Fakta om Amanda Jenssen i december 2007

OBS! Nyare fakta finns på min nya blogg Klicka här


Här är lite fakta om Amanda Jenssen, uppdaterat i december 2007. Amanda Jenssen är född 12 september 1988 och fyllde alltså 19 år under Idol. Därför sades hennes ålder under tävlingen ibland vara 18 och ibland 19 år. Hennes fars efternamn stavas Jenssen men ibland skriver folk Jensen. Hennes astrologiska soltecken är jungfrun. Amandas far är norrman, så hon räknar sig som halvnorska. Efter Idol flyttade hon från Lund till musikhuvudstaden Stockholm, för att befinna sig i händelsernas centrum. Hon har flera olika anbud om skivkontrakt och ska satsa allt på sin karriär.

Amanda skrev sin första låt när hon var 7 år och bildade bandet Showtime när hon var 10 år. När hon var 10 år insåg hon att hon kunde sjunga och när hon var 13 år bekräftades detta av andra. Då bestämde sig Amanda för att bli artist. Vid 16 års ålder startade hon bandet Kirsten and the Party Crashers, som spelade indie och pop. Hon har gått på musikgymnasiet Spyken i Lund och tog studenten den 11 juni 2007. Under sin gymnasietid medverkade hon i olika kabaréer och musikaler.


Under 2007 ingick Amanda Jenssen (lead vocals) i bandet Oh Hollie Neverdays. Övriga medlemmar är Viktor Rinneby, Hampus Sundén, Carl Lundin och Erik Lundahl. De har många gamla förebilder som tex Velvet Underground och Jim Morrison. Bandet vann tävlingen Musik Direkt och priset var en resa till Afrika. Oh Hollie Neverdays är ett indierockband, vilket man kan se på att killarna har beatlesfrisyrer. Om Amanda inte satsat på musiken hade det troligen blivit författare eller något annat kreativt yrke istället.


Amandas väninna Elina Nelson var med i Idol 2005, men varken Amanda själv eller hennes familj tyckte Idol verkade vara rätt väg till en musikkarriär. Detta förklarar varför Amanda inte ansåg att Idol kunde vara något även för henne. Elina anmälde Amanda till tävlingen i smyg. Elina ringde även upp produktionsbolaget och berättade vilken stor talang Amanda hade. Produktionen ringde sedan till Amanda och sade att de verkligen ville ha med henne. Amanda ställde då upp i tävlingen.


Redan vid den första auditionen, då hon sjöng Elvis första singel That´s Allright Mama, verkar Amanda målmedveten. Hon säger att hennes speciella stil och röst är det bästa kortet att spela ut. Hon säger även att hon medvetet spelar högt, antingen kommer de att tycka hon är skitbra eller så kommer de att hata henne. Auditionen blev en succé och hon gick vidare.


I september 2007 brakade mediacirkusen kring Amanda igång. När det gäller insatsen i Idol är hon mest nöjd med framträdandena under de sista veckorna. Hon ångrar låtarna Tainted Love och Lovefool, tycker att hon sjöng falskt i dem. Hennes taktik har varit att vara sig själv när det gäller stil, röst och låtval. Därigenom har hon (i de flestas ögon) framstått som en unik, annorlunda eller egensinning artist.


Den modellsmala Amanda påstår att hon har levt på skräpmat, men efter Idol har hon försökt börja äta sunt för att få mer ork och energi.

Amanda har deklarerat att hon är singel, heterosexuell och vill ha man och barn såsmåningom. Hon har haft flera olika pojkvänner, den första hette Arvid och då var hon 14 år. Hon skulle dock aldrig kunna tänka sig att bli hemmafru åt en lat man. Sedan hon blev rikskändis har anbuden om äktenskap börjat strömma in och hon har kallats en av Sveriges mest eftertraktade singeltjejer. Hon föredrar den sjörövaraktiga Johnny Depp (född 1963) och tycker Christoffer är snyggaste idolkillen. Medtävlaren Daniel var trots romansryktena inte hennes typ.

Amanda tar avstånd från droger och har inte provat illegala substanser, bara alkohol. I de lägre tonåren festade hon för mycket, tycker hon idag. När hon var bakfull åt hon färdiglagad mozzarellapizza från Lidl.

När Amanda var liten hade hon en svår lunginflammation. Den gav henne ärrvävnad i luftrören och idag måste hon ta medicin för att kunna andas. Ingen trodde att den lilla flickan med skadade lungor skulle kunna bli sångerska.

Amanda har kallats både tiger och kissekatt. Hon har en förkärlek för djur av släktet feline och ovanför sängen i hennes rum hemma i Lund satt en bild på en gullig kattunge. I hennes nuvarande familj ingår två katter. Om hon inte hittar någon bra man ska hon bo ensam med en massa katter. På hennes hotellrum under Idoltävlingen fanns en mycket speciell gosedjurskatt.


Liksom Marilyn Monroe och Elvis Presley färgar Amanda Jenssen sitt hår, riksblondinen är egentligen brunett.


Amanda Jenssen lyssnar mycket på gårdagens stjärnor som Edith Piaf, Billie Holliday, Elvis Presley och Johnny Cash. Hon har jämförts med Janis Joplin, Betty Boop, Marilyn Monroe, Nina Hagen och andra udda sångerskor.  Själv säger Amanda att hon helt enkelt tycker om musik från flera olika genrer och inte medvetet försöker vara annorlunda eller knepig. Hon har dock sagt att det värmde när hon sjöng annat än listlåtar och publiken uppskattade detta.


Hur blir man en riktigt cool skribent?

Många unga bloggare därute tycks fundera på om de ska satsa på skrivandet och bli riktiga skribenter. Jag kan åtminstone tala om hur man ska göra för att INTE bli skribent:


1. Gå en utbildning

2. Svara på platsannonser. Skriv "Hej, jag är er nya medarbetare! Jag älskar att skriva och tror att det här jobbet skulle passa mig som hand i handske. Jag är stresstålig och kan hålla många bollar i luften." Räkna sedan upp dina meriter - i kronologisk eller omvänt kronologisk ordning, ev uppdelat på utbildningar och anställningar. 


Det här har min gode vän Nisse, som är professionell headhunter, berättat för mig. Som tur är berättade han även vad man ska skriva istället. Man ska berätta vad man åstadkommit de senaste fem åren. Inte vad man sysslat med, utan vad man åstadkommit. Meriter äldre än fem år avfärdar rekryterarna som "fornminnen". Det finns ingen hemlig Kung Fu, inga magiska fraser som öppnar alla dörrar, de som tar emot ansökningar har hört alla floskler till leda. Man måste helt enkelt kunna bevisa att man får saker gjorda.


Klart man ska gå utbildningar. Klart man ska söka lediga platser. Problemet är att den spikraka, strukturerade vägen till en ny karriär inte fungerar så bra i det senmoderna samhället. Det senmoderna samhället är inte linjärt, hierarkiskt, stabilt eller välstrukturerat. Både företagsledare och privatpersoner måste kunna navigera på kaosets hav, känna från vilket håll vinden blåser och ta beslut i realtid. Den som försöker leva på gamla meriter och femårsplaner går under. Det är nuet som gäller, när det förflutna är ointressant och framtiden oviss.


Den andra sidan av myntet är det personliga varumärket. Naomi Klein är en skribent med ett av världens starkaste personliga varumärken och hon borde veta vad hon talar om. Enligt henne handlar det om att alla jagar coolhet och att man höjer sin coolhet genom att nätverka med coola saker, alltså starka varumärken. Det är mycket enklare än det låter, jag ska ta några exempel. Man kan uttrycka det som att coolhet smittar.


Artisten som gör reklam för Nike eller Pepsi smittas av det kända varumärkets coolhet. Att få göra reklam för något coolt betraktas med all rätt som en ära. När Dogge gör reklam för töntiga prylar smittas han knappast av deras coolhet, men han får åtminstone synas i teve. I längden måste det, som allt nätverkande, handla om ett givande och tagande som alla tjänar på.


Om man startar en nättidning är det svårt att hitta skribenter i början. Tidningen har ingen coolhet att smitta skribenterna med, men vill själv bli smittad av coola skribenter. När tidningen blivit ett coolt varumärke vill alla skriva i den och bli smittade av coolheten, att få skriva i en sådan tidning är en ära.


Den färske frilansjournalisten får vara glad om han överhuvudtaget får skriva i en tidning med visst anseende. När chefredaktören erbjuder honom en egen spalt, med bild och allt, har journalisten blivit så cool att tidningen vill bli smittad av journalistens coolhet.


  


Skivbolagen jagar Amanda Jenssen

I samband med att Amanda Jenssen blev nr 5 på årets nöjeslista, telefonintervjuades hon i Aftonbladet den 27/12. Amanda bryter tystnaden och avslöjar att hon har anbud från flera olika skivbolag, men att hon inte vill göra något förhastat val. Som väntat har Amanda redan flyttat till en andrahandslägenhet i Stockholm. Mer oväntat är att tjejen, som gett hämtpizzan ett ansikte, har slutat med skräpmaten. Enligt Amanda själv är det för att få mer energi och bättre orka dra igång karriären. Det  påstås tom att Amanda satte en morot i halsen under intervjun!


Som jag skrivit tidigare är The Amanda Story en berättelse om annorlundahetens triumf - i den modekänsligaste av branscher. Att vara originell är lätt, se bara på alla byfånar som sökte till Idol, men att vara originell på ett sätt som tar publiken och skivbolagen med storm är svårt. Numera tror jag att Amanda faktiskt visar mycket av sig själv och sina känslor, om än via den media- och scenpersonlighet hon så skickligt skapat. I intervjun säger hon att Halleluja var som att blotta sig för hela svenska folket. Att riskera så mycket och bli godkänd värmer. Ungefär samma sak sade hon tidigt i tävlingen, att det värmde när publiken tog till sig hennes gamla och ganska corny låtar. I ett tidigare inlägg skrev jag att man inte kan vara så säker på artister, de kan få publiken att gråta genom att skapa illusioner av äkta känslor och inlevelse, motsatsen till metodskådespeleri alltså.

Om Amandas känslor verkligen är ren teater, så är det i så fall egentligen ännu mer imponerande. Den nästan kusligt begåvade Amanda Jenssen upphör inte att förvåna, förbrylla och förtrolla.


Min vita jul med Amanda Jenssen

Så här efteråt kan jag erkänna att jag led av svår amanda-abstinens strax före jul. I desperation funderade jag på om lucida drömmar kunde vara ett sätt att få se och höra Amanda Jenssen framföra nya låtar. Till slut trodde min överhettade hjärna att Amanda stod framför mig och sjöng beredskapslåten Min Soldat. Då överträffades mina vildaste förhoppningar och jag fick uppleva henne i ett nummer med ännu högre stofilfaktor, dessutom till full orkester och stående på en snötäckt fjälltopp...alldeles på riktigt!


Att Amanda Jenssen är en stor scenartist vet vi. Enligt Swartling är hon den enda inspelningsartisten i årets idolgäng. Lyssna på årets idol-CD och hör själva, skriver han i sin blogg. Jag håller med honom, när de andra river av sina låtar utvecklar Amanda sitt uttryck i studion och gör pratsjungandet till skön konst. Med julvideon från Kittelfjäll visar frk Jenssen att hon även är en videoartist av professionell klass. De andras videor skulle vara utmärkta - om de var elevarbeten på ett musikgymnasium. Amanda Jenssens alltför korta videoklipp höjer sig, likt fjälltoppen hon står på, över omgivningens medelmåttighet.


Till ett härligt otidsenligt stråkarrangemang framför hon White Christmas från 1942. Utan överdrivet publikfriande effektsökeri visar Amanda vilken kompetent jazzsångerska hon faktiskt redan är. Jag tycker det låter lite som min favoritvokalist Peggy Lee, som var i Amandas ålder när hon slog igenom. I flätor och vardagsmejk ser Amanda ut som the girl nextdoor, med fräknar och röd näsa. Mimiken, kameranärvaron och magin är densamma, som hon skämde bort oss med varje fredag i slutet på idolsäsongen. Samisk natur, gammal schlagermusik och Amanda Jenssen utspilld i snön - kan det överhuvudtaget bli vackrare?


Från Strindberg till Birro

För några år sedan var Peter Birro en mediakåt riksnarr, som sade gränsöverskridande dumheter för att få synas i teve. Dessbättre tröttnade han på detta och satsade istället på att bli en seriös kulturarbetare. I julhelgen levde public service upp till sina förpliktelser och visade Birros mästerliga berättelse om nationalskalden August Strindberg. Historien har berättats förr, tex i teveserien En dåres försvarstal, men det här var en ny och annorlunda vinkling. Vi fick se mer av den unge och private Strindberg och kanske mer av den sociala verklighet Röda Rummet utspelades i.


Det viktorianska (oscarianska) Stockholm beskrivs träffande, med klädkod, supande, bordellbesök, sociala klyftor och pyrande revolution. Fogelström ville lyfta fram arbetarhjältar och fokuserade inte på det självdestruktiva trasproletariatet, den omfattande barnprostitutionen och andra nattsvarta sidor av 1800-talets Stockholm. Flera generationer har fått sin stockholmsbild av Fogelström, men den är snarare för ljus än för mörk.


I mitten på 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. I Stockholm var medellivslängden 26 år för kvinnor och 20 år för män! Stadens expansiva arbetsmarknad drog till sig folk från hela landet. Samtidigt var arbetslösheten i staden ofta stor. Misären och de sanitära förhållandena i staden var fruktansvärda, även med den tidens mått. Detta var den ena sidan av Stockholm, som existerade bredvid rensopade paradgator och dignande skyltfönster. Supandet var enormt och när byggnadsarbetarna kom till jobbet på morgonen fick de en bläcka, dvs 16,4 cl sprit, för att komma igång. Att börja dagen med fyra snapsar sågs alltså som ett minimum av alkoholintag.


Arbetarkvinnorna engagerade sig inte så mycket i kampen för kvinnlig rösträtt eller mot prostitution. Det var i första hand medelklasskvinnorna, som hade utbildning, tid, ork och en röst i samhället, som kämpade mot orättvisorna. De kunde dricka thé med makthavarna och tala med dem på deras språk. Arbetarklasskvinnorna var skeptiska till att solidarisera sig med de prostituerade, för dem var det viktigare att hålla distansen. En respekterad medelklasskvinna löpte däremot ingen risk att blandas ihop med de prostituerade hon försökte hjälpa. Jämfört med arbetarrörelsen så var kvinnorörelsen alltså inte på samma sätt en gräsrotsrörelse. De fattiga kvinnorna hölls nere av sin fattigdom, sin låga utbildning, sina män och hela samhället - att vara både kvinna och fattig var en dålig kombination. När man diskuterar Strindbergs kvinnosyn ska man tänka på att han träffade överklass- snarare än arbetarklasskvinnor och att detta kan förklara (eller ursäkta) hans syn på kvinnokampen. Annars var Strindberg ju åtminstone periodvis anarkist och allmänt radikal. Augusts dilemma när han både vill vara politiskt radikal och fjäska för överklassen (som stod för den finkultur han ville arbeta med) tas på ett seriöst men roligt sätt upp av Birro. Det är nära att Strindberg själv hamnar på den förhatliga hedersläktaren, som han tidigare lovat sina polare att vandalisera.


Dagens senmoderna Stockholm är en helt annan värld än Strindbergs och modernitetens Stockholm. Mycket vatten har runnit under stadens broar sedan August och hans absintberusade konstnärskollegor vinglade iväg till Gamla Stans bordeller. Samtidigt är mycket av det Strindberg skrev lika aktuellt idag och berör oss, precis som det Pusjkin eller Dostojevskij skrev i ett sedan länge svunnet Ryssland fortfarande berör.


  


Inatt drömde jag om Amanda Jenssen

En dröm om Amanda Jenssen är mitt ringa bidrag till utforskandet av gränsöverskridandets estetik och etik. Hur personlig får en blogg egentligen vara, frågar sig mången senmodern bloggare. Ja det kan man ju fråga sig. Många bloggar är av typen "Anita-ur en tonårsflickas dagbok". Det flesta är dock väldigt anständiga och ofta förbluffande välskrivna. Svensklärarna borde jubla åt den nya folkrörelsen som får folket att ägna sig åt kreativt skrivande på gejmandets bekostnad. Ibland är det uppenbara sexfantasier, men enligt min kurslitteratur i sexologi tyder perversa sexfantasier på självkänsla och stabilt psyke. Den psykiskt instabile törs inte leka med urballningens mäktiga urkraft. So far so good, alltså.


I går kväll tänkte jag: Varför är jag så fascinerad av Amanda Jenssen? Hon är ju bara en trallande jänta, jag borde lyssna på Judy Garland, Billie Holliday, Edyth Wright, Helen Ward, Elslie Carlisle, Peggy Lee och Ulla Billquist istället! Förresten, jag undrar hur det skulle låta om Amanda sjöng Ulla Billquists stora hit Min Soldat?


Vet ni varför alkemisterna misslyckades med att göra guld? Jo, en alkemist kom på hemligheten: Man får inte tänka på två elefanter när man gör guld. När detta blev känt kunde ingen låta bli att tänka på två elefanter och hela det alkemistiska konceptet havererade, tänkte jag och törnade in.


Jag vaknade och kände att jag inte var ensam i rummet. När jag tittade upp stod Amanda där, som stigen ur en gammal beredskapsfilm. 40-talsfrisyr, 40-talsmejk, en grönblommig bomullsklänning av 40-talsmodell, djärvt barfota. Med raspig röst och total inlevelse sjön hon:


Min fästman han var modelejon, dandy, charmör

Kanhända för min skull, jag är svag just därför


Mina tårar sprutade och jag satte mig upp med ett ryck. Efter en stund insåg jag att allt bara var en dröm. Nu kommer det häftiga: Om jag blundar och koncentrerar mig kan jag återigen höra precis hur hon lät. På sätt och vis gick min önskan alltså i uppfyllelse, jag fick verkligen höra Amanda sjunga min soldat. För min inre syn hon återigen framför mig står, precis var och när jag så önskar.


Det påminner mig om tankenöten med tiggaren och kungen. Varje natt drömde tiggaren att han var kung och kungen drömde att han var tiggare. Vem hade det bästa livet? Svaret beror kanske på tidsupplevelsen och intensiteten i drömupplevelsen, men frågeställningen är en verklig tankenöt. Kan drömmen vara mer verklig än den sk verkligheten? Allt är ju ändå bara kemiska och elektriska processer i hjärnan, huruvida det finns någon sant objektiv verklighet kan vi aldrig få veta, eftersom vår perception är subjektiv.


Är det här inlägget sant, eller är det något jag hittar på just nu? Skapas den här händelsen i någon slags alternativ värld i samma ögonblick som någon läser den, oavsett om den har inträffat i verkligheten eller ej? Vem bryr sig?


Kort sagt så tror jag att begreppet "för personligt" bara kan existera i skrivarens eller läsarens betraktelse. Jag hoppas verkligen att vi inte får någon  tankepolis, bloggosfärens motsvarighet till sopspionerna, som ska övervaka folks grad av personlighet, med eller utan ironi och mytomani. Att det här tankeexperimentet kanske även säger något om idolskapets potential som senmodern mytologi, ser jag i så fall bara som en extra bonus.


Okej, det här var bara lite underhållning i julstöket, jag hoppas ni uppskattade historien. Sade han med ett hemlighetsfullt leende.


Magnus Uggla och avantgardets olidliga vanlighet

Igår skrev jag om Magnus Uggla och att det kan vara svårt för tonårsrebellen att vara rebellisk trettio år senare. Många tycks hata Ugglas tevereklam, men jag hatar i princip all tevereklam, som tycks vara gjord av och för idioter. Det kusliga är att den måste fungera, annars skulle man inte bränna miljoner på att fortsätta med dessa stupiditeter. En känd diktator sade att propaganda måste vara gjord för den enfaldigaste individen i målgruppen. Detsamma gäller kanske tevereklam? Okej, there is no such thing as a free lunch och vi får betala det vi vill se med reklam, både i teve och på nätet. Den som inte gillar läget kan lyssna på P1.


Rebellen kan bara vara rebell i förhållande till det han eller hon är rebellisk mot. På samma sätt kan avantgardet bara vara avantgarde i förhållande till dem som inte förstår sig på avantgardet. Med lite hjälp av den store sociologen Zygmunt Bauman ska jag försöka reda ut hur det hela kan tänkas fungera.


Moderniteten bygger på rörelse och utveckling, att man är på väg från en sak till något bättre. Detta förutsätter att man vet varifrån man kommer och vart man går, att det finns ett "framåt" och ett "bakåt". Avantgarde, trendsättare och innovatörer går först och tar ut riktningen. Postmodernisterna menar att det inte längre finns något tydligt framåt eller bakåt. Detta skulle i så fall medföra att det åtminstone i teorin inte längre är möjligt att vara framtidsinriktad, avantgardistisk, trendig eller innovativ i bemärkelsen att vara före sin tid eller en av dem som går först.


Att vara avantgardistisk är att håna det bestående, att förakta det klassiska och se gränser som något som ska överskridas. Avantgardisten är alltså beroende av nuet och det förflutna, för att ha något att ta avstånd från. Gränser och normer behövs, som något att överskrida och bryta mot. Avantgardisten befinner sig i det som ska komma och är därmed även beroende av att det finns en framtid. Avantgardets stenhårda norm är att bryta mot normer. Förr handlade det mer om att bryta mot traditionerna, det förflutnas normer. Idag är det (i vårt land alltså) ungefär lika fräckt att skita i traditionen som att häda, dvs så fräckt att det på sin höjd kan få publiken att gäspa. Att bryta mot nutidens normer kan dock fortfarande reta upp publiken.


En lustig detalj är att avantgardet måste förolämpa sin publik och bli förolämpat tillbaka. Om publiken applåderar har man lagt sig på deras nivå, dvs inte varit tillräckligt avantgardistisk. Avantgardet kan därför bara uppskattas av en elit, dvs i princip av avantgardet självt. På samma sätt kan en kultfilm bara vara kult genom att uppskattas av en liten exklusiv grupp. Det som uppskattas av den stora massan är masskultur och därigenom varken avantgarde eller kult.


En trendsättare är först med att hoppa på en trend. Alla trender har en inbyggd självdestruktion. När tillräckligt många människor hoppat på en trend, så är den inte trendig längre. Detta beskrivs i produktcykeln: Först börjar de verkliga trendsättarna bära hög hatt. Sedan börjar de trendkänsliga bära hög hatt. Till slut bär varenda idiot hög hatt. För att fortfarande framstå som trendig måste trendsättaren då sluta bära hög hatt och hoppa på nästa trend.


Plötsligt drabbas jag av insikten att Magnus Uggla kanske lyckats transcendera marknadens järnhårda lag om produktcykeln. Det jag trodde var brist på förnyelse kanske bara var en ovanlig form av begåvning. Eller?


För oss avantgardrockare är Watermelon in Easter Hay vad Stairway to Heaven är för hårdrockarna. Avantgardrockens gudfader Frank Zappa räknade sig dock inte till avantgardet. Han sade bara att han presenterade socialt och musikaliskt material som var a little different, lite annorlunda.


Amanda Jenssen eller Magnus Uggla i julklapp?

Liksom för Peter Jihde och lågt räknat någon miljon svenskar är Amanda Jenssen i presentförpackning för mig något att stilla be om. På sätt och vis har vi ju redan fått henne i present, genom att en annorlunda och förtrollande artist fått komma fram genom en talangtävling för vad jag trodde var kul men strömlinjeformade ungdomar. Strömlinjeformade ungdomar förresten? Den allt annat än strömlinjecoola 30-plussaren Andreas uttryckte det som att oddsen för att en vikarierande barnskötare ska få åka limousin med Jean Wyclef är noll. Utan Idol alltså. Idol må vara ett genomkommersiellt jippo, men i år har det faktiskt gett annorlundaheten en chans.  


För säkerhets skull har jag köpt en idol-cd och en idol-dvd i julklapp åt mig själv. Därigenom kan jag vara säker på att få Amanda Jenssen i julklapp. Som många andra har jag nästan lite svårt att förstå min egen fascination när det gäller denna Amanda Jenssen. Hon måste nog ha det Swartling kallade "det". Jag vet exakt i vilket ögonblick jag kapitulerade. Jag hade satt mig ner för att slötitta på Idol och då steg en ung kvinna, som både såg ut och lät som en swingsångerska, in på scenen. Det var en fullständigt overklig situation. Originalversionens suggestiva monotoni var utbytt mot ett växlande mellan förföriskt pratsjungande och bluesigt riv. Jag hade aldrig hört eller sett något liknande. Med små medel skapade hon stor magi, varje blick och leende satt perfekt.


Magnus Uggla var lika gammal, "nästan tjugo år",  när han gjorde Bobo Viking. En tidig recension rekommenderade försvarsmakten att engagera sångaren: Denne Uggla torde vara intressant för Försvarets RadioAnstalt genom sin förmåga att vara störande på alla frekvenser. Själv anser jag att Ugglas tre första LP-skivor var mästerverk och på sin tid nyskapande och unika. Det han har gjort efter Den Döende Dandyn är (enligt min ringa mening) mest upprepningar, men det är en annan historia. Hans tidigaste skivor fångar ett idag svunnet Stockholm, med Cat Ballou, Victoria, dansrestauranger, dörrsluskar samt de fruktade raggarna som spöade transvestiter. Låten Jag Skiter anses på ett djupsinnigt sätt fånga både tonårsrevolt och den tidiga punkeran. Magnus Ugglas kommentar är att han bara slängde ihop texten innan han gick in i studion och då utgick från vitsen "dom säger att jag skiter i allt men det skiter jag i". Jag var ljustekniker åt ett coverband och vi var på turné i vårt östra grannland. En kväll var det en stenhård publik i skinnjackor och rockmusiken fick stämningen att bli lite väl aggressiv. Arrangören sade att vi inte fick spela mera rock, det kunde bli upplopp. -Går det bra med en populär svensk visa? undrade vi. -Ja det låter bra, sade arrangören. Då spelade vi Jag Skiter.


Pärlor För Svin startar knappast några upplopp, så det fick bli Amanda den här julen.


Har Amanda Jenssen ett liv efter Idol?

I morgon släpper idolvinnaren sitt album, men själv väntar jag på Amanda Jenssens debutalbum. Såg Amanda Jenssen Idol som en kul grej, var det en medveten karriärsatsning från hennes sida eller blev hon rentav lurad att deltaga?  Det verkar faktiskt som om svaret på samtliga frågor är ja. Amanda är tillräckligt ovanlig, mystisk och motsägelsefull för att inspirera till frågor och spekulationer, precis som en bra idol ska göra. Amanda Jenssens förhållande till Idol är inte helt lätt att förstå sig på, men jag ska göra ett försök. Hur har hon sett på hela idolcirkusen före, under och efter tävlingen? Finns det ett liv för Amanda Jenssen i berömmelsens strålkastarljus, när tävlingen är över och snart glömd?


Amandas väninna Elina Nelson var med i Idol 2005, men varken Amanda själv eller hennes familj tyckte Idol verkade vara rätt väg till en musikkarriär. Detta förklarar varför Amanda inte drog den ganska uppenbara slutsatsen att Idol kunde vara något även för henne. Natalie Jool skriver på Expressen.se att Elina anmälde Amanda till tävlingen i smyg. Elina ringde även upp produktionsbolaget och berättade vilken stor talang Amanda hade. Produktionen ringde sedan till Amanda och sade att de verkligen ville ha med henne. Amanda ställde då upp i tävlingen. Vilken hennes inställning var i just det ögonblicket vet jag inte.


Redan vid den första auditionen, då hon sjöng That´s Allright Mama, tycker jag Amanda verkar mycket målmedveten. I intervjun som gjordes då (tv4) säger hon att hennes speciella stil och röst är det bästa kortet att spela ut. Hon säger även att hon medvetet spelar högt, antingen kommer de att tycka hon är skitbra eller så kommer de att hata henne. Auditionen blev en succé, särskilt Peter och Daniel verkar imponerade enligt det videomaterial som släppts. I finalen tog man med klippet där Peter säger att Amanda gärna får vinna hela skiten.


Mitt intryck är alltså att Amanda var målmedveten från den första auditionen och att hon ganska snart insåg att Idol kunde få igång hennes karriär. Först trodde jag inte på den förtjusande historien att hon lurats in i tävlingen, men det verkar faktiskt som om det verkligen gick till så. För henne var nog Idol (för att travestera Groucho Marx) från början en klubb där hon inte ville bli insläppt! Efter finalen har hon sagt att hon inte lyssnar på musik gjord av folk som varit med i Idol.


I september 2007 blev Amanda känd och insåg att Idol kunde fungera som promotion och leda till att hon blev upptäckt. Det är möjligt att hon tidigt fick kontakt med intresserade skivbolag. Såsmåningom blev det helt klart att det var final i Globen som gällde för henne och hennes fans, även om en del oroade sig för "idol-stämpeln" en förstaplats skulle ge. I finalen sade Amanda att hon ville vinna, men efteråt sade hon att andraplatsen passade henne perfekt. Förhandlingar med skivbolag är inget man pratar öppet om och i chatten på Aftonbladet.se efter finalen, ville Amanda inte säga mer än att hon skrev låtar och pratade med folk.


I en intervju gjord av Leo Frejrud på tv4.se/idol säger Amanda att hon är nöjd med andraplatsen. Nu börjar hennes verkliga utmaning, att bli en artist utan Idol. Hon ska komma igång direkt och definitivt inte ta någon paus. Det är i Stockholm saker händer och att flytta till musikhuvudstaden är en del av hennes totala satsning på musikkariären. På frågan om den kommande skivan skrattar hon bara och säger att hon inte tänker säga något om den, det får du tänka dig själv.


Många av de andra idoldeltagarna kommer nog att försvinna back into obscurity, men att Amanda skulle nöja sig med att spela på lokala pubar i Lund verkar lika otroligt som att skivbolagen inte skulle inse hennes kommersiella potential. Amanda Jenssen har sagt att det är en internationell karriär som är hennes verkliga mål. I  tv4 sade hon att det Jury-Daniel sade om hennes möjligheter att slå utomlands kanske var det finaste någon någonsin sagt till henne. Vi som vill se och höra mer av henne håller med: Igår Globen, imorgon Carnegie Hall!


Till dess vill vi höra hennes låtar och se hennes videor. Amanda lovade (i tv4) en blandning av gamla klassiker och nyskapande rock på sitt debutalbum. Det låter åtminstone i mina öron som något väl värt att vänta på. Marie Picassos album, den outgivna debutskivan från 2001 och den förfärliga vinnarballaden tänker jag dock försöka undvika.


Amanda Jenssen - lagom mystisk

En artist måste vara lite mystisk för att fascinera. Mediabilden av Amanda Jenssen är full av paradoxer, som låter henne mystifiera och förtrolla. Å ena sidan är hon en helt vanlig tjej, som bara är sig själv och gör vad som faller henne in. Å andra sidan är hon annorlundaheten personifierad, redan en stor artist och konstnär. Hon är flicka och kvinna, amatör och fullfjädrad artist, äkta känslor och tounge-in-cheek, ironi och total inlevelse, teater och ärlighet. En modellsmal tjej som lever på skräpmat, en innebrud som hittar sin musik i farsans skivhylla, en idoldeltagare som aldrig skulle komma på tanken att lyssna på gamla idolvinnare, en rocksångerska med sin mormors klänning och eye-liner. De skenbara motsättningarna tar aldrig slut.


Hennes röst har stundtals det talpedagogerna kallar skarv, i vissa  tonlägen blir stämbanden spända och rösten pressad. Ibland låter tonerna falska, även om det ofta kanske bara är medvetet pratsjungande eller böjda toner från jazz och blues. Hon har en permanent lungskada, som gör det svårt för henne att ta långa, mäktiga toner med magstöd. Just dessa fel gör att det blir helt rätt. Vi hör den whiskeyhesa rösten från en sen Billie Holliday eller Janis Joplin. Tonårsflickans röst hör till en erfaren kvinna som sett livets mörka sidor och brottats med dämonerna.


Stora ikoner som Andy Warhol, Judy Garland och Marilyn Monroe arbetade medvetet med spänningen mellan offentligt och privat, äkta och spelat, djup och yta. Andy Warhol arbetade mycket med sitt förhållande till media och marknaden. Hans sätt att ge intervjuer var skön konst:

-Herr Warhol, tycker Ni att popkonsten har fastnat i upprepningar av sig själv?
-Ja.
-Innebär det att Ni kommer att sluta med popkonst?
-Nej.

Andy Warhol arbetade med motsatsparen djup och yta, privat och offentligt, konst och kommersialism. Enligt honom själv gick hans filosofi ut på total fixering vid ytan, men kanske drev han bara med oss. Popkonstnären gjorde konst av sitt förhållande till omgivningen.

En journalist såg Judy Garlands comebackshow och blev djupt rörd när stjärnan sjöng Over the rainbow. Garland började gråta, kom av sig och sufflösen teaterviskade sångtexten till henne. När Judy sjöng trodde man på vartenda ord och texten handlade om hennes eget liv. Nästa kväll såg journalisten om föreställningen. Judy Garland kom av sig på exakt samma ställe och grät exakt samma krokodiltårar som på premiären.

Marilyn Monroe var ute och gick. -Nu ska jag bli hon, sade Marilyn. Hon skruvade på sin utstrålning och fansen kom springande från alla håll.

Den stora paradoxen ligger i att det privata är en del av det offentliga. Spänningen mellan privat och offentligt ger vår fascination inför idoler. Porrstjärnan Joanna Angel har uttryckt det som att fansen vill komma "inside her head", lära känna flickan på bildskärmen och tränga in i hennes tankevärld. Kanske är det där vår fascination för idolerna ligger, vi inser att det måste finnas en levande person, som vi skulle kunna få lära känna, bakom mediabilden.


Bidragstagare som mänsklig smuts

Billie Holiday hade rätt: De som redan har ska få mer, i form av skattesänkningar och subventioner. De som inte har något ska tas ifrån det lilla de eventuellt har. God bless the child om föräldrarna är bidragsberoende. Jag tror inte det handlar om budgetutrymme eller ens partpolitik. Det handlar om värderingar. Vi ser det senmoderna livet som ett pokerspel. De som inte har pengar till insats eller förlorar får skylla sig själva. De är helt enkelt vad vi med  ett nordeamerikanskt låneord kallar patetiska losers och kan inte förvänta sig empati. Allra lägst står det Bauman kallar mänsklig smuts: Snattare, tiggare och fattiga. Hemlösa med dubbeldiagnos, alltså både substansberoende och psykiatrisk ohälsa, står allra lägst. DN skriver i en artikel (http://dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=725120) att kyrkans diakoner får ta emot personer som avvisats av socialtjänsten. Vart tog det sociala skyddsnätet vägen?

Det fanns en tid när Sverige präglades av solidaritet, socialliberalism och en gammeldags arbetarmoral. Att bry sig om dem som hade det sämst var en självklarhet. Den tiden är sedan länge, liksom Raketost, Hylands hörna och Televinken, förvandlad till nostalgi. Nu ska de som har det sämst istället lära sig veta hut med hjälp av indragna bidrag. Det är straffet för att  de inte  tar sig i kragen och skaffar sig ett liv. Varför blir jag inte förvånad?


Bra sätt att öka politikerföraktet

Politiker har avtal, som ger dem inkomst när de slutat jobba, skriver Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1466439.ab) i en uppmärksammad artikel. Varför blir vi så upprörda av sådant? Egentligen är det ju fråga om en mycket liten belastning på statsfinanserna. Snarare är det hyckleriet vi reagerar mot, precis som när rika politiker skatteplanerar, struntar i att betala tevelicens eller anlitar svart arbetskraft för att blåsa skattebetalarna (statsfinanserna) på några kronor. En högerregering, som talar om hårdare tag mot bidragstagare, förlorar genom sådana händelser sin trovärdighet. Politikerna själva framstår som de parasiter de säger sig vilja ta hårdare tag mot. Oavsett om de här pengarna till politikerna kan motiveras rent rationellt eller inte, så blir de en av många saker som ökar politikerföraktet. When will they ever learn?


Så får du lägre vikt och bättre sex - inte

De flesta, särskilt kvinnor, vill bli smalare och få bättre sex. Konstigt vore det annars. Media ger folk vad de vill ha, i det här fallet modedieter och sextips. Problemet är att löften som "ställningen som ger dig orgasm varje gång" och "ät som vanligt och gå ner två kilo i veckan" är fysiologiskt omöjliga. Vetenskapen vet idag hur det fungerar: Vikt och orgasmförmåga är resultatet av ett komplicerat samspel mellan genetiska, fysiologiska, psykologiska och sociala faktorer. De sociala faktorerna, hur vi påverkas av omgivningen eller samhället, är kanske allra viktigast.

Själv sitter jag just nu med en packe kurslitteratur, doktorsavhandlingar och statliga utredningar. Mina vänner påstår att detta gör mig till en (i statistisk mening) onormal människa. Jag känner mig väldigt normal, men okej, mitt sätt att ge hjärnan kickar passar kanske inte de flesta. Det vanliga är nog att vilja få snabba fixar och helst ska det vara novelties. När en tabloid trumpetade ut: "Så får du den nya superorgasmen!" kände jag direkt igen tekniken. Den beskrevs utförligt av Kinsey 1953. Ingen vill ha sextips från 1953 och därför måste klassisk kunskap förpackas i en säljande förpackning.

Media är försäljning och man måste ge folk vad de vill ha, även om "bantningsbluffen" och "orgasmbluffen" är alternativa strategier som kanske  kan fungera.

Jag tycker lite synd om Folkhälsoinstitutet, Livsmedelsverket och Socialstyrelsen, som måste försöka föra fram komplicerade sammanhang  och obekväma sanningar till folket i stugorna. Det är mycket lättare att bli sexprofet eller GI-guru om man får ge folk vad de vill ha.

I likhet med CIA tror jag ändå att sanningen skall göra Eder fria. Drygt ett halvsekel efter Kinseyrapporten börjar trots allt en del missförstånd kring den kvinnliga sexualiteten att försvinna. Detta märks faktiskt kanske allra tydligast i de av kultureliten så föraktade tjejtidningarna. Senaste numret av Veckorevyn ägnar fyra helsidor åt den kvinnliga autoerotismen. Bara en sån sak! Om 50 år till kanske jojo-bantningen har ersatts av de långsiktiga livsstilsförändringar, som tydligen krävs om man vill gå ner i vikt och stanna där.

Efter dessa funderingar återvänder jag till att dricka min sena frukost och hitta nya samband i en statlig utredning från 1977.

De coolaste kommentarerna om Amanda Jenssen - hela listan

Amanda Jenssen har ständigt geniförklarats, både av fans och folk i musikbranschen. Här är några minnesvärda citat från idoltiden. 


Lina Berggrén skrev i Expressen 11 nov 2007:
"Vinnartippade Amanda har krossat allt motstånd vecka efter vecka i de dramatiska finalerna. Hon är yngst i gänget, uppväxt i lilla Lund, men när hon sjunger låter det mer som om hon redan sett livets baksidor på en husvagnsparkering i Texas."

Helena Trus skrev i Aftonbladet 21 nov 2007:

"Det var inte länge sedan Amanda var i början av sina tonår. En period som hon själv beskriver gick i moll.
- Att gå från barn till vuxen kan vara en smärtsam process. Jag upptäckte att världen inte var så fin som jag trodde. Jag festade mycket och det var inte bra för mig. Jag gjorde mina föräldrar besvikna.

Testade du droger?

- Nej, jag drack bara alkohol. Och jag är väldigt glad för det, annars vet jag inte vad som hade hänt. Jag sökte efter kickar.

Men den största kicken har hon framför sig.

- Shit va jag vill vara i final, utbrister hon."


Jurymedlemmen Peter Swartling skrev på sin blogg. (Being Swartling)
"Amanda sjöng med en närvaro och nerv som gav en helt enorm känsla. Många i publiken grät. Och de som inte hade tårar i ögonen hade istället gåshud. Jag själv fick en klump i halsen och saknade ord när det var dags att bedöma henne. När hon sjöng var det som om ingenting annat existerade. Jag trodde på varje ord som lämnade hennes mun. Man tittar på henne, ser henne i ögonen och känner precis vad hon vill förmedla. När hon föll ihop där på scenen gjorde det ont i mig - det är stort artisteri. Om man inte fattar det så kan man lyssna på Arvingarna istället. De sjunger rent. Men det är det som Amanda gör som skapar stora artister, och det kommer alltid att vara större än rena och snygga toner."
"Nu har jag lyssnat på samlingsskivan som släppts från årets "Idol" och jag vill säga följande till alla er som klagat på Amanda; Det finns bara en inspelningsartist på det albumet och det är hon. Amanda är unik och sticker ut, köp skivan och lyssna själva så förstår ni vad jag menar!"

Starmakern Billy Butt tror på Amanda Jenssen. (Sourze)
"Killarna kommer att slås ut den ena efter den andra förutom kanske Daniel som kan vara med och slåss om andra placeringen med Marie Picasso som är en ganska bra sångerska, men hon är bara en "sångerska" medan Amanda Jensen är en "artist". Därför är saken avgjort för min del. Amanda Jensen kommer att vinna Idol och i egenskap av musikproducent med 35 års erfarenhet i branschen vill jag nu hävda att en ny kvinnlig svensk stjärna är född.
Det går inte att ens jämföra de övriga deltaganden med Amanda. De är mediokra medan hon har en egen stil och hon har den där "gnistan" som krävs för att bli stor artist. Hennes "attityd" påminner mig om en av våra största svenska artister när hon upptäcktes för 25 år sedan. Jag syftar på Eva Dahlgren."

Amanda Jenssens kostymör Stefan Wåhlberg tror hon kan gå långt.(TV4)
"Amanda kommer att bli hur ball som helst. Hon har verkligen potential alltså, hon är både rockig och glammig, söt och väldigt...ödmjuk."

Artisten Orup är imponerad av Amanda Jenssen. (TV4)
"Så det är ju starquality så det bara...Det är inte så djävla många såna man har sett i sina dar, som kommer in i ett rum och känner att shit, den här personen har någonting liksom. Hon är otroligt ball."
 

Efter det första framförandet av Hallelujah uttryckte svenska folket sina känslor på Amandas Fanclub (tv4.se). För första gången var trafiken på idolsajten så stor att webbplatsen tidvis överbelastades!
"Du fick en 50 plus man att gråta när du sjöng Hallelujah."
Hallelujah
"Jag grät hela hallelujah."
Julia:D
"det finns inga ord. när du sjöng halleluja igår så trodde jag att jag skulle dö. aldrig hört något vackrare. "
sofie
"Ja, vem f-n höll inte på att dö!"
Saved by Amanda
"jag grinade hela kvällen"
Älska Amanda


Juryns sista utlåtanden, efter Suspicious Minds i Globen, lät så här: (TV4)

"Ja, alltså jag fattar inte hur du gör. För att det är som att du tar all sorg och smärta och all glädje och kärlek som du har upplevt i hela ditt liv och så bara trycker du ut allting i en enda stund där på scenen. Och ja, du får mig på fall varenda gång."

Peter

"Eh, ja jag sitter faktiskt här och gråter till Suspicious Minds , det är ju helt tokigt. Varför gör jag det? Jo det är...jag har varit i branschen seddan jag var 17 år, sjungit och känner dom flesta. Men det du åstadkommer med din scennärvaro..förlåt..(gråter) Det är så unikt! (Applåder) Det du gör är mirakel, Amanda! Det är mirakel det du gör på scenen. Jag beundrar dig. Jag ställer mig i skolan och går i din klass!"

Kishti

"För mig är det...för mig är det väldgt enkelt. Det är 13,000 personer i Globen. Det är två miljoner människor som kollar på teve och framför mig står en superstjärna."

Daniel


Amanda Jenssen - annorlundahetens triumf

Amanda Jenssen har sedan den första auditionen sagt att hennes taktik är att vara annorlunda. I en bransch med nischade, strömlinjeformade artister förväntar man sig kanske inte att annorlundahet ska vara ett vinnande koncept, men taktiken tog henne till finalen. Genom sin röst, sin stil och sina låtval bryter hon mot det vana och etablerade. Juryn blev  både förvånad och imponerad när en indiechick, med rufsigt, ojämnt blonderat hår samt en gammal tejpad gitarr i ett snöre runt halsen, steg in och med hes countryröst sjöng Elvis första låt. Swartlings spontana kommentar var: -För mig får hon gärna vinna hela skiten.


Amanda tycktes vara helt medveten om riskerna med annorlundahet.  -Antingen kommer de att tycka jag är skitbra, eller så kommer de att hata mig. Om sin röst sade hon att det finns så många bra sångröster där ute, så när det kommer till kritan kan originaliteten vara det som hörs i mediabruset. Hon håller med sina kritiker om att hon sjunger falskt ibland. Amanda vill gärna få en bättre röst, men om hon fick en annan röst skulle den inte vara hennes. Hennes taktik är att skilja sig från mängden och vända sin annorlundahet till något positivt, när det gäller röst, stil och låtval.

Amandas scenstil före Idol var mycket lik hennes nuvarande, med små klänningar, rött läppstift och platinablonda lockar. Stilen leder tankarna till perioden 1945-1965, med klassisk elegans och mycket makeup. Hon har ofta svalvingar, en typ av eyeliner som i princip försvann ur modet 1965. De andra idoldeltagarna såg ganska bonniga & töntiga ut före makeovern, men Amandas stil är alltså skapad av henne själv, även om  stylisterna på TV4 har utvecklat den. Amanda Jenssen klär sig gärna i korta klänningar, särskilt om de är röda. Alice Cooper sjöng You make a two-dollar t-shirt obscene. Amanda kan också bära upp det mesta från specialdesignade kreationer till lågpriskonfektion. Många (inklusive jag själv) trodde att den svarta jackan i finalen var mycket exklusiv, men den kom faktiskt från H&M.


Konstnären leker med elden i form av urballningens och rampfeberns mäktiga urkrafter. En del artister har bränt fingrarna ordentligt. Amanda tycks kunna tygla krafterna på ett imponerande sätt. När hon ställer sig på scenen förvandlas nervositeten på ett ögonblick till total scennärvaro med perfekt kontroll. Hennes framträdanden förkroppsligar det slitna uttrycket att artisten äger scenen. Hennes utveckling från den första solosången till finalens shownummer är ofattbar, även om hon har fått professionell hjälp. Egentligen skulle hon ha stagedivat i Globen, men detta stoppades tyvärr av säkerhetschefen.


Annorlundaheten har en fysiologisk sida. Kreativa människor har helt enkelt en annan kemisk balans i hjärnan och de är beroende av kreativitetens kickar. Om de försöker leva ett vanligt, inrutat svenssonliv blir de deprimerade. Det vi kallar kickar är upplevelser i hjärnan, som i första hand åstadkoms av tre ämnen, dopamin, noradrenalin och serotonin. Varje ämne ger olika effekter beroende på mängd. Det gäller alltså att dosera rätt:

Dopamin
För lite: Håglös och apatisk. Lagom: Glad och motiverad. För mycket: Galen.

Noradrenalin
För lite: Deprimerad. Lagom: Vaken och koncentrerad. För mycket: Ångest.

Serotonin
För lite: Deprimerad. Lagom: Lugn och kärleksfull. För mycket: Hallucinationer.

Den kemiska balansen i hjärnan styr vår personlighet. Kanske har en konstnärlig, kreativ människa de här nivåerna av olika signalämnen:

Den som har mycket dopamin blir kreativ, konstnärlig, impulsiv, söker spänning, fattar beslut i stundens ingivelse och byter ofta partner, arbete och intressen.
Den som har mycket noradrenalin är beroende av kickar och känslig för kritik.
Den som har lite serotonin utmanar det etablerade och välkända.


Annorlundahet har alltid skapat fientlighet. Annorlunda människor har alltid blivit mobbade, marginaliserade, sågade, ihjältigna, förlöjligade och ibland inspärrade eller brända på bål. Stora konstnärer, vetenskapsmän och nytänkare har alltid levt farligt. Även vårt land har en trist historia när det gäller majoritetens behandling av annorlunda människor. Därför är det så roligt när en annorlunda person raderar allt motstånd.

Det är inte många unga tjejer med artistdrömmar som får synas i media, uppträda på Globen, geniförklaras av branschfolk,  dricka champagne i limousiner och bli VIP-behandlade på Café Opera. När Amanda Jenssen får detta erkännande är det en triumf. Annorlundahetens triumf
.


Vem är Amanda Jenssen?

Den lilla funktionshindrade flickan från småstaden har lyckats ta sig till semifinalen i den stora talangjakten. När hon går ut på scenen och sjunger med dubbad röst har hon Piafs känsla, Garlands artisteri och Monroes eyeliner. När hon går ner på knä och kramar sig själv ser hon ut som en liten frusen sparv och publiken ger henne en spontan applåd inför öppen ridå. När hon avslutat vill publiken aldrig sluta applådera. Juryn reser sig storgråtande och ger henne en stående ovation. En rörd och tårögd flicka tar emot hyllningarna. Någon sätter en mikrofon i hennes hand och hon tackar med svag, dämpad röst alla som trott på henne och hjälpt henne hela vägen hit.

Det låter som den hollywoodfilm det är: Den kommande filmen om Amanda Jenssens liv.

Jag hade imponerats av Amandas distans, självironi och tounge-in-cheek. I numret Hallelujah visade hon en ny och för mig oväntad sida av sin begåvning: Starka och äkta känslor. Hennes performance var av osannolikt hög klass, vi snackar ju en tonårstjej i en svensk talangjakt och inte Judy Garlands comebackkonsert på Carnegie Hall!


På scenen är Amanda Jenssen i sina bästa stunder ett konstverk. Som all stor konst är hon då ett titthål rakt in i samadhi. Att förlora sig i hennes mörkblå ögon när hon ligger på scengolvet och slukar kameran med blicken är att se rakt in i evigheten. Vem är människan bakom denna scenmagi? Här är en sammanfattning av vad jag vet idag:


Amanda Jenssen är född 12 september 1988 och fyllde alltså 19 år under Idol. Därför sades hennes ålder under tävlingen ibland vara 18 och ibland 19 år. Hennes efternamn kommer från hennes danske far och stavas Jenssen men ibland skriver folk Jensen. Hennes astrologiska soltecken är jungfrun.

Amanda skrev sin första låt när hon var 7 år och bildade bandet Showtime när hon var 10 år. Vid 16 års ålder startade hon bandet Kirsten and the Party Crashers, som spelade indie och pop. Hon har gått på musikgymnasiet Spyken och tog studenten den 11 juni 2007. Under sin gymnasietid medverkade hon i olika kabaréer och musikaler.


Under 2007 ingick Amanda Jenssen (lead vocals) i bandet Oh Hollie Neverdays. Övriga medlemmar är Viktor Rinneby, Hampus Sundén, Carl Lundin och Erik Lundahl. De har många gamla hjältar som Melanie Safka, Velvet Underground, Johnny Cash och Jim Morrison. De vann tävlingen Musik Direkt och priset var en resa till Afrika. Oh Hollie Neverdays är ett indierockband, vilket man kan se på att killarna har beatlesfrisyrer.

I hopp om att få publicitet och bli upptäckt anmälde Amanda Jenssen sig till Idol 2007. Till eget gitarrackompanjemang framförde hon Elvis Presleys första inspelning That's Allright Mama och charmade juryn totalt. I september 2007 brakade mediacirkusen kring henne igång. När det gäller insatsen i Idol är hon mest nöjd med framträdandena under de sista veckorna. Hon ångrar låtarna Tainted Love och Lovefool, tycker att hon sjöng falskt i dem. Enligt mytbildningen kring Amanda kom hon med i tävlingen av en slump och såg allt som en kul grej. I verkligheten var hon nog mycket målmedveten, taktisk och viljestark. Hon har hela tiden talat om att hon medvetet gått in för att vara annorlunda och skilja sig från mängden.

Amandas favoritmat är tacos med olika såser samt pizza. Rostad lök är också en av hennes specialiteter. Vegetarisk köttfärssås, pasta och all slags skräpmat har också byggt hennes vackra, modellsmala kropp.

Amanda har deklarerat att hon är singel, heterosexuell och vill ha man och barn såsmåningom. Hon har haft flera olika pojkvänner, den första hette Arvid och då var hon 14 år. Hon skulle dock aldrig kunna tänka sig att bli hemmafru åt en lat man. Sedan hon blev rikskändis har anbuden om äktenskap börjat strömma in och hon har kallats en av Sveriges mest eftertraktade singeltjejer. Hon föredrar den sjörövaraktiga Johnny Depp (född 1963) och tycker Christoffer är snyggaste idolkillen. Medtävlaren Daniel var trots romansryktena inte hennes typ.

Amanda tar avstånd från droger och har inte provat illegala substanser, bara alkohol. När hon var bakfull åt hon färdiglagad mozzarellapizza från Lidl.

När Amanda var liten hade hon en svår lunginflammation. Den gav henne ärrvävnad i luftrören och idag måste hon ta medicin för att kunna andas. Ingen trodde att den lilla flickan med skadade lungor skulle kunna bli sångerska.

Amanda har inga speciella fobier, komplex, hangups eller issues. Hennes bästa sidor är enligt henne själv att hon är kreativ och är sig själv.

Amanda har kallats både tiger och kissekatt. Hon har en förkärlek för djur av släktet feline och ovanför sängen i hennes rum hemma i Lund sitter en bild på en gullig kattunge. I hennes nuvarande familj ingår två katter. Om hon inte hittar någon bra man ska hon bo ensam med en massa katter. På hennes hotellrum under Idoltävlingen fanns en mycket speciell gosedjurskatt.


Liksom Marilyn Monroe och Elvis Presley färgar Amanda Jenssen sitt hår, riksblondinen är egentligen brunett.


Förr såg sig Amanda som en vanlig tjej med gott om tid för släkt, vänner, datorspel och att äta chips framför teven. Nu är hon en uppbokad och exponerad offentlig person. Det har gått snabbt och hon har inte riktigt hängt med. Kanske kommer hon aldrig att landa helt, ska hon ha sagt. Ibland undrar hon vad hon har blivit. Samtidigt är det hennes stora dröm att bli artist. Att gå av scenen nöjd med prestationen eller få beröm ger henne enorma kickar. Amanda ska flytta till Stockholm, för att befinna sig i nöjesbranschens centrum och kunna gå in för sin framtida karriär till hundra procent.

Före och under tävlingen sade Amanda att hon skulle bli världens lyckligaste om hon vann. Efteråt sade hon att det var bra att hon inte vann, det går ju ofta bättre för dem som inte kommer på första plats i Idol. Hon trodde att vinnarlåten, som inte passade hennes röst, gjorde att hon förlorade med ytterst liten marginal.


RSS 2.0