander. Den som skriver om jobbiga känslor på sin blogg är alltså i gott sällskap!


De första gångerna jag såg Suspicious Minds och Hallelujah rann mina tårar. (Detta skrivet av någon som i princip bara gråter när han hackar lök.) På något sätt lyckas Amanda Jenssen etablera kontakt hjärta till hjärta och förmedla äkta känslor till oss som lyssnar. Det är det som är stor konst och scenmagi. Om hon är lite hes eller missar någon ton är inte det avgörande i sammanhanget.


Genialitet och galenskap

Att man ser konspirationer överallt kan, men behöver inte, tyda på psykisk ohälsa. Den första musikaliska mediakonspirationen i Sverige var kanske Snoddas genombrott i radio. Gösta "Snoddas" Nordgren (1926-1981) slog igenom i Lennart Hylands radioprogram "Karusellen" den 26 januari 1952. Hyland frågade Snoddas vad han gjorde när han inte ringde till Radiotjänst. -Jag sjunger ibland, sade Snoddas. -Kan du inte sjunga en bit nu? undrade Hyland. Snoddas sjöng Flottarkärlek och nästa dag stod skivbolagen i kö. Snoddas lanserades och exploaterades som ett masmediafenomen och man talade om idolhysteri och masspsykos. Hans publikrekord i folkparkerna har aldrig överträffats.


Idag lyssnar barnen i den minsta och mest isolerade svenska byn på gangsterrap. 1952 var det skillnad på landets folkliga kultur och storstadens coola jazz eller elitistiska finkultur. Musikeliten gjorde sig lustig över Snoddas och Povel Ramel spelade in nidvisan "Snodderian". Den var så elak så han inte släppte den förrän efter Snoddas död. Snoddas förknippades med det ursvenska och lite töntiga, vilket samtidigt blev hans framgångsrecept. Att gilla Snoddas blev ett sätt att söka sina rötter, när den amerikanska masskulturen invaderade landet.


Poängen i den här historien är att Snoddas genombrott var iscensatt. Några år senare kom det fram att Hyland och Snoddas gjort upp allt i förväg. Alla vill se en stjärna födas och få vara med om en over-nite sensation. Kopplingen till Idol är inte särskilt långsökt, hela idol-konceptet är ju att vi ska få vara med när morgondagens stjärna föds. Samtidigt är det en dokusåpa, där vi lär känna de olika deltagarna, som nästan blir våra vänner. Man undrar förstås stillsamt hur mycket som är iscensatt för showens skull. Juryns sågningar och lovord är en viktig del av hela konceptet. Att de kanske tar i lite extra ibland är ingen orimlig konspirationsteori, alla vill göra ett bra jobb och få höga tittarsiffror. När man kommer in på medveten manipulation handlar det inte längre om idoljuryn, utan om hur hela marknadsekonomin fungerar.


Ett vanligt missförstånd är att kapitalismen skapar behov, som inte finns. Varför stånga sig blodig för något som folk inte vill ha, när man kan haka på spirande trender? Omvärldsbevakarna håller koll på vad som gäller hos trendsättande ungdomar, något annat vore tjänstefel. Man kan tex intervjua utvalda personer eller tjuvlyssna på snacket på nätet. Naomi Klein skriver om bro-ing, att tex skotillverkarna åker till svarta stadsdelar och frågar: Bro (brother), vad gillar du våra nya skomodeller?


Sedan drar det igång en cirkel, där drivkraften är att hänga med i det senaste och inte bli på  efterkälken. Pressen skriver om den senaste trenden och läsarna vill läsa mer om den, företagen tar fram nya produkter och konsumenterna vill ha just sådana produkter. Osv. Sedan händer det motsatta: Ett rykte sprids att trenden är död och alla vill hoppa av, det blir ungefär som när alla tror att en aktie ska sjunka och detta blir en självuppfyllande profetia.  Detta gäller mainstream eller huvudfåran, att något är ute kan vara ett plus om man intresserar sig för kult, alternativ, subkultur, motkultur eller det stofila.


På sätt och vis har konspirationsteoretikerna rätt i att egoistiska krafter styr världen bakom kulisserna. I det senmoderna samhället betyder den globala ekonomin mer än lokala (nationella) politiker. I princip är det bara de extremaste på höger- respektive vänsterkanten, som protesterar mot detta. De flesta politiker ser affärsmännen som föredömen och imiterar deras stil och klädsel. Går det bra för näringslivet går det bra för statsfinanserna. Ett börsras bland kapitalisterna i USA kan leda till ökad arbetslöshet i Sverige, ungefär som när en fjäril i Afrika fladdrar med vingarna och det blir storm i Ockelbo.


SANT ELLER FALSKT?


Skeptikern James Randi har lovat en miljon dollar till den som kan bevisa att något övernaturligt fungerar. Hittills har han fått behålla pengarna. Det bevisar dock inte att fenomenen inte existerar, bara att de är svåra att bevisa. När det gäller UFO (i bemärkelsen utomjordiska rymdskepp) är det objektiva svaret att man inte vet och kanske aldrig kommer att få veta. Att det saknas bevis för UFO betyder inte att det är bevisat att de inte finns. Det kan finnas UFO därute, men vi kanske aldrig får se dem.


Skeptikerna brukar uttrycka detta som att man inte kan bevisa något negativt, att något inte finns. Hur bevisar man att jultomten inte finns? Han kanske bara är bra på att hålla sig undan. Bevisbördan måste ligga på dem som påstår att något finns. Då brukar de troende börja tala om filosofen Karl Popper (1902-1994) och hans princip om falsifiering. De troende brukar säga att skeptikerna ska falsifiera sina egna påståenden om att UFO inte finns. Skeptikerna borde alltså försöka bevisa att  UFO finns. Ofta glömmer de troende att de själva i så fall borde bevisa att UFO inte finns!


Karl Popper menade att positiva bevis i form av försöksresultat inte räcker. Ett enda negativt bevis skulle ju göra dessa värdelösa. Man ska alltså försöka bevisa att en teori inte stämmer. Om det inte går stämmer den. Terorier som inte går att motbevisa är enligt Popper ovetenskapliga. Att tomten finns är alltså en ovetenskaplig teori. En ovetenskaplig teori går inte att motbevisa och därmed inte heller att bevisa.


Starka påståenden kräver starka bevis, brukar skeptikerna hävda. Om någon säger att han såg kungen på NK kan man tro honom på hans ord. Om någon säger att han såg kungen på en porrklubb kan man kräva någon form av bevis, tex andra vittnen. Det är mer troligt att den som gör påståendet tog fel eller såg någon som liknande kungen. Om någon påstår att kungen flög förbi i ett UFO och vinkade, kan man kräva mycket starka bevis. Att detta skulle ha hänt är mindre troligt än att vittnet drömt, inbillat sig eller minns fel.


Kunskapsrelativismen säger att något kan vara sant för en viss person. Sanningen eller kunskapen skulle alltså vara relativ. Denna teori faller dock på eget grepp. För att kunskapsrelativismen ska fungera måste just den teorin utgöra ett undantag och vara sann för alla!


PSYKIATRIFAKTORN


En god vän till mig är leg psykolog och träffar många konspirationsteoretiker i sitt arbete på den psykiatriska kliniken. Teorierna är ofta bisarra och ologiska: Varför skulle "Dom" bry sig om att fejka solnedgången varje kväll? -För att Carl Bildt betalar dem. -Varför skulle Carl Bildt kasta bort pengar på något sådant?


Ju mer han ifrågasätter teorin, desto mer övertygad blir teoretikern. Sammansvärjningen är så utbredd att uppenbarligen även psykologen är inblandad! Den här känslan av att alla i omgivningen sviker en används i många thrillers och skräckhistorier, tex Rosemary's Baby av Ira Levin.


Här kommer MIB (Men In Black) in. De som rotar i en konspiration blir ofta övervakade eller kontaktade av MIB. Andra blir avlyssnade av SÄPO, CIA eller Mossad. Att en spionorganisation intresserar sig för någon är iofs fullt möjligt. Det faktum att du är paranoid betyder inte att "Dom" INTE är ute efter dig. (Träffsäkert visat i filmen Conspiracy.com.) När förföljelsen bryter allt för mycket mot det normala i patientens kulturkrets (tex Sverige) talar man om bisarra vanföreställningar. Att lida av vanföreställningar är en del av definitionen på sjukdomen psykos. En svår psykos kallas schizofreni. Det har absolut ingenting med flera personligheter att göra, utan med det som tex Johan Cullberg kallar "jagets sjukdom". Jaget invaderas eller styrs utifrån, någon planterar in främmande tankar i hjärnan. Sådana sjukdomar är extremt påfrestande för patienten och kanske ännu värre för de anhöriga. Läs tex "Jag vill ha en egen måne" om Ted Gärdestads kamp mot sjukdomen.


Man behöver inte vara psykotisk för att träffa UFO-gubbar. Hypnogoga hallucinationer uppstår vid insomnandet och hypnopompa vid uppvaknandet. Sådana hallucinationer uppstår alltså i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Typiskt är att de börjar med en känsla av att någon annan finns i rummet. Det är även vanligt med sömnförlamning, som ger upplevelsen att någon trycker ner en i sängen.


Psykiatriska sjukdomar hanterar man för övrigt på samma sätt som alla andra sjukdomar:


1. Ring till Vårdguiden om du har frågor.

2. Åk till akuten om det är akut.


Bara någon procent av befolkningen har psykoser. Den vanligaste sjukdomen är depression, som närmare hälften kan drabbas av någon gång i livet. Det farliga med depression är att den kan ge självmordstankar. Modern behandling med antidepressiva läkemedel kan ofta ta bort sådana tankar och rädda liv. En gång började en polare snacka om sina självmordstankar. Det bästa jag kunde komma på var att visa honom mitt nya datorspel, som skingrade tankarna för stunden. Några dagar senare sökte han hjälp och blev frisk, som tur var. Idag hade jag ringt efter en taxi och åkt med honom till närmaste psykakut.


GENIALITET OCH GALENSKAP


Ibland hamnar vi i ett gränsland mellan genialitet och galenskap. Många kända konstnärer och kreativa människor har ju haft problem med missbruk och psykisk ohälsa. Samma egenskaper som öppnar individens förmåga till nytänkande tycks även öppna möjligheten till missbruk och psykisk sjukdom. Realitetstestningen gör att vi kan skilja på rimligt och orimligt, möjligt och omöjligt, fantasi och verklighet, dröm och vakenhet, inre och yttre verklighet. Det är samma realitetstestning, som hindrar kreativiteten. En del upplever sig som mer kreativa efter ett par glas och i vissa kulturer används psykoaktiva droger för att komma i kontakt med verklighetens icke-ordinära sidor. Övningar som brainstorming syftar till att koppla bort realitetstestningen och göra oss lite galnare än vanligt, för att kunna tänka i lite ovanliga banor och hitta nya vägar. Ytterst få får snilleblixtar vid skrivbordet under kontorstid. Ingivelserna kommer snarare på krogen, i badet, under promenader eller i sömnen, ofta som en blixt från klar himmel. Detta beror på att den strukturerade situationen vid skrivbordet under kontorstid ger ett strukturerat tänkande i gamla invanda hjulspår. När man går hem och kopplar av får det undermedvetna en chans att göra sig hört och presentera en okonventionell lösning.

  

Man kan spekulera i att de som saknar spärrar lättare kan använda sin kreativa potential, samtidigt som de saknar det skydd spärrarna ger. Däremot tycks resonemanget inte fungera omvänt. Missbrukare och psykiskt sjuka mår dåligt och hämmas av ångest. Den konst som producerades av psykotiska patienter före psykofarmakans införande var stereotyp och föga kreativ. Typiska uttryck var tex oändliga serier av likadana ansikten. De som på 1960-talet trodde att de skulle bli bättre poeter eller gitarrister av LSD kunde snabbt konstatera att den genvägen inte fungerade. Att vara psykiskt sjuk eller missbrukare garanterar alltså inte på något sätt kreativitet eller nytänkande.

  

Alla avvikare är inte galna. En gång i tiden ansågs den som trodde på en rund jord galen. Alla visste att jorden var platt, trots att grekiska matematiker många hundra år tidigare räknat ut jordens diameter genom att mäta skuggor. Problemet är att alla avvikare inte heller är genier. En del har helt enkelt fel, en del är bara udda, en del är kanske verkligen galna eller psykiskt sjuka. Man skrattade åt Columbus, men man skrattade åt byfånen också.  

  

Även detta är dock en förenkling. Man kan vara både geni och psykiskt sjuk. Ett känt exempel är matematikern John F Nash, som trots sin schizofreni kunde ta fram helt revolutionerande teorier för hur system fungerar. Detta ledde till att han 1994, vid 66 års ålder och efter 40 års kamp mot sjukdomen, fick nobelpriset i ekonomi. Hans liv är skildrat i den oscarsbelönade filmen "A beautiful mind" från 2001. 

    

En galning kan göra saker ingen annan törs göra. Därigenom kan gruppens galning få en kanaliserande effekt, genom att i de andras ställen bryta mot tabun eller säga saker som inte får sägas. De ryska "dårarna i Kristus" bröt mot de starkaste tabuna genom att kritisera tsaren och (låtsas) äta kött under fastan. Man brukar ge hovnarren samma roll, just genom att han var hovnarr kunde han kritisera kungen. Kungen kunde säga: Se, tom hovnarren får kritisera mig! I vår tid finns det hovnarrar i form av mediapersonligheter, som får säga riktigt fräcka saker.


  


Vad ska Amanda Jenssen sjunga?

I mitt förra inlägg skrev jag lite skämtsamt om de konspirationsteorier, med anknytning till Amanda Jenssen, som florerar på nätet. Nu ska jag ta upp något som absolut inte är en konspirationsteori: Att musikbranschen vill göra sina artister mer kommersiella. Det är ingen konspiration, det är företagsekonomi. Man driver företag för att tjäna pengar, genom att sälja varor och tjänster. Man måste ge folk vad de vill ha om det ska bli någon försäljning. En gång sade en produktutvecklare på ett stort amerikanskt företag till mig: Våra värsta fiender är inte konkurrenterna, det är vår egen marknadsavdelning. Det är inte så konstigt, det är marknadsavdelningen som har koll på vad som går att sälja. Den kreative utvecklarens produkter kan rent objektivt vara jättebra, men de kanske inte går att sälja. Välkommen till verkligheten!


Vår gamle bekant Sergei Rachmaninoff har sagt: "Music must come from the heart and go to the heart." Precis så vill vi se Amandas musik, den uppstår i hennes hjärta och går direkt till våra hjärtan. I en perfekt värld skulle det inte vara några problem. Kärleken, konsten och kvaliteten skulle segra. I världen som vi känner den säljer bra produkter inte alltid sig själva. Ett väldigt bra talesätt är: Det spelar ingen roll om du har rätt, när det är marknaden som styr. Musiken måste gå att sälja.


BRA ELLER SÄLJANDE?


Frank Zappa sade att hits som Bobby Brown finansierade avantgardistiska experiment som Bob In Dacron. En konstnär eller artist, som vill leva på sitt kulturutövande, måste anpassa sig till marknadens krav. Mer eller mindre. Mina visor har sjungits på nöjets estrader och Gud må förlåta mig somliga rader. För jag är ganska mager om benen, tillika om armar och hals. Det är inte så kul att svälta för den sanna konstens skull.


Ingmar Bergman fick kämpa i motvind och filmbolaget refuserade manuset till Det Sjunde Inseglet. När IB skulle åka till Cannes måste han låna pengar till biljetten av Bibi Andersson. Efter den kommersiella framgången med Sommarnattens Leende blev det annat ljud i skällan. Plötsligt fanns det pengar till alla hans projekt och han fick full konstnärlig kontroll. Paradoxalt nog kan alltså kommersialisering ge ekonomiskt oberoende och konstnärlig frihet.


Artister talar ibland om att hora eller fnaska, att sälja sig till tvivelaktiga uppdrag för pengarnas skull. Det gäller väl de flesta yrken, jag känner en vegetarian som jobbade på slakteri en sommar, knappast för att det kändes som ett meningsfullt arbete.


Om jag önskar mig swing och gamla schlagers med Amanda kanske någon säger, med ett hånflin: -Jaha, så Amanda ska åka runt på ålderdomshem och sjunga schlagers från 1940-talet? Då skulle jag svara: -Det har hon redan gjort. Hon åkte runt med Amanda And The Papas och spelade jazzstandards för gamla, sjuka och hemlösa.


Visst skulle jag bli jätteglad om Amanda gjorde ett debutalbum  med swing, gammal rock och egna visor. Frågan är om hon kan, vill, får och bör lanseras på ett sådant sätt. Om jag har förstått det rätt blir det mest nya hits (typ Do you love me) och några egna låtar. I sinom tid får vi säkert se henne som de karaktärer vi älskade i Idol, swingvokalisten (Dream a little dream of me), showartisten (Suspicious Minds), rocktjejen (I'm Just A Girl) och vissångerskan (Hallelujah). Just nu skulle jag gissa att man försöker lansera henne som en modern och cool artist med hitlåtar. En artist som Marie Picasso går troligen hem hos den äldre, lite bonniga, publiken. Kanske försöker musikbranschen istället göra Amanda till en artist för dem som är, eller skulle vilja vara, unga och coola.


Om man kunde beskriva Amanda Jenssen på en skärmsida vore hon inte så magisk och förtrollande som hon är. Det är hennes mångsidighet och alla paradoxer och motsägelser som gör henne intressant. Själva mångsidigheten är ju också en paradox, i själva verket stöper hon om all slags musik till sin egen. Hon är ingen imitatör, utan en ganska smal och specialiserad artist, som är väldigt bra på just vad det nu är hon gör. Nu ger jag upp försöken att beskriva Amanda Jenssen och istället försöker jag rangordna hennes 10 bästa idolnummer, efter hur mycket jag gillar dem just nu. Hur ser din Amanda-lista ut?


TIO I TOPP - HELA LISTAN


1. Hallelujah

2. Suspicious Minds

3. White Christmas

4. Unchain My Heart

5. Dream A Little Dream Of Me

6. I'm just a girl

7. Disco Inferno

8. Baby, Can I Hold You Tonight

9. Don't Hate On Me

10. No One


KONSPIRATION ELLER INTE? 


Att musikbranschen medvetet skulle förstöra Amandas karriär måste avfärdas som en orimlig konspirationsteori. Det vore både kapitalförstöring och en obetald och meningslös sysselsättning. Däremot är det inte helt omöjligt att de gör det av misstag. Samtidigt: Om Amanda är den vi tror att hon är, så låter hon ingen krossa hennes drömmar. Kanske spelar hon med ett tag, men kräver sedan större och störe eget inflytande. Kanske lanserar hon sig själv som en hitsångerska, för att få fart på karriären och en position i branschen. Kanske blir debutalbumet mycket mer Amanda än många av oss tror idag. Med Amanda Jenssen är bara en sak helt säker: Man vet aldrig vad man kan vänta sig av henne!

  


Amanda Jenssen-konspirationen avslöjad

"Dom" har sannerligen inte legat på latsidan och idag kan jag avslöja häpnadsväckande konspirationer med anknytning till allas vår Amanda Jenssen. 1. Amanda Jenssen är ett experiment i psykologisk krigföring genom Mind Control. 2. Lanseringen av Amanda Jenssen syftar till att förstöra hennes karriär. 3. Amanda-koden äntligen knäckt. Spåren leder till FRA, CIA, FBI, NSA och ABF.


Alla vet att Paul McCartney är död, beviset är en bild där han är barfota. Pss (på samma sätt) har det uppstått teorier kring Amanda Jenssen, om inte annat ett bevis på att hon är en stor stjärna och en fascinerande person, som sätter fantasin i rörelse. Nu behöver ju inte alla konspirationsteorier vara felaktiga, en gång i tiden betraktades det som en konspirationsteori att jorden var rund! Nedanstående teorier återges i befintligt skick i rent informationssyfte. Läs och döm själv!


1. AJ Mind Control

CIA hade MK Ultra, som skulle programmera folk till mördare. "Dom" har AJ Mind Control, som ska programmera folk att gilla ni-vet-vem. Idoljuryn spelade en nyckelroll i detta experiment. Deras ständiga lovprisningar var början på projekt AJ Mind Control. Visst ser Peter Swartling lite skum ut, när han sitter där och ler hemlighetsfullt med blicken belåtet vilande på Amanda Jenssen? Kishtis tårfyllda känsloutbrott och Daniels mer samlade lovprisningar får också sin förklaring genom denna teori. Metodskådespeleri på högsta nivå! Inom parentes sagt var naturligtvis alla omröstningar fejkade. Bakom kulisserna skrattar "Dom" ondskefullt: Mohohohohohaaaaa!


2. Lanseringen av Amanda Jenssen ska förstöra hennes karriär

Ett klart bevis för att "Dom" infiltrerat hela musikbranschen. Så här ser planen ut, som en gång för alla ska förstöra frk Jenssens karriär:


1. Gör henne känd genom Idol.

2. Ge henne en dålig hitlåt.

3. Spela ständigt låten på NRJ. Tvinga henne att sjunga den på Grammisgalan.

4. Lura henne att ge ut ett helt album med dåliga låtar.

5. Tvinga henne att sjunga dessa låtar i en turné på Sveriges coolaste scener.


Teori 1 och teori 2 tycks motsäga varandra, men vem har sagt att konspirationsteorier ska vara enkla? Nu raskt över till en teori, som jag har ljugit ihop alldeles själv.


3. Amanda-koden

Skuggan av en svart vinge faller över Globen, när "Dom" smider sina ondskefulla ränker mot hela mänskligheten. Amanda Jenssen är en påhittad karaktär, som spelas av två olika skådespelerskor. Den som är redo kan med egna ögon konstatera att:


1. Amanda är barfota, ett bevis på att hon är död.

2. Amanda ser ut som en person på scenen och en annan privat. Dessutom pratar hon på skånska och sjunger på stockholmska.

3. Den ena Amanda lever på skräpmat, den andra är vegetarian. Den ena gillar gammal swing och den andra nya hitlåtar. Osv.

4. Varför stavas Jenssen med två s? SS=Samman Svärjning!

5. På bilderna, som påstås föreställa Amanda som ung, faller skuggorna i ansiktet åt höger och skuggorna på marken åt vänster.

6. Om man skriver Amanda Jenssen på hebreiska och räknar ut tvärsumman blir den inte 666. "Dom" har tänkt på allt!

7. Om man tar Amandas längd och multiplicerar den med ett visst tal får man det exakta avståndet till solen.

8. Do you love me innehåller det subliminala budskapet "love me" dolt i texten. Om man spelar det baklänges blir det Em Evol.

9. Varför hade Carl Bildt så ful kavaj på Grammisgalan? Troligen är hela regeringen inblandad. Allians är ett täcknamn för Aliens.

10. Bob är det hemliga kodordet för hela projektet. Det syftar på den mördade Robert Kennedy.

  

När jag lyfter telefonluren säger någon "Säpo, var god dröj". Tavelförsäljare med utländskt utseende ringer på min dörr. Svarta limousiner med män i svart krypkör efter mig på gatan. Tevehallåor ger mig kodade budskap och menande blinkningar. Utomjordiska farkoster tar mig med på sightseeing i yttre rymden. Allt är alltså precis som vanligt, så jag tror inte att "Dom" har upptäckt min privatspaning ännu!


Beam me up, Amanda!

  


Amanda Jenssen, Janis Joplin och Bert

Igår var jag lite orolig över att Amanda Jenssen (kanske) var lite för hes och skrikig på grammisgalan. Idag är jag botad från dessa tvivel. Botemedlet var en scen med Janis Joplin från filmen om Woodstockfestivalen, scenen finns bara med på director's cut. Janis Joplin framför (och då menar jag verkligen "framför" och inte "sjunger") numret Work Me Lord. Janis ger begreppet "hämningslöst" en helt ny dimension. Hennes röst får Kenta och Christer Pettersson att låta som korgossar. Dessutom är det en fullständigt lysande performance, som ingen idag levande kommer i närheten av. Man kan verkligen snacka om att blåsa på, hon håller på att blåsa mig av stolen.


Samtidigt är det en tragisk bild av en självförbrännande konstnär, sönderrökt, söndersupen och sönderknarkad. Ett år och två månader senare dog hon av en överdos heroin, 27 år gammal. Janis Joplin hade ett stormigt förhållande med Country Joe McDonald i Country Joe & The Fish, som också uppträdde på Woodstock. På den första LP-skivan med CJ Fish finns en låt som heter Janis.


Förresten så uppträdde Amandas idol Melanie (Safka) på Woodstockfestivalen och sjöng två låtar, Beautiful People och Birthday Of The Sun. Hon är inte med i filmen om Woodstock. Melanie är idag mest känd för "Look What They've Done to My Song, Ma", trots att det inte var hennes största hit. En förklaring till detta kan vara att The New Seekers gjorde en populär coverversion. Enligt ett obekräftat rykte handlar texten egentligen om massakern i den vietnamesiska byn Song My. Amanda Jenssen har gjort låten i Idol, på Idol-CD:n samt live.


Missförstå mig rätt, jag menar inte att Amanda ska försöka skrika som Janis Joplin. För Amanda passar det kanske bättre att uttrycka starka känslor i nummer som Hallelujah. Amanda har (vad jag vet) aldrig pratat i media om Janis Joplin, däremot om sångerskor som Edith Piaf. Vad jag menar är det här: Om Janis Joplin, en av 1900-talets stora ikoner, kunde göra det hon gjorde, så kan Amanda blåsa på lite grann hon också. Alla kanske inte gillar det, men inte ens en extremt oförarglig artist som Lasse Berghagen är älskad av alla.


1. Upplev Janis Joplin på Woodstockfestivalen framföra Work Me Lord.

2. Försök tänka dig Amanda Jenssen göra något en tiondel så desperat på Grammisgalan.


Ganska häftigt eller hur? För att citera Björn Skifs: Härligt, härligt, men farligt, farligt. Idag tycker jag Amanda var supercool på Grammisgalan och på tevebilderna verkar publiken tycka likadant. Några klagar på att Amanda var för hes. So what? Hon kanske var förkyld.


KONSPIRATIONSTEORI #1


Som en extra bonus kan jag bjuda på en konspirationsteori, som jag hittat på alldeles själv. Jag upptäckte något sensationellt: Janis Joplin står barfota på scenen! Ringer det någon klocka? Det har funnits fler barfotasångerskor, tex i gamla melodifestivaler, men att Amanda skulle vara inspirerad av dem verkar inte troligt. Har jag upptäckt den hittills välbevarade hemligheten The Jenssen-Joplin Connection?


KONSPIRATIONSTEORI #2


Nu ska jag jobba på nästa konspirationsteori: Vad sade Amanda till Bert? Jag tycker det var livsfarligt coolt av Amanda att sätta sig hos Bert och skaka hans hand, efter det Bert har sagt om Amanda. Han har ju faktiskt varit mer oförskämd mot Amanda än mot Marie Picasso, skillnaden är bara att Amanda inte kommenterat elakheterna. Det har uppstått vissa obekräftade rykten om att Amanda Jenssen (AJ) har något ihop med Bert Karlsson (BK). Här är några förslag på vad de sade:

  

BK: Angenämt!

AJ: Ann Genämt? Då kanske du är släkt med Sven Genämt?


AJ: Jag ska sluta kalla dig babian!

BK: Varför det?

AJ: Det är en förolämpning mot babianerna.


AJ: Kallas du gris för att du ser ut som en gris eller låter som en gris? Om det är för att du låter som en gris är det ju riktigt...

BK: Grymt!


Nej, så gick det inte till. Bert såg för glad ut och Amanda är för snäll. Så här lät förstås deras samtal:


BK: Jag tar tillbaka allt dumt jag sagt. Hur mycket ska du ha för att börja jobba åt mig?

AJ: Ten cents a dance.

(Hysteriska applåder) 

  


Amanda Jenssen - dödsföraktande debutant

Amanda Jenssen gjorde en dödsföraktande debut på Grammisgalan. Istället för att sejfa hårddrog hon sin speciella stil och gjorde en betydligt mindre slätstruken tolkning av debutlåten än på singeln. Amanda visade att hon är en (i dubbel bemärkelse) smal artist, som inte inordnar sig i ledet. Hennes framträdande lämnar knappast någon oberörd. Det enda de flesta tycks vara överens om idag, är att hon är både snygg och cool som person. Själv blev jag nästan lite rädd när hon blåste på för fullt, men efter att ha sett framträdandet några gånger inser jag att det är riktigt bra, med hög amandafaktor. Det finns tillräckligt med vanliga människor i världen och vi behöver fler ovanliga människor som Amanda Jenssen. Inga stora konstnärer har blivit stora genom att vara okontroversiella. Att gå sin egen väg är aldrig enkelt. Nationalhelgon som Strindberg och Bergman blev sågade och refuserade i början av sina karriärer, så varför skulle alla gilla allt debuterande Amanda Jenssen gör?


Förra gången i Globen var det värsta som kunde hända att Amanda kom tvåa i Idol. Då var det talangjakt och hon jämfördes bara med andra idoldeltagare. Igår stod allt på spel och hon konkurrerade med eliten. Någon annan hade kanske förlagt debuten till Bingolotto, bara Amanda är tänkbar i ett sammanhang som det här. Jag börjar måla upp mardrömsscenarion för min inre syn: Tänk om hon glömmer texten, snubblar, får blackout, kräks eller svimmar? Tänk om det blir pinsamt tyst efter hennes framträdande? Tänk om hon blir utbuad? Tänk om kompet, ljudet, ljuset eller videotekniken inte fungerar? Tänk om hon går över gränsen när hon kommer med den överraskning jag är säker på att hon kommer att ge oss? Om jag känner artisten Amanda Jenssen rätt blir det hämningslöst och maximalt risktagande. Går det så går det, går det inte - so what? Yankee Doodle Do or Die.


Amanda presenteras som något av galans efterlängtade huvudnummer. Bara en sån sak. Blått och rött ljus på scenen, rosa på musikerna. En gammal ljustekniker berättade för mig att rosa får folk att bli vackrare, blått får dem att se skumma ut. Tänk om någon sätter grönt ljus på Amanda!


Musiker i enhetlig klädsel, akustisk flygel, blås och stråkar. Klar storbandskänsla. Nu har bandet, Amanda och alla tekniker knappt fyra minuter på sig att övertyga världen. Det blir inga omtagningar och ingen ny chans. Bandet spelar ett intro och alla väntar på stjärnan. Ett draperi dras undan och Amanda Jenssen gör entré - i kolorerat mörker! Var är följeljuset, har ljusteknikern somnat? Framme vid mikstativet är det åtminstone ljust. Jenssen är stylad med hög amandafaktor. Axelbandslöst rött fodral, slitsat till troskanten. Uppsatt hår, glansigare läppstift och längre svalvingar än någonsin. Matchande stilettklackar, inga bara fötter i afton. Det är doft av 40- 50- och 60-tal, men i Amandas moderna tappning.


Den första versen sjunger hon med mjukare och jazzigare röst än på skivan. I refrängen blir det rockigare och på "meee" är hon hesare än Christer Pettersson. Den råa dissonansen träffar mig som en knytnäve i solarplexus. Vad ska folk tycka? Orkestern tutar på och Amanda dansar lite åt sidan, följeljuset hänger med. Bert Karlsson har sagt att hon dansar som en lyftkran, men jag tycker det ser ganska bra ut.


I andra versen är rösten mer dynamisk, det är den Amanda jag tycker allra bäst om. Andra refrängen kryddas med kvidande glissandon varje gång hon tar i lite extra, det är ett högt spel med tanke på anklagelserna om falsksång, men jag tycker det låter underbart sensuellt. På "meeee" hörs Chrille, eller det kanske är Janis Joplin, från andra sidan. Det här är röstkonstnären Amanda Jenssen, som dödsföraktande spelar ut hela sitt register.


På "down" sjunker hon ner på huk. Kamerorna tappar bort Amanda och när hon reser sig upp får vi en närbild av baksidan på hennes lår. Cheezus, har någon ballat ur eller är det jag som är överkänslig?


La la la la la sjunger Amanda och promenerar ut på scenbryggan som om den vore en catwalk. Nu är det fullt ut och hela vägen som gäller. Hög amandafaktor, som bara kan leda till två slutsatser: Antingen är hon ett geni eller en komplett idiot. Ordet lagom tycks inte existera för frk Jenssen och kontroversiell är bara förnamnet. Det här är inget nytt, redan före den första auditionen sade Amanda: Antingen kommer de att tycka jag är skitbra, eller så kommer de att hata mig. Amanda lämnar inga reservutgångar för mellanmjöksdrickare, det är antingen eller.


Nu kommer något helt oväntat: Amanda går ner från scenen, ut bland borden - och sätter sig bredvid Bert Karlsson. Fortfarande sjungande greppar hon ett champagneglas och skålar med kameran. När man tror hon ska svepa glaset ställer hon ner det, sträcker sig mot Bert Karlsson och skakar hand med honom. Bert skrattar gott och verkar trivas. Amandas händer skälver som lärkvingar och när hon tar en välförtjänt klunk ur glaset håller hon det med båda händerna för att inte spilla. Detta är det enda synliga tecknet på den enorma upp- och urladdning hon nyss måste ha upplevt.


Jag ser numret några gånger till och glömmer snabbt min kritik mot produktionen. Ljudet är perfekt, ljuset är läckert och kameravinklarna är helt okej, åtminstone för en amatör som mig. Amanda har lite svårt att hitta rätt kamera ibland, men lyckas ändå etablera den ögonkontakt som framkallar gåshud och rysningar.


Jag blir golvad, som vanligt. Det är fullständigt ofattbart att den här otroliga kvinnan är en 19-årig debutant. Från vilken planet kommer detta underverk? När jag ser Amanda ser jag samma eviga urkraft, som fick den första människan att måla en uroxe på grottväggen. Konsten är evig, men konstnärerna växlar.


Som en hyllning till modet att vara annorlunda avslutar jag med en sammanfattning, skriven som om vi befann oss i den 10 januari 1942.


Unga frk Jenssens debut i kgl huvudstadens societet blev en formidabel succés. Till ackompanjemang av ensemblen Damn (enligt uppgift tillresta ända från Timbuktu) framförde käcka Amanda stycket "Do you love me", en foxtrot i amerikansk stil. Den trallande jäntan var alla tiders och bjöd på både koreografi och sex appeal. Som avslutning spexade den jättesöta röstkonstnären med grosshandlare Karlsson från Skara. Den blonda vokalistens första grammofonskiva torde kunna bli en landsplåga bland såväl swingpjattar som nalensnajdare. Lägg namnet A. Jenssen på minnet, tösen kan komma att gå långt, sanna mina ord.


Aftonbladet skriver om grammisgalan här: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1596527.ab


Amanda Jenssens sexiga scenmagi

Ingen kan ha missat att musik, mode och media präglas av sex. Amanda Jenssen har beskrivits som en ovanligt sexig artist och denna egenskap sägs förklara hennes framgång. Det är inte så enkelt som att en så tilldragande kvinna som Amanda får manliga, heterosexuella fans. Musik är inte pornografi. Anja Hirdmans doktorsavhandling Tilltalande bilder (2001) förklarar varför media är fullt av sexiga kvinnor. Kort sagt ser män löften om sex, alltså drömflickor. Kvinnor ser löften om att bli lika sexiga själva, alltså föredömen. Därför kan en sexig kvinna få unga och gamla, kvinnliga och manliga fans i alla åldrar och av alla läggningar. Billy Butt gör bedömningen att Amanda har unga, modemedvetna fans, medan en artist som Marie Picasso går hem hos pensionärer. Det är inte så konstigt, Amanda är cool, spännande och moderiktig, medan Marie Picasso mer verkar vara en snäll och vanlig tjej med fin röst. För en artist av Amandas typ är alltså sexighet (ännu) viktigare än för Marie-typen.


Politikern och feministen Gudrun Schyman har sagt att hon hatar push-upbehåar. Jag tror sådant skrämmer bort många från feminismen. De flesta tjejer jag känner tror att feminister vill att skillnaden mellan kvinnor och män ska försvinna. Egentligen är feminism att kvinnor och män ska ha lika mycket makt i samhället. Om en kvinnlig artist är ett föredöme när det gäller att inte låta männen bestämma, kan man nog säga att hon är bra för feminismen. Det är väl ungefär det man menar med girlpower, ett ord många hellre använder än det mer kontroversiella ordet feminism. Amanda har aldrig talat för eller mot feminism, men jag tycker hon är ett föredöme för kvinnor genom sin självkänsla och konstnärliga kompromisslöshet. Någon annan hade kanske låtit ett skivbolag göra om henne till en ny den-eller-den.


Vi ska nu göra en resa genom den västerländska sexiga sångerskans historia. Samtidigt (och det är därför jag skriver här och inte någon annanstans) blir det en resa genom Amanda Jenssens möjliga musikaliska rötter. Jag tycker mig se hur hon hämtat inspiration från en stor del av 1900-talet, precis som hon själv säger att hon har gjort.


DET GLADA 1920-TALET


Det var under det glada 1920-talet, då kvinnans frigörelse tog fart, som sexualiteten gjorde entré i populärmusiken. I princip handlade alla schlagers, som sjöngs av kvinnliga artister, om sex. Min favorit Elslie Carlisle gick för långt en gång och skivbolaget återkallade skivan. För några år sedan släpptes den på CD och texten är faktiskt ganska vågad. "He never misses when be brings out his big artillery" kan inte tolkas på så många sätt. Störst av alla var den idag totalt bortglömda Ruth Etting, 1920-talets stora sexsymbol och superstjärna. Hennes största hit (och mitt personliga val) hette Ten cents a dance och handlade om en dansvärdinnas eländiga liv, ett snäpp ovanför prostitution. Man gjorde för övrigt en bra film om hennes liv, Dej ska jag ha (Ten cents a dance) med Doris Day och James Cagney. (Observera den svenska titelns humor dej=Day!)


Amanda Jenssen har kanske sina rötter i 1920-talet när hon skämtar om sex. Att göra detta i ett familjeprogram som Idol är en svår konst och få vågar ta risken att det ska bli plumpt eller pinsamt. Min favorit är när hon säger att hon myser med sig själv och publiken skrattar åt tvetydigheten. Istället för att fnittra generat ser hon rakt in i kameran och replikerar blixtsnabbt: -Inte på det sättet...gitarr! Sedan har både Jenssen och Jihde svårt att hålla sig för skratt under resten av intervjun. Lika tuff var en flapper, 1920-talets kvinnoideal, som hade kort kjol, körde bil, gick på barer, raggade karlar och dansade hela natten. Svensk films främsta flapper var Tutta Rolf. Hon skulle ha fyllt 100 år 2007 och detta uppmärksammades av tex Kungliga Svenska Stofilsällskapet, telegrambyrån Stupido och föreningen Pilsnerfilm i Fokus. Ett tjugotal personer deltog i firandet på gamla visningsbiografen Opera i Råsunda Filmstad, så helt bortglömd är hon inte. Min favoritlåt med frk Rolf är tveklöst "En stilla flirt" från filmen med samma nam.


PERIODEN 1935-1959


Efter 1920-talet hände det inte mycket. Om man jämför undersökningarna Davis 1929 och Kinsey 1953 är de amerikanska värderingarna ungefär desamma. I USA präglades perioden efter 1935 snarast av ökad censur. Både Jean Harlow och Betty Boop var för sexiga och gjordes om av filmindustrin. Betty Boop var en tecknad, till en början mycket sexig tjej. När Carola jämförde Amanda med Betty Boop menade hon säkerligen den tidiga, ocensurerade karaktären.


Sångerskor som Ulla Billquist och Harmony Sisters fick sjunga sentimentala schlagers om moraklockor och äppelträd. När skivbolaget krävde att Harmony Sisters skulle sjunga in Konvaljens avsked vägrade systrarna Valtonen först: -Inte den där äckellåten! När systrarna skickades på turné till Tredje Riket var det inte tal om att ha ett engelskt namn, sjunga på engelska eller sjunga musik med judiska kompositörer, textförfattare eller förläggare. I restaurangerna satt det skyltar med texten "Swingtanz verboten", förbjudet att dansa swing. På den tiden sågs swing som en svart, judisk, anglosaxisk och dekadent form av urartad konst. En propaganda-affisch mot urartad konst pryds av en karikatyr av en svart swingmusiker med en judestjärna på kavajslaget!


När en tonårig Alice Babs sjöng swing kallade kyrkoherde Grände henne för en andlig mul- och klövsjuka. Många såg på fullt allvar Swing it magistern som ett hot mot ungdomens moral och mentala hälsa. Mot den bakgrunden kan man förstå att swingsångerskor inte ålade sig på golvet. Visst handlade allt om sex, men de måste använda små medel. Alice Babs kännemärke var att hon höll ett pekfinger i luften, en gest hon lärt sig av Cab Calloway. Jag vet inte om Amanda sett mycket gamla jazzfilmer, men i numret Dream a little dream of me uppträder hon som en fulländad, sexig swingsångerska. Med små rörelser, blickar och leenden förför hon sin publik. precis som de klassiska stjärnorna gjorde när det begav sig. Då stod sångerskorna stilla vid mikrofonen, när Alice Babs vid ett tillfälle tog ett par danssteg med Thore Ehrling sågs detta som en otrolig scenshow. Om någon vill upptäcka den tidiga Alice Babs rekommenderar jag filmen (finns utgiven på video) Swing it magistern. Dels är  den en tidsmaskin till 1940-talet, dels får man se Alice Babs, i vit långklänning och med tårarna strömmande nedför kinderna, framför ett storband, sjunga Regntunga Skyar i den magnifika finalen. Den scenen är en av få saker som kan få mina ögon att tåras. I vanliga fall brukar bara lökhackning fungera. Jag hoppas Amanda inte får för sig att göra en re-make av den scenen i någon rockvideo, då skulle jag dö! (Men det vore å andra sidan ett skönt sätt att dö på.)


1960-TALET


Först på 1960-talet kom en ny sexuell frigörelse, jämförbar med den på 1920-talet. Mina favoriter från den tiden är Shangri-Las. De kunde göra något supersexigt av en liten suck eller morrning. Några år senare knarkade en av tvillingarna ihjäl sig, tyvärr var det inte bara sexualiteten som befriades på 1960-talet. När Grace Slick, sångerska i Jefferson Airplane, sjunger White Rabbit handlar det om både knark och sex. Båda sakerna hade varit förbjudna, åtminstone för den vita medelklassen, så somliga betedde sig som småbarn i en karamellbutik. Mot slutet av 1960-talet blev hippies yippies och det politiska engagemanget blev en tredje faktor i popmusiken. Som jag skrivit tidigare är populärmusiken fortfarande starkt påverkad av 1960-talet. Amanda Jenssen är inget undantag och när hon låter lite som Shangri-Las känns livet underbart.


1970-TALET


1970-talet var inte i första hand disco, utan de tuffa rocktjejernas decennium. The Runaways lyckades bli portförbjudna på Gröna Lund genom att hetsa publiken till upplopp, en merit inte många artister kan skryta med. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg låter Amanda en hel del som sångerskan Cherie Curry, i början på Do you love me. Punken införde helt nya element i begreppet kvinnlig sexighet. Ett ganska extremt exempel är The Plasmatics sångerska Wendy O Williams (1949-1998). Ingen har jämfört henne med Amanda, men Carola tyckte att Amanda påminde om Nina Hagen.


1980-TALET


Efter 1970-talets sprit- knark- och sexorgier hade många fått nog. Ungdomarna blev prydare än sina föräldrar och en konservativ, moralistisk och högerkristen våg drog över världen. AIDS gjorde inte saken bättre. Man talade föraktfullt om det dekadenta 1970-talet. Idealet blev en tonårig businesskvinna, en yuppietjej i kontorskläder. Höjden av trendighet var att bo i innerstaden, cykla, äta sallad, träna bodybuilding och framförallt att gå på innekrogen och dricka - isvatten! Amanda Jenssen gör en perfekt 80-talstjej i det underskattade numret Tainted Love. Hon både ser ut och låter som Kim Wilde, inklusive den osäkra blicken. Precis så skulle en sexig sångerska se ut på 80-talet.


1990-TALET


Sedan mitten av 1990-talet har värderingarna blivit mer frigjorda och vi är tillbaka på samma nivå som i slutet av 1970-talet. Media översvämmas av sex och några börjar tycka att det har gått för långt, men än synes ingen konservativ motreaktion. Amanda är ett bedårande barn av sin tid och visade redan i Idol att hon kan göra dagens listlåtar till sin egen musik. Amandafaktorn innebär mycket, men bland annat att det alltid blir sexigt i ordets bästa bemärkelse.


EN OBRUTEN TRADITION


Mot den historiska bakgrunden är det kanske lite lättare att förstå hur Amanda skapar sin sensuella, sexiga scenmagi. När hon står framför oss är hon den senaste i en lång, obruten tradition av kvinnliga artister. I hennes konst kan man höra ekon från svunna tider: Från Ruth Etting, Elslie Carlisle, Jean Harlow, Tutta Rolf, Peggy Lee, Marilyn Monroe, Shangri-Las, The Runaways, Deborah Harry och Kim Wild ända fram till samtida artister som Gwen Stefani och Christina Aguilera.


Amanda Jenssen: Do you love me?

Amanda Jenssen har tagit steget från Myspace till Veckans Smashhit i NRJ, när det gäller lanseringen av hennes nya låtar. Bara en sån sak. Dessutom slipper hon ge ut den förskräckliga vinnarlåten som debutskiva. Hur låter då Do you love me, hennes första inspelning efter Idol? Det krävs kanske några lyssningar, innan man lär sig uppskatta den.


Första gången jag hör den är det inte mycket 60-talskänsla. Amandas röst är rockigt kall och hård, men i refrängen lossnar det när hon börjar småjazza lite. Det känns lovande att låten blir bättre och bättre, de första sekunderna visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka. Är det här verkligen en låt, som tar vara på Amanda Jenssens talang och låter henne spela ut hela sitt register? Jag är intresserad, men inte golvad.


Andra gången är Do you love me mycket bättre. Visst är det blås och motownkänsla. Visst är det Amandas röst med lite lagom skarv, heshet, svajiga toner och jazzfeeling. Visst fastnar refrängen. (Men inte lika mycket som "Alla som inte dansar är våldtäktsmän", som ständigt surrar i mitt huvud för närvarande.) Jag ryser till när hon tar i lite extra på första stavelsen i mo-ney. Den här gången blir jag berörd.


Texten verkar otroligt banal, men den ska kanske tas med humor. En gång försökte musiksverige skapa en kvalitetshit. Landets två främsta jazzkompositörer, paret Dominique, skrev musiken. Akademiledamoten och poeten Lars Forssell skrev texten: Dina bröst är som svalor som häckar. Denna lyrik framfördes av en ung Clabbe, med en grymt tuff cigarrett-tändare av engångsmodell i ett snöre om halsen. Hitlåtar behöver alltså inte ha så djupsinniga texter.


Medan NRJ spelar No One med Alicia Keys (juryns utmaning till Amanda) funderar jag över det jag läst på nätet. En del hardcorefans hade väntat sig något tyngre och verkar lite besvikna, några tycker att Amanda skulle ha valt mer erfarna låtskrivare. Jag tror vi får se tyngre grejer och mer känsla på det kommande albumet, det här är trots allt gjort enligt specifikationen för en hitsingel, ett örhänge som ska kunna visslas av varje cykelbud på stan. Dessutom är Amanda en showartist, kanske får vi se mirakel på scenen under grammisgalan?


Vid den tredje lyssningen sitter allt på plats. Musiken gungar och svänger. Amandas tuffa rockröst för tankarna till 1970-talets Cherie Curry, The Runaways vokalist som var 16 år när gruppens debutalbum producerades av Kim Fowler. Jag tycker fortfarande att Cherie Curry sjöng mycket bättre än Joan Jett, andravokalist i "Fowler's Teen Teasers". Det är få tjejer som har det där lite hesa rivet i rösten när de sjunger rock. Amanda Jenssen är en av dem.


I refrängen byter Amanda skepnad och påminner istället om Nina Perssons beppejazziga sångstil på The Cardigans debutalbum. Mest påminner Amanda ändå om sig själv - och hon blir bara bättre och bättre. Till slut bjuder hon på de kvidanden, stönanden och glissandon jag längtat efter, serverade på ett sätt som slutgiltigt säkerställer amandafaktorn i den här låten. Det är coolt, sensuellt, sexigt och helt enkelt fruktansvärt vackert.

  

Den fjärde gången blir jag golvad och tar den charmiga bagatellen till mitt hjärta. I befintligt skick, med hull och hår, utan förbehåll. Äntligen är min inre våldtäktsman utbytt mot frasen "mo-ney makes the world go round". Do you love me? Do I love you? Du har gjort det igen, tjejen! Fy fan vad jag älskar dig!


Amanda Jenssen - nostalgins drottning

Amanda Jenssens debutsingel Do You Love me har satt fokus på den ständigt aktuella 60-talsretron. Smashiten är ingen nostalgifest, men influenserna från 1960-talet är ändå tydliga. I sammanhanget tycker jag det riktigt intressanta egentligen är att Amanda är så ute att hon är inne. Att vara ute är lätt, men att vara så ute så man är inne är desto svårare. När andra håller fingret i luften för att känna vart vinden blåser tycks Amanda Jenssen göra som hon behagar. Bartendern  Jenssen kan blanda ingredienser, som borde vara hopplöst ute, till en frisk och fräsch cocktail. Hur hon åstadkommer denna magi är obegripligt och just därför förtrollar hon oss.


Varför är vi så svaga för retro, nostalgi, kult och det direkt stofila? Kanske för att vi behöver något att hålla fast vid när utvecklingen går snabbare och snabbare. Under jägarstenåldern varade ett mode i tusentals år och det måste ha varit en dålig tid för trendorakel: Stenyxan är här för att stanna och kommer att vara en stabil trend de närmaste tiotusen åren. En annan tänkbar förklaring är att återanvändningen behövs, efter ett tag har tex alla kjollängder eller färgskalor använts i modet.


Att just 1960-talet spelar så stor roll inom retro och nostalgi kan ha många orsaker. Både musikaliskt och kulturellt var 1960-talet en brytningstid, som gör decenniet till en guldgruva för den som söker inspiration. Musik är ingen ö. Musik är kanske det tydligaste sättet att konsumera identitet och grupptillhörighet: Han är en typisk rockabilly, hon är en sån där blackmetalbrud. Den alltid lika cyniske Frank Zappa sade att musik främst är ett sätt att sälja kläder.


Allra viktigast är kanske kopplingen mellan musik och sex. En sexig artist är ett objekt för unga och gamla, kvinnor och män av alla läggningar. Unga flickor ser en förebild och säger till sina kompisar: Klä er som Amanda, så blir ni oemotståndliga för alla killar. Andra ser sin perfekta flickvän materialiseras i kött och blod- out of my dreams and into my heart. Att vara idol är alltså ett hårt jobb, men någon måste göra det. Idoldyrkan är knappast något nytt, enligt en del historiker var romartidens gladiatorer sin tids motsvarighet till våra tuffa, manliga rockstjärnor. När Gustav V (kungens farfars far) gifte sig med den 18-åriga Victoria blev hon stor idol och alla svenska tjejer skulle ha victorialugg. På The Beatles konserter skrek flickorna så ingen kunde höra hur musiken lät, där ligger senare tiders pojkband i lä. I sammanhanget behöver man knappast påminna om Elvis Presleys höftrörelser. På 1950-talet präglades det vita medelklass-USA av prydhet och hyckleri, om Elvis fick synas på teve måste han stå stilla eller bara visa överkroppen.


Den sexuella revolutionen på 1960-talet påverkar fortfarande den västerländska kulturen. På några år gick USA från Kinseyrapportens dubbelmoral till en modern syn på kvinnlig och manlig sexualitet. Sverige hade tjuvstartat några år tidigare och den svenska synden väckte skräckblandad förtjusning över hela världen. Först i slutet av 1970-talet hade den amerikanska frigjordheten hunnit ikapp den svenska, men grunden lades under 1960-talet. I 1960-talets sexuella revolution hade musiken en nyckelroll. Det är svårt att tänka sig minikjolar utan The Beatles, Andy Warhols filmer utan Velvet Underground eller fri kärlek utan Jefferson Airplane. Cim Efraimsson (sourze.se) förklarar på ett briljant sätt Amanda Jenssens roll som sexsymbol:


"Jag finner bara fler och fler kvalitéer ju mer jag söker, hos Amanda, jag ser en Robyn, en Cardigans-Nina, fast så unik, annorlunda, fräsch. Precis vad vi behöver. Så otroligt sensuell. Jag ser inget sexigt i Marie, det gör jag i Amanda. Hon älskar med låten, med kameran, med golvet, med publiken. Och sex, mina vänner, sex säljer. Otvunget sex, framförallt. Amanda är född till stjärna."


Denna otvungna sexighet blev möjlig i och med med 1960-talets sexuella kulturrevolution. Sex hade alltid genomsyrat musik, mode och kultur, men först på 1960-talet blev det möjligt att tala klarspråk. Regissören Billy Wilder sade tom att han skulle ha velat göra The Seven Year Itch med Marilyn Monroe (1955) på 1960-talet, så han hade sluppit undvika alla antydningar om sex i filmen.

  

Musikaliskt är 1960-talet ett verkligt smörgåsbord, för den som vill hitta inspiration. Det viktigaste årtalet är kanske 1962, året efter bytte radioprogrammet Rock 63 namn till Pop 63. Slipsar och Love me do ersattes några få år senare av halsband och Sgt Pepper. Det är en avgrund mellan tidiga idoler som Bobby Rydell och senare hjältar som Hendrix och Mothers of Invention. Det naiva kärleksbudskapet från 1966-1967 ersattes snabbt av politisk medvetenhet och frigörelse på alla områden. Knarklangarna i Height-Ashbury bytte på ett par år ut blommorna i sina händer mot skjutvapen. Ett samlingsalbum med Country Joe &  The Fish hade det talande namnet From Height-Ashbury to Woodstock. Sällan har så mycket hänt inom populärmusiken på så kort tid.


Retro är inte samma sak som kult eller stofilt. Retro kan vara en bred trend, medan kult och stofilt i likhet med avantgarde per definition bara kan uppskattas av en minoritet. Alla kan hoppa på retro, men Amanda använder kult och stofilt för att skapa något eget och unikt, som dessutom kan uppskattas av majoriteten. Amanda Jenssens entré som swingsångerska i Idol var (åtminstone för mig) fullständigt osannolik. Som speakern på idolvideon säger: -Skulle publiken uppskatta Amandas unika stil? Vad gör hon efter att ha spelat så högt, blivit godkänd och gått vidare? Jo, tjejen sjunger en idag ganska okänd 60-talslåt med klara 20-talsinfluenser, dessutom i den ännu mindre kända orginalversionen med Melanie Safka. Hur cool som helst berättade hon i Idol att låten egentligen var hopplös i sammanhanget, men det värmde när publiken tog till sig hennes excentriska låtval. Många med mig häpnar över hennes dödsföraktande risktagande, som hon själv tycks ta med en klackspark. Trots att detta borde ha förberett mig, så var jag tvungen att se hennes julvideo med White Christmas flera gånger, innan jag förstod att det var på riktigt.


Andra är glada om de lyckas få lite 60-talskänsla i sina arrangemang. Amanda Jenssen har redan visat att hon kan göra sina personliga versioner av låtar från 1942 till 2007. Dessutom kan hon blanda olika influenser på ett sätt som, åtminstone för någon som är född 1988, måste vara fullständigt unikt.


Står Amanda Jenssen på prispallen nästa gång hon är med på grammisgalan? Redan före idolfinalen förutsade Billy Butt (sourze.se) att Amanda kommer att erövra flera priser på nästa grammisgala och det blir väldigt spännande att se om han får rätt.


Därför platsar singeltjejen Amanda Jenssen på Grammisgalan

Ett av Amanda Jenssens bättre nummer i Idol var Vincent Pontares Don't hate on me. Hennes första singel Do you love me är också skriven av Pontare. I allehanda.se http://allehanda.se/avdelning/noje/18990 berättar låtskrivaren om singeln och sitt samarbete med Amanda Jenssen. Han utesluter inte att det kan bli mer samarbete mellan norrlänningen och skånskan (båda har flyttat till Stockholm för karriärens skull) i fortsättningen, till att börja med kommer han att skriva låtar till Amandas kommande debutalbum.


Hur låter då debutsingeln? Enligt Pontare skiljer den sig från hans vanliga stil, den är mer akustisk och mer influerad av Amandas 60-tal, det jag kallade visfaktor och stofilfaktor i ett tidigare inlägg. Vincent, Mack och Astma, som ligger bakom singeln,  har tidigare varit påverkade av hip-hop, reggae och pop, men det här är mer åt rockhållet för att passa Amanda Jenssens speciella röst. Arrangemanget är enligt Vincent Pontare i motown-stil med riktigt blås och riktiga stråkar, för att ge den rätta 60-talskänslan.


En gång tänkte jag att det skulle vara kul att höra Amanda sjunga i en Phil Spector-produktion och det verkar alltså nästan som om jag blivit lite bönhörd. Nu är det bara att se fram mot den storstilade premiären i Globen på onsdag.


Expressen.se reder ut varför Amanda Jenssen och inte idolvinnaren Marie Picasso platsar på grammisgalan. http://www.expressen.se/noje/1.991697/picasso-platsar-inte-pa-grammis - Det kändes som om Amanda passade bra i sammanhanget. Marie har aldrig figurerat i diskussionen, säger Mathias Bridfelt, artistansvarig.-Det är ju så att Grammisgalan alltid är en het potatis när det gäller vem som ska få stå på scenen. Vi vill inte att det ska finnas en stereotyp tanke. Det är en unik grej att Amanda står där. Jag fick lyssna på den första singeln och det lät väldigt, väldigt bra. Det känns som att Amanda kommer att hålla länge. Hon var en rätt ingrediens i Grammis, förklarar han. Katinka Hollenberg på Maries och Amandas skivbolag Sony BMG uttrycker sig mer diplomatiskt: Grammis har ingenting med Idol att göra. Marie är ute på signeringsturné och har fullt upp. Artikeln berättar dessutom att Amanda i Globen kommer att kompas av Timbuktus band Damn, som enligt vissa rykten även ska figurera på debutalbumet.


Även på aftonbladet.se finns en artikel om Amandas debutsingel, det kommande albumet och framträdandet på Grammisgalan. http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article1565167.ab


Vad säger Amanda Jenssen själv om att få lansera sin debutsingel i ett så osannolikt prestigefyllt sammanhang?  "Det känns otroligt gött att äntligen få göra min egen grej fullt ut och det ska bli jättekul att visa upp en del av det på just Grammisgalan", säger hon med sin vanliga kombination av självförtroende och ödmjukhet, enligt tv4.se http://tv4.se/601453.html 


Amanda Jenssen sjunger i Globen - igen!

Snacka om proffsig lansering! Amanda Jenssen kommer att uruppföra sin första singel "Do you love me?" i Globen, med den svenska musikeliten som publik. Kan det bli mer rätt än så? Svar nej.

Nu på onsdag den 9 januari arrangeras Grammsigalan i globen. Som grädde på moset bjuds den svenska musikbranschen alltså på skönsång av Amanda Jenssen, som nu uppenbarligen rivstartat sin karriär. Alla vi som gillade Amanda Jenssen, när vissa sk musikexperter sade att hon var överskattad och skulle vara bortglömd inom sex månader, applåderar med ett skadeglatt leende. Ha ha, där fick ni! Amanda får sin revansch för att hon missade förstaplatsen och står åter i Globen, bara några veckor efter idolfinalen. Slutet gott, allting gott. Slutet? Nej, snarare är det som Winston Churchill uttryckte saken:

Det här är inte slutet.
Och det är inte heller början - på slutet.
Men, kanske, är det slutet på början.

Trevlig helg, alla musiclovers!

Jakten på Amanda Jenssens musikaliska hemlighet

En artist måste vara lite lagom mystisk för att bli intressant. Likt sfinxens hemlighet inbjuder Amanda Jenssens unika konstnärliga koncept till spekulationer och funderingar. Några ledtrådar kanske finns i hennes sätt att göra en personlig blandning av olika genrer, inne och ute, gammalt och nytt. 


EN COOL AVVIKARE


Mycket i Amanda Jenssens artistiska koncept är helt ute och just därför blir hon så fruktansvärt inne. Att Amandas ovanliga stil gått hem i stugorna är egentligen mot socialpsykologins grundläggande principer. En okänd person (dvs med låg social status) ska inte få bryta mot modets oskrivna regler, utan att stämplas som byfåne. Bara personer som redan innehar en position i hierarkin brukar kunna vara trendsättare. Amanda har kanske inte läst boken, hur som helst har hennes egensinniga stil blivit en kommersiell succé. En avvikare som Eilert Pilarm har också blivit känd och gett ut skivor, men han lanseras som tönt och anti-hjälte. Amanda är raka motsatsen till byoriginal som Eilert Pilarm och Pop-Sixten. Hon har med rätta kallats livsfarligt cool, über-rätt och flickan med "det". På något sätt tycks allt Amanda Jenssen gör, som borde bli fel, istället bli helt rätt. Hon var den enda idoldeltagaren som kunde skämta om sex eller uppträda barfota på ett coolt sätt, de andra var smarta nog att inte ge sig ut på så hal is.


Ordet avvikelse kan ha en negativ klang och därför kan det vara bättre att använda ordet annorlundahet. Detta ord är vanligt inom sociologin och jag brukar använda det i mina betraktelser, trots att det kanske klingar lite ovant i somliga öron.


STOFILFAKTORN


En stofil är motsatsen till allt som kan kallas trendigt, modernt, inne, nytt osv. En traditionell stofil är en gnällig, bakåtsträvande gubbe, som tycker det var bättre på Per-Albins tid och att all musik gjord efter 1945 är modernt trams. De sanna stofilerna samlas varje år på Huddinge Jazzfestival och applåderar världsvant efter varje solo. Att festivalen har fri entré är ett stort plus, eftersom gamla stofiler alltid är småsnåla. En stofil byter inte ut en trasig fläktrem, han ersätter den med en kasserad nylonstrumpa.


Nystofilerna är relativt unga personer och rörelsens nav är Kungliga Svenska StofilSällskapet KSSS. Nystofiler har ett nördigt intresse för gamla bensinmackar, gammal jazz- och schlagermusik, gamla svenska pilsnerfilmer och liknande. I tidningen Kapten Stofil kan man läsa imponerande avhandlingar om totalt ointressanta ämnen som "swingpjattens historia" eller "okända musikaler från 1920-talet". Nystofilen är inte renlärigt teknikfientlig och kan se det som något positivt att det kommer en ny CD med Thor Modén eller att svenska stumfilmer äntligen ges ut på DVD. Idoler med hög stofilfaktor är tex Tutta Rolf, Ulla Billquist och idag bortglömda damorkestrar. En 1950-talsinspelning där Snoddas sjunger med Yngve Stoors orkester, eller en EP med Johnny Bodes comebackförsök på 1960-talet kan passera, trots att sådan musik egentligen är alldeles för ny. Kanske fungerar nystofilitet som nostalgi och drömmar om en enkel, begriplig värld, där frufridagen var det mest omskakande man behövde kunna hantera. Om man inte kan stoppa klimatförändringen kan man åtminstone vara konsekvent, när det gäller att äta pilsnerkorv och lyssna på Min Soldat.


Amanda Jenssens smak för gamla godingar tangerar stofiliteten. Det som en gång var nyskapande på Woodstockfestivalen eller Andy Warhols fester i The Factory, är idag i det närmaste stofilt, eller åtminstone förvandlat till nostalgi. I vårt senmoderna samhälle kommer och går trenderna snabbare än någonsin. Att gilla gamla låtar är inte riskfritt, man kan bli stämplad som ute, efter sin tid och därmed ointressant. Amanda har berättat att hon medvetet tog en risk genom att sjunga Dream a little dream of me och What have they done to my song, ma. Dessa två låtar var både gamla och ganska okända. När publiken tog till sig låtarna och hennes personliga sätt att framföra dem, så värmde det. Att få vara sig själv och bli omtyckt som den man är känns aldrig fel.


SWINGFAKTORN


Att gilla gammal pop är inte helt ovanligt och 1960-talet är ju ständigt inne. Att sampla ett chorus från en så stofil låt som "The girl can't help it" fungerar som bekant. Betydligt mer anmärkningsvärd är Amandas tydliga dragning till gammal swing och jazzstandards. Hon har tydlligen växt upp med sådan musik och ibland spelat jazz tillsammans med sin far, som är musiker. När hon klev in i Idol och både såg ut och lät som en swingsångerska kapitulerade åtminstone jag totalt. En sådan uppenbarelse hade dittills varit fullständigt osannolik i ett program som Idol. I julvideon med White Christmas visade Amanda hur förvånansvärt bra hon är på att sjunga jazz på ett ganska traditionellt sätt. Tidigare hade inslagen av jazz i hennes sångnummer mer haft karaktären av virtuosa effekter. Som jag ser det är swingfaktorn en del av förklaringen bakom magin i hennes musik och scenkonst.


ROCKFAKTORN 


Med moderna termer är Amanda Jenssen inte hip-hop, reggae, rap, rn'b, klubb, techno, schlager, country, punk, metal eller ens pop. Hon står tryggt på en stadig grund av rock. Kanske är detta den viktigaste ingrediensen i hennes framgångsrecept. Hon konkurrerar inte med etablerade sångerskor inom soul, gospel, jazz, blues och underhållning. Istället är hon den rockbrud hon är, men kryddar sin musik och scenkonst med just soul, gospel, jazz, blues och underhållning. Samtidigt vrider hon till allt på sitt eget sätt och gör tex lekande lätt raspige Joe Cocker till en kvinnlig showartist framför ett storband i Las Vegas. När andra försöker imitera sina idoler kör Amanda igång sin elektriska mixer och blandar den mest oväntade musikaliska cocktail. Själv tycker jag hennes cocktail är den mest välsmakande sedan Christer Pettersson gjorde genidraget att blanda Explorer och Baileys. (4 cl vodka, 4 cl irish cream.)


VISFAKTORN


Den ovanstående teorin minskar i trovärdighet, när man tar in visfaktorn. Själv är jag inte utan skuld i festförstörande trubadursammanhang och borde inte kasta den första stenen, men jag kan inte låta bli. Det finns alldeles för många gitarrspelande trubadurterrorister i vårt land, som förpestar den kulturella atmosfären med House of the rising sun eller (worst case-scenariot) egna låtar. Tyvärr minskar alkoholförtäring den ofta redan patologiskt låga självkritiken ytterligare och mången fest har förstörts av nikotinförgiftade låtar om den svenska sommarens solsken och friska luft. Börjar någon sjunga Joe Cocker springer åtminstone jag mot närmaste nödutgång. När Amanda Jenssen plockar fram sin akustiska gitarr borde det alltså ringa åtskilliga larmklockor. Istället är den lågstämda visan en av hennes starkaste sidor. Hennes mest magnetiska föreställning i svensk television, Leonard Cohens Hallelujah, hade mycket av den lågstämda visans känslosamma innerlighet. Därför ser jag det som ett löfte och inte som ett hot, när skivbolaget utlovar fyra stycken av Amandas egna låtar på det kommande albumet. Visfaktorn borde egentligen inte fungera, men istället tycks den vara en viktig del av förklaringen till att hon lyckas förmedla vad vi upplever som äkta känslor och personliga erfarenheter.


JAKTEN PÅ AMANDA JENSSENS MUSIKALISKA HEMLIGHET


Här finns material till en hel kongress för musikvetare. Det här inlägget har inte på något sätt lyckats förklara hemligheten bakom Amandas musik, det är och ska tas som lite personliga reflektioner en tidig fredagskväll. Min poäng är istället att det är mångsidigheten, paradoxerna och att hon gör sådant som inte borde gå att göra, som gör Amanda till en intressant artist. Tom det som borde vara svagheter, som skarv, dåligt magstöd, heshet och lite svajiga toner, lyckas hon på något sätt vrida till och vända till något positivt. Som hon själv har sagt: Om hon hade någon annans röst skulle den inte vara hennes. Därför blir Amanda Jenssens karriär (som börjar nu) en annorlundahetens triumf och en spark där bak på alla trista typer, som klagar på allt som går utanför deras egna lilla förutsägbara, stereotypa, fantasilösa och normberoende jantelagsvärld.


  


Nu börjar Amanda Jenssens ge ut skivor

Det här är den största nyheten sedan Amanda Jenssens genombrott i Idol: Nu börjar Amanda ge ut skivor. (Nyp mig i armen! Praise the lord!) Det lyckliga skivbolaget är Sony/BMG, som hon valde för att de verkade förstå vad hon ville göra. Som lokalpatriot väljer Amanda Jenssen att låta Sydsvenskan få den historiska intervjun, när nyheten om skivkontraktet släpps. Eva Redvall har träffat Amanda i den lilla andrahandsettan i Stockholm och fått rykande het information om den kommande karriären. Sony/BMG tänker satsa stort på sin superstar och låtskrivarna står i kö till den coola artisten. Den första singeln heter Do you love me? och kommer om några veckor.


Framåt våren kommer det första albumet, inga snabbproduktioner på några dagar här inte! Marit Bergman, Vincent Pontare och Amanda själv kommer att skriva låtar. Efter att albumet släppts blir det stor turné med inga mindre än EMA Telstar. -De har aldrig arbetat med en idoldeltagare förr, säger Amanda stolt, enligt Sydsvenskan. EMA Telstar kommer att vara noga med att låta henne uppträda på enbart coola ställen, så imagen blir den rätta. Unga fröken Jenssens karriär verkar alltså gå som på räls för närvarande. Det var nog inte så dumt att hon kom tvåa.


Så över till den stora frågan, hur kommer det nya albumet att låta? En ledtråd kan vara att Amanda spelade gammal swingmusik under intervjun. Hon berättar även att hon sjungit jazz i musikgymnasiets ensemble Old School Jazz and Blues. Tillsammans med sin far Halvar utgjorde hon bandet Amandas & The Papas, som spelade jazzstandards och andra gamla godingar. Det kommande albumet kan alltså bli en riktig fest för både jazzälskande stofiler och trendiga kids, när Amanda skapar sin unika syntes av det bästa i dagens och gårdagens populärkultur.


Amanda säger att den konstnärliga friheten är viktig, att hon får göra det hon vill och sätta sin egen stil på musiken. Den personliga prägeln kommer att vara densamma som i Idol, men med andra låtar. För Amanda är idoltiden nu definitivt över, men hon kommer aldrig att snacka skit  om Idol, som hjälpte henne att få publicitet och bli upptäckt. Allt tyder på att både hon och musikindustrin nu kommer att satsa maximalt, för att alla vi musiclovers ska få största möjliga njutning av Amandas talang och kreativitet.


Amanda Jenssen, konsten och kritiken

Amanda Jenssen har fått osannolikt bra kritik, för att vara en ung och oerfaren artist. Att Bert Karlsson säger Amanda ser ut som en lyftkran och inte kan sjunga, att Clabbe kallar henne överskattad falsksångerska och att många tycker hon har ful röst och sjunger gamla låtar, är inte konstigt på något sätt. Ingen, inte ens Amanda Jenssen, kan göra alla nöjda. Det anmärkningsvärda är istället att så många i musikbranschen geniförklarat en debutant, som sjöng covers i en talangjakt. Här kommer ett litet urval av idoljuryns lovprisningar riktade till Amanda Jenssen, på oredigerat talspråk med stakningar, svordomar och allt.


Om du är ett hardcorefan och någon gång funderar på om Amanda Jenssen verkligen kan vara så bra som du tror, läs de här kommentarerna från svenska experter. Själv tycker jag Amandas uppdykande i rutan är den roligaste svenska musikhändelsen sedan Nina Perssons debutalbum, som också var en frisk och jazzig fläkt i den svenska populärkulturen. Det blir snart värre än så, längre ner jämför jag allas vår Amanda med både Sergei Rachmaninoff (1873-1943) och Ingmar Bergman (1918-2007), men först lite guldkorn från idoljuryn.


DREAM A LITTLE DREAM OF ME

DB: ...du är as-asbra.

PS: Ja du, Amanda. Jag älskar din röst. Sen så är du ju en extremt begåvad sångerska. Sen blir man ju lite tafatt när du är så fruktansvärt cool. Det kan helt enkelt inte bli mer rätt än så här. Du är en stjärna.


WHAT HAVE THEY DONE TO MY SONG, MA?

KT: Ja du, Amanda. Du är en genialisk blandning av rock, pop och blues och jazz. Och ska jag säga ärligt när jag ändå är på biktning, det året är biktning, och om jag fick vakna upp en morgon och bara få vara du en dag, så skulle jag vara djävligt lycklig, det skulle vara så ball.

DB: Jag har bara en sak att säga och det är: En liten, liten scen och en stor, stor artist.

PS: Fråga: Kan Amanda överhuvudtaget göra något fel? Svar nej. Så fortsätt bara att göra vad det är du gör så kommer det här att bli jättebra för dig i Idol.


BABY CAN I HOLD YOU TONIGHT?

PS: ...du sjunger rätt in i mitt hjärta och jag älskar dig som artist.

KT: Ja, Amanda. Alltså jag är mållös inför ditt konstnärsskap. Jag, jag bryr mig inte om vad du sjunger eller hur du gör, du är unik och det är, alltså du är en stor konstnär, tjejen. Du är ta mig fan en stor konstnär. I love you.

DB: ...du är bara så djävla självklar. Wow!


DON'T HATE ON ME

KT: Amanda, snabbt: Du är en blandning av Pippi Långstrump och Marilyn Monroe. Helt genialisk. Girl, du är så djävla bra, helt fucking amazing.

DB: När någon är väldigt duktig, som ju du är, men ändå visar på enorm utveckling och blir ännu bättre, då tycker jag att Idol är allra roligast och just nu är Idol jätte-jätteroligt.

PS: ...jag köper dig till hundra procent. 


SUSPICIOUS MIND (GOSPELVERSIONEN)

Carola: Amanda, jag vet inte hur många gånger jag får vara kvar här alltså, men jag måste säga innan jag lämnar att du är så livsfarligt cool, en tiger och en, jag tycker du är en grym artist redan och en blandning av Betty Boop och Nina Hagen med ditt avskavda nagellack som jag såg där...men jag är intresserad av att höra dina låtar nu i framtiden också. Tack. Tack för det här fantastiska framträdandet.

DB: ...på fullaste allvar, du är den av alla idoldeltagare genom alla år, som jag tror har störst potential att lyckas även utomlands. Jag tycker du är helt fantastisk.

PS: Ja. Hänförd. Stum. Du var bäst ikväll igen.

KT: Amanda, den här sången handlar om tillit, egentligen hela livet handlar om tillit och det är det som är så fantastiskt med dig. När du trillar ner på golvet, du bara trillar ner och struntar i om du gör dig illa. Du har tillit till konsten, till musiken och eftersom jag har Carola här så, så och vi är dom som är mycket för hallelujamoments, så tycker jag vi gör det. (Kishti och Carola gör vågen och ropar) HALLELUJA!

Amanda Jenssen: Alltså jag kan ju bara säga att detta är även ett hallelujamoment för mig, så att HALLELUJA! PRAISE THE LORD!


HALLELUJAH

Skulle detta ständiga höjande till skyarna gå att överträffa? Ja, när Amanda sjungit Leonard Cohens Hallelujah var juryn för rörd för att kunna prata och gav henne istället en stående ovation. En lycklig och rörd Amanda Jenssen tog emot juryns och publikens hyllning. I många sammanhang har det verkat som om Amanda tagit åt sig hyllningarna och verkligen kunnat njuta av att vara en beundrad och älskad idol. Att klara av den rollen är inte så enkelt som det låter.


KONSTNÄREN OCH KRITIKEN


Att vara en geniförklarad konstnär kan innebära förväntningar, krav och prestationsångest, helst ska man överträffa sig själv hela tiden. Vårt riksgeni Ingmar Bergman kallade elaka recensioner förgiftade pilar, som åstadkom stor skada. En gång slog han en kritiker på käften och efteråt ångrade han (om jag minns rätt) bara att han inte slagit hårdare! För Bergman var konsten livet och livet konsten. Han skrev in i det sista och vid över 80 års ålder regisserade han Saraband. I USA skrev man att han därmed bevisade att han fortfarande var den störste då levande filmskaparen. Många av världens mest framstående regissörer såg sig som lärjungar till Ingmar Bergman, Woody Allen sade tom: -Ingmar Bergman är ett geni och det är inte jag. IB själv sade att det kreativa arbetet gav honom nödvändig struktur i vardagen och hjälpte honom bearbeta sin ångest. När det fungerade som bäst kunde han spänna dämonerna framför vagnen, använda ångesten som drivkraft i skapandet. Men negativ kritik lärde han sig aldrig att ta. I Laterna Magica skrev han att en elak kritiker var en fiende som skulle förgöras, han önskade honom många evigheter i helvetet, där han skulle få sitta och läsa sina egna recensioner.


Sergei Rachmaninoff gjorde succé med sin första pianokonsert vid 24 års ålder. När han därefter släppte sin första symfoni var förväntningarna höga. Avundsjuka kritiker vädrade blod, nu skulle uppkomlingen plockas ner. En skrev "Om det finns ett musikkonservatorium i helvetet skulle Rachmaninoff få första pris. Hans dissonanser är sataniska." Rachamaninoff anklagades även för att syssla med "trendig modernism". Rachmaninoff var van med beröm och kunde inte ta kritik. I sin självbiografi skrev han:


Jag kunde inte göra något. Inget var roligt. Min apati var paralyserande. Halva dagarna låg jag på soffan och suckade över mitt förstörda liv.


Depression kallas sjukdomen idag. Vid det förra sekelskiftet fanns ingen medicin mot depression och den moderna psykiatrin låg ett halvsekel framåt i tiden. Dessbättre kom en faster på den briljanta idén att sammanföra Rachmaninoff med en läkare, som sysslade med hypnosterapi. Denne Dr Nicolai Dahl hypnotiserade Rachmaninoff till att tro att han kunde skriva en andra pianokonsert. Under perioden januari till april 1900 träffades de varje dag. Hösten 1900 var den andra pianokonserten klar och framfördes vid en mindre välgörenhetskonsert. Det officiella uruppförandet var våren 1901. Den 27 oktober 1901 spelade Rachmaninoff själv pianosolot, uppbackad av Moskvas Filharmoniska Orkester. Sedan friade han till sin kusin Natalia Satin, som svarade ja. Slutet gott, allting gott. Rachmaninoff dedikerade sin andra pianokonsert till Dr Dahl, men i många år förblev hypnosen en väl bevarad hemlighet.


Många har nog hört Rachmaninoffs andra pianokonsert i filmen Flickan Ovanpå (The Seven Year Itch) med Marilyn Monroe. Hennes granne ska bjuda henne på middag och han hoppas LP-skivan med pianokonserten ska försätta Marilyn i rätt stämning. Hon säger: -Det där är klassisk musik vad? Det hör man på att det inte är någon sång. 1900-talets största sexsymbol var trött på att spela dum blondin, hon ville bli erkänd som seriös skådespelerska. Att hon dyrkades av miljoner och av Amerikas Läkarstudenter valdes till "Flickan vi helst skulle vilja undersöka" räckte inte. Hon ville bli en erkänd, seriös skådespelerska som Elizabeth Taylor.


Konstnärens förhållande till kritiken är alltså inte helt okomplicerat. Detta ska inte användas för att förringa det konstnärliga skapandets betydelse. De flesta som skriver texter, filmer eller musik gör det för att de måste, annars blir de deprimerade. Tidigare har jag skrivit att det kan ha med den kemiska balansen i hjärnan att göra och kanske är det så. Sensmoralen i den här historien är därför att kreativa människor måste få skapa saker och att negativ kritik kan skada känsliga konstnärssjälar.


Att man kan undgå negativ kritik, genom att vara tillräckligt bra, är perfektionistens stora livslögn. Den som vill kan alltid hitta något att klaga på. Å andra sidan värmer positiv kritik och kommentarer från fans. Beröm visar att någon därute lyssnar, bryr sig och blir berörd.


En medlem i gruppen Kent sade att han kunde läsa tio positiva inlägg och sedan "Kent suger". Detta enda negativa inlägg, kanske skrivet halvt på skämt, kunde förstöra hela hans goda humör. Han förstod att det var löjligt, men kunde inte låta bli att reagera så. Amanda har sagt att hon delvis undviker att läsa bloggar om sig själv, det är inte roligt att få en massa elakheter mitt i nyllet. Samtidigt har hon sagt att alla positiva kommentarer värmer och visar att det hon gör har en positiv betydelse för andra där ute. Därför kommer åtminstone jag att fortsätta kommentera Amandas konstnärskap och hoppas att hyllningarna på något sätt hittar en väg fram till henne. Because You are worth it.


Å andra sidan kan även beröm tolkas negativt. Häromåret var jag på konsert med den gamle geten Rock-Boris. En man i publiken ropade: -Jag var på en spelning med dig 1959 och då träffade jag min fru, vi är fortfarande gifta. -Skyll inte på mig, svarade Rock-Boris.

  


RSS 2.0